Johan Mackegård:
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
Jodå, jag flyger fortfarande runt i Hyrule som en nyfrälst flyttfågel och försöker att hitta så många dolda gömmor, fota så många skumma monster och upptäcka så många platser jag bara kan innan jag till slut kan betrakta mig som helt färdig med årets hittills bästa spelupplevelse. För ett bra tag sedan såg jag en bild fladdra förbi i något internetflöde och efter att jag själv konstruerat den flygande skoter som visats har mitt sätt att resa revolutionerats å det grövsta. Visst tar jag ibland en långpromenad för sakens skull men att susa fram över kullarna är ofta för lockande för att inte göra. När det kommer till att flyga i spel är jag ofta helt såld och i Tears of the Kingdom finns det något extra roligt i det att det är själva konstruktionen av mitt färdmedel som gör att det kan trotsa gravitationen och lyfta från marken, snarare än att den helt enkelt är programmerad att göra det. Fysikens lagar styr i Tears of the Kingdom och jag är faktiskt fortfarande helt frälst.
Måns Lindman:
Planet of Lana
Tiden har varit knapp, så här med endast ett par veckor kvar innan semester. Många deadlines som skall mötas och stora planer för hösten. Med andra ord, väldigt ont om tid för spel. Då finns det knappt ord som kan beskriva hur lycklig jag blir när det ramlar ner ett spel som Planet of Lana. I tider då speltiden är lång och spelvärlden stor så behöver jag den här typen av små gnistrande juveler som går utmärkt att passa in i en hektisk tillvaro. Ett litet underbart cinematiskt pusseläventyr som är helt sömlöst. Allt sitter ihop och det är bara att stänga av när som helst. Inga specifika platser som fungerar som check-points som behöver nås innan avstängning. Inga uppdrag som behöver slutföras. Bara en enda lång berättelse, nästan helt utan någon dialog.
Vackert är det också, som att hoppa från en tavla till en annan. Storslaget och minimalistisk ljuvt. Perfekt ackompanjerad av ett lågmält soundtrack som ytterligare bidrar till en känsla av zen. Visst är jag attackerad då och då av långbenta robotar och jag dör ett par gånger men allt är genommysigt. Efter ett tag får Lana sällskap av Mui, ett djur av något slag. Kanske en smula katt, en gnutta kanin, kanske något helt annat. Jag har verkligen ingen aning men det är det det gulligaste i år i alla fall. Att lista ut hur Lana och Mui skall göra för att lösa diverse pussel genom samarbete är en ynnest. Silkeslen kontroll och lagom utmanande pussel rakt igenom. Runt fyra timmar tog det att spela igenom och vid sidan av Dredge så är det här årets bästa indielir.
Petter har hoppat ned på Vondel den gångna månaden, i massor.
Patrik Severin:
Amnesia: The Bunker
Detta har för mig varit en alldeles strålande fortsättning på Amnesia som spelserie. Jag älskar mörkret, spänningen, det mer öppna formatet och framförallt temat. Att sätta ett skräckspel i skyttegravarna på västfronten under första världskriget är genialiskt. Första världskriget var en av de viktiga skeendena för utvecklingen av skräckfilmen som en genre att räkna med. Jag kan varmt rekommendera Wasteland: The Great War and the Origins of Modern Horror av W. Scott Poole om man vill få sig en mer lättsam överblick. Spelet i sig är förvånansvärt obehagligt med en tidspress som fungerar bra. Att själv avgöra vilka expeditioner man kan bege sig ut på, hantera sitt inventory, bränslet för generatorn och hotet ute i bunkerkomplexet skapar en fenomenal variant av överlevnadsskräck. Även om Aliens: Dark Descent imponerade och The Great War: Western Fron fortsätter att underhålla går kronan till Amnesia denna månad.
André Lamartine:
Resident Evil 4: Remake
Ja, det är något visst med nyversioner av älskade skräckspelsklassiker. Jag tog platinum i Dead Space-remaken och nu tänker jag göra samma sak med Capcoms lysande fyra, som i sin uppdaterade form bjuder på en cinematisk överlevaraction som jag har spelat igenom tre gånger nu - och jag räknar med att spela detta minst några gånger till. Jag skulle inte säga att det på något sätt slår originalet, men det bjuder på en familjär upplevelse som är lite mer intensiv denna gång. Jag gillar framförallt att parera rostiga motorsågar med en kniv (?!) och Ashley "HELP LEON" Graham känns som en betydligt bättre kompanjon denna gång. Eftersom jag har spelat originalet så många gånger kan jag såklart sakna några detaljer i nytappningen, men denna remake hör fortfarande till ett av årets mest beroendeframkallande upplevelser. Nu ska jag knivfäktas med Krauser på Professional...
Marie Liljegren:
Super Mario Bros 3
Denna månad har jag gått tillbaka till rötterna i mitt spelande genom att dra på mig mina gamla hängselbyxor i rött och kammat min lösmustasch i sidled. Jag har glufsat mig stor på magiska svampar och spottat eldloskor på dom som är mindre än mig själv. I min jakt på min älskade Peach så får jag väl erkänna att jag gjort just det lite väl mycket. Gett mig på de som är mindre än mig. Jag har stampat, sprungit ner och ass-whippat mer än vad jag egentligen vill tillkänna ge utan att framstå som en riktig psykopat till VVS-montör. Att jag senare gett mig på och avslutat livet på min ärkerival Bowsers alla grönskinnade stackars barn ska vi inte ens tala om. Men vad gör man inte för kärleken, även om hon inte har vett att finnas i det slott jag erövrat? Men framför allt så har jag fuskat som den odugling jag är genom att flöjta runt när jag inte varit upptagen med att dö. För dött har jag gjort lite väl ofta om ni frågar mig. Det är något som händer med reaktionsförmågan när man blir lite äldre än de där tolv som man var när man satt och spelade detta. Då hade man minsann en reaktionsförmåga som en Duracellkanin som liksom aldrig behövde pausa och vila sina delikata fingrar.
Nu dör jag på de simplaste av ställen, som en avsats som är två millimeter bred. Eller av en Goomba. Vi snackar här om en lätt missanpassad svamp som rör sig som om han hade sirap under de inte existerande stövlarna. Så frustrationen här hemma i mitt spelrum är väl egentligen inte den bästa för tillfället. Och det är ju inte bara frustrationen av att dö mycket som gör att skon klämmer. Det som klämmer värst är att jag en gång i tiden var satans grym på spelet och nu ser ut som en jäkla Noob. Det är sorgligt att se även för en kallhamrad kvinna som mig själv. Så jag skriker in i min kudde med jämna mellanrum, så inte resten av hushållet ska komma och fråga vad jag skriker om. Igen. Jag vet inte varför, men att förklara för andra vuxna människor att jag som nu är 44 år gammal sitter och skriker som en barnunge för att min lilla Italienska rörmokare inte lyckas hoppa upp och ta en svamp som ska få honom att växa lite extra är liksom inte ett snack jag vill ta. Det räcker med blickarna jag får varje gång någon passerar mitt spelrum och ser mig sitta där med handkontrollen i händerna och tungan utanför mungipan som jag har varje gång jag behöver koncentrera mig i spel. Man kan liksom inte bli mer svarta fåret än jag redan är.
Marie har under stekheta juni 2023 återvänt till 90-talet.
Conny Andersson:
Final Fantasy XVI
Man hoppas ju alltid att recensionsuppdrag ska vara fenomenala spel, och denna månadens stora titel för mig blev ju då senaste delen i den eviga fantasy-sagan. Vad jag tycker finns ju i recensionen, såklart, men jag tänkte ta tillfället i akt att belysa några saker här ändå, för något ska ju skrivas. Jag nämner saker som att jag gillar storyn och hur den inre skyggar iväg från tunga ämnen, och just manus och hur berättelsen förvaltas är något jag alltid hoppas på gällande spel. Sedan ska det ju finnas en balans, och den är svår ibland. Final Fantasy XVI har mycket med mellansekvenser, väldigt mycket. Och även om storyn då är bra, så försvinner det interaktiva plus att tempot blir lidande. En berättelse kan ju nå fram på flera vis, och här hade jag önskat att man lät stora delar av den få utrymme samtidigt som man spelar.
För när jag väl tar kontroll över Clive och utforskar världen, får styra honom genom spelets miljöer och strida - då blir det som allra bäst. Vi har gott om spel där storyn är tung, där den tar plats. Där den samsas om förarsätet med att just då spela. Dessa spel brukar få den klassiska kritiken att "spel ska vara spel och vill jag ha story så ser jag en film." Jag håller inte riktigt med om det, ge mig gärna massvis med story men försök finna ett bra vis att få den att existera sida vid sida om att spela. Med allt det där sagt, så har ju Final Fantasy XVI verkligen känslan av ett storspel. Jag vill också passa på att nämna att jag är glad att sådana här spel når mig som recensent i god tid. Ibland kan det vara stressigt att spela och få ner en text, när ett spel är väldigt långt. Så att utgivarna ger oss chansen att spela det på bättre villkor ska de ha beröm för. Månaden juni blev på de flesta vis ett sällskap med Final Fantasy XVI som slukade speltid, men jag är glad att den upplevelsen ändå var väldigt bra.
Johan Vahlström:
Pokémon Scarlet
Efter att ha spelar varenda generation av Pokémon var det väl bara en tidsfråga innan jag också skulle spela Scarlet eller Violet. Det har dock dröjt väldigt länge, som de gör för de flesta Switch-spel som släpps. När det väl hamnade på rea kände jag att det var dags att slå till. Överlag är det ett väldigt bra spel med en berättelse som är uppdelad i tre där de vanliga gymfajterna är en av dem. Det finns både träffar och missar när det gäller den nya generations monster där älgen Ting-Lu nog är min favorit tillsammans med spökapan Annihilape. Tyvärr lider spelet fortfarande av extra grafiska problem där det ibland känns som att jag spelar i sirap och att jag når ungefär en halv fps. Den öppna spelvärlden är något jag önskat mig länge från Pokémon-spel och att det nu verkar vara normen gör mig glad. Jag gillar Scarlet, men samtidigt känner jag att Pokémon-serien behöver någon typ av återställning nu med helt nya idéer. Varför måste vi alltid spela som småungar? De flesta som växte upp med serien är vuxna nu, så ett lite mer vuxet spel vore ju inte fel.
Flera på Gamereactors redaktion är larvigt förtjusta i Diablo IV.
Niclas Wallin:
Grand Theft Auto V
Varje gång det är dags att skriva detta lilla stycke så är det som att min hjärna nollställs och jag minns inte enda spel jag spelat senaste månaden. Så jag får alltid vända mig till antingen Xbox-appen eller Playstations motsvarighet och kika vad som egentligen pågått på mina konsoler senaste tiden. Mitt i allt flyttkaos som just nu råder så har jag varvat ner hjärnan med att bara hitta på dumheter i GTA V för första gången på väldigt länge. Det är väldigt avkopplande på något bisarrt vis att fullständigt löpa amok i Los Santos och som bekant så sätter ju bara fantasin gränsen här till största delen åtminstone. Otroligt nog hittar man ju fortfarande nya saker i GTA V trots att det i höst fyller tio år. Det håller fortfarande och är alltjämt oerhört underhållande när man är på rätt humör, men nu börjar ändå suget efter sexan bli väldigt påtagligt. Det är dags nu Rockstar.
Joakim Sjögren:
Diablo IV
Så fort eftertexterna till The Legend of Zelda: Tears of The Kingdom hade rullat förbi så var det bara att packa ihop sina saker och bege sig mot Sanctuary på nytt. Diablo har förvisso aldrig varit någon favoritserie hos mig, men jag tycker verkligen Blizzard har gjort mycket rätt i fallet Diablo IV. Jag älskar den mörka tonen och den smidiga spelbarheten, och även om jag fortfarande inte har nått speciellt långt in i storyn så har jag haft extremt roligt med att bara utforska de monsterfyllda slätterna och slakta demoner på löpande band. Det finns sedan säkerligen mängder med saker att klaga på för den mest hängivna publiken av hardcore-lirare, men för en simpel casual-spelare så levererar Diablo IV ljuvlig underhållning.
Olof Westerberg:
We Love Katamari Reroll
Hela månaden har, tröttsamt nog, bara handlat om att flytta. Planering, organisering, städning, packning - aldrig tar det slut, och det har bara inte funnits särskilt mycket tid till att spela. Förutom Katamari i korta duster då och då. Denna remaster av det andra Katamari-spelet är precis lagom när man bara behöver rensa huvudet från alla tusen saker som rör en flytt. Alla audiovisuella intryck, från den helt underbart kaotiska musiken till den absolut strykfula men likväl charmiga grafiken, gör att man sitter klistrad vid skärmen så som bara de allra bästa arkadspelen förmår. Och konceptet blir liksom inte gammalt heller: rulla, rulla, rulla, med en kontrollmetod som aldrig vill en väl. Från små objekt till större. På skolgården innebär det pennor och suddgummin till bollar och böcker till sopkorgar och hundar till barn och toaletter till vuxna människor och bänkar och bord. I havet: liten fisk till större fisk till ännu större fiskar. Lika enkelt som genialt, helt enkelt. Såklart alla älskar Katamari.
Marcus Persson:
EA Sports F1 23
Det har varit snålt med spelande för undertecknad denna gångna månad, ja det är rentav så att jag nästan skäms. Bara evinnerligt slavande i kolgruvan. Men, lite F1 23 har det i varje fall hunnit bli och efter att ha provat på den förvånansvärt imponerande betaversionen för några veckor sedan var jag rejält taggad på det kompletta spelet. Inte minst då det härligt överdrivet dramatiska Braking Point 2, vilket nog bäst kan beskrivas som en såpopera på hjul. Men F1 23 är så mycket mer än bara ett underhållande storyläge, och förbättringarna mot föregående upplaga skiner verkligen igenom när man rattar runt de snabba kärrorna och angriper kurvor. Speciellt ifall du likt undertecknad inte har tillgång till ratt och pedaler utan nöjer dig med kontroll. Är spelet perfekt, nej absolut inte och där finns helt klart förbättringspunkter som Codemasters och EA skulle behöva jobba med. Men ställt mot förra årets spel är F1 23 inget annat än en rungande fullträff som verkligen sätter körglädjen i framsätet. Skandalöst underhållande.
Jonas Mäki:
Diablo IV
Juni har varit en underbart varm månad, men uppenbarligen tyckte jag inte att hettan räckte till så jag har sökt mig mot helvetet i Diablo IV. Tillsammans med framför allt min sambo har jag finslipat min Druid till att bli en veritabel dödsmaskin med extra allt, och hackat mig igenom äventyret. Gameplay-loopen är så fenomenal att jag kan göra de enklaste skituppdrag och ändå ha roligt, och tack vare detta blir det aldrig någonsin tråkigt att finkamma världen på hemligheter i jakt på bästa tänkbara loot. Vardagarna går just nu ut på att optimera kvällarna så gott det går för att hinna klämma in maximalt med Diablo IV och under helgerna spelas det för fullt, och det känns lite som en tidsmaskin tillbaka till enklare tider att spendera tiden i Blizzards mästerliga uppföljare.
Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0
Äntligen... Efter åtta månaders evinnerligt tjatande och bönande/gnölande från en samlad spelarbas beslutade sig Activision för att testa att höja TTK (Time to kill) i Warzone 2.0 med 50HP och det gjorde verkligen precis den skillnad som vi alla hade förutspått. Spelet blev bättre, direkt. Nu går det att använda undanmanövrar för att ta sig ur en eldstrid man är på väg att förlora för att kunna fylla västen med skottsäkra plåtar igen och kliva tillbaka med nya tag, nya grepp och omladdat vapen. I samma veva rullade Beenox även ut nya Resurgence-kartan "Vondel" som är cirka 200% bättre än allt vad Ashika Island heter och ja... Warzone 2.0 har fått nytt liv, igen. Snyggt jobbat Activision.
Vilket spel har du tillbringat mest tid med de gångna fyra veckorna?