(5) Zangief (Street Fighter)
När Street Fighter II släpptes kämpade jag och mina bröder med att försöka lära oss de olika karaktärernas attacker. Att ladda gick bra, men göra kvartscirklar och liknande var då något helt nytt och det tog lång tid innan det började sitta i ryggmärgen. Men Zangief betraktade vi tidigt som något slags skämt. Ingen kunde väl göra hans Spinning Piledriver på kommando? Vi förstod helt enkelt inte hur briljant balanserat spelet faktiskt var för sin tid, och det skulle ta runt tio år innan jag såg storheten i denne best tack vare Dreamcast och arkadjoysticks. Det var framför allt Capcom vs SNK 2 som fick mig att nappa på allvar och börja lira Zangief ordentligt, och gav samtidigt mina shoto-vänner något att tänka på eftersom han viftade bort Hadoukens som om det vore bananflugor och rev med sig en tredjedel av mätaren i en enda attack om man inte passade sig. Zangief var även den andra karaktären jag spelade i Street Fighter 6 inför recensionen, och jodå, vår kärlek håller i sig.
(4) Kung Lao (Mortal Kombat)
Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet för mig när Mortal Kombat II släpptes. Jag hade haft svårt att hitta en favorit i det första spelet och lirade främst Raiden. Men... det klickade inte riktigt mellan oss (även om Raiden än idag är topp fem för mig i Mortal Kombat). Kung Lau å andra sidan var som klippt och skuren för mig. Mycket mind games och direkt brutala attacker samt en hisnande Fatality fick mig att falla pladask för hans strykutdelande och än idag är det den första karaktären jag ger mig på i nya Mortal Kombat-spel - och än idag tycker jag faktiskt att han är lika underhållande att spela. I synnerhet hans extra snabba och nedåtriktade hoppspark samt teleporten är för mig rent guld som gör att jag aldrig tröttnar på "bara en till" tillsammans med denne bödel.
(3) Maxi (Soul Calibur)
För den verkliga Soul Calibur-eliten har Maxi mestadels varit en parentes. Någon verklig toptier har han aldrig varit, men för den som bara spelar för att det är kul utan några ambitioner har Maxi alltid varit en veritabel mardröm. Just sättet hur nunchakus fungerar gör att det blir väldigt svårt att utläsa vad Maxi har på gång då allt går så fruktansvärt fort. Jag lyckades därför snabbt nå framgångar med den nunchaku-viftande Elvis-look-aliken och bestämde mig för att fortsätta kämpa med honom. Och med hans sjuka snabbhet och skönt lama stil blev han en riktig personlig favorit så till den milda grad att jag knappt spelar någon annan när det vankas Soul Calibur, trots att det är ett av de fightingspel jag kan bäst och faktiskt vet hur man spelar med ett otal figurer.
(2) Kasumi (Dead or Alive)
Dead or Alive och jag har en lång kärlekshistoria. Det var kärlek vid första ögonkastet faktiskt, och det var framför allt Kasumi som omgående stal mitt hjärta i denna underskattade Virtua Fighter-utmanare. Kasumi sammanfattar nämligen allt som är bra med en japansk kvinnlig ninja för min egen del och råkar dessutom vara en jäkel på att slåss, och tillfredsställelsen av att fimpa en motståndare med henne höga sparkar och ilsnabba kontringar är fortfarande en favorit (även om jag har lite svårt att förlika mig med henne utan Tomonobu Itagaki bakom spakarna). Dead or Alive har aldrig varit prestigespelet nummer ett, men alltid förbaskat kul att spela och alla som plockar upp handkontrollen brukar vara med på noterna direkt. Och bland riktigt många roliga kämpar i spelet är Kasumi den absolut främste, och även den näst bäste oavsett fightingspel.
(1) Guile (Street Fighter)
I slutändan är det dock ändå lätt för mig att kora vinnare. Guile är och förblir grymmast av dem alla. Min absolut störste favorit, kanske min störste favorit i spelvärlden överhuvudtaget rent av (på rak arm kan jag inte komma på en karaktär jag gillar mer). Jag får bokstavligt talat lust att ställa mig upp och göra honnör varje gång han dyker upp min TV och det känns nästan som ett privilegium att få styra runt honom på skärmen, levererandes skoningslösa Sonic Booms och Flash Kicks. Nu är jag visserligen 46 bast, men Guile känns som en riktig barndomshjälte och får mig i TV-soffan att känna mig sådär riktigt barnsligt häftig när jag avverkar motståndare på löpande band med hans lika starka som snabba attacker och den där underbara suplexen. "Byt figur någon gång då", brukar mina motståndare stöna när vi spelar Street Fighter och jag väljer Guile för sjuttielfte gången. Men varför skulle jag, varför skulle jag vilja byta bort tidernas absolut coolaste kämpe?
Vilka är dina fem favoriter?
