Det var inte så länge sen vi fick ett par nya spel i Like a Dragon-serien (tidigare Yakuza) utannonserade och det fick mig direkt att undra vilka minispel vi kommer kunna spela denna gången. Just denna serie är ju fullproppad av dessa och jag började fundera över vilka minispel i spel som blivit mina favoriter genom åren. Det finns minispel som jag spelat minst lika mycket som grundspelet. Yakuza hade så klart kunnat ta alla fem platser själv, men jag har hållit det till ett bidrag per spelserie. Därför faller karaoke, pocket circuit och dragon kart bort. Ett bidrag från serien måste jag ju ändå ha, men kommer det vara på förstaplats?
(5) Cook-off i Suikoden II
Att Suikoden II är mitt absoluta favoritspel någonsin är inget jag sticker under stolen med. Berättelsen, karaktärsutvecklingen, utseendet som fortfarande håller idag... men det finns också några underskattade minispel. Cook-off, eller kanske kockarnas kamp, är favoriten. Jag var fortfarande ganska ung när jag spelade spelet för första gången och förstod nog inte riktigt vad som krävdes för att vinna. Laga en förrätt, huvudrätt och efterrätt som ska imponera på fyra olika domare med olika smak. Jag lagade nog mest riktigt stark mat till alla tre måltider och hoppades på det bästa. Utmanarna kom och gick och jag lyckades på nåt sätt vinna flera omgångar. När jag vann fick jag motståndarens specialrecept och kunde använda det nästa gång. Jag hade ingen aning om hur jag startade nästa omgång så jag bara lämnade slottet och återkom om och om och om igen tills det fanns en ny utmanare. Det här är ett av mina tidigaste minnen av minispel och något jag håller kärt.
(4) Sushi-Go-Round i Pokémon Stadium
Jag ägde aldrig någon Nintendo 64, men min bästa vän från den tiden Jonas (vila i frid) gjorde det och han hade Pokémon Stadium. Jag är uppväxt på Pokémon från den första generationen, så Stadium var ju så coolt det kunde bli. Men faktum är att jag då helst inte ville spela minispelen. Slåss med fickmonster kunde jag ju göra på min Game Boy, även om det så klart var en uppenbarelse att se alla Pokémon i 3D. Jag kunde kasta Ekans som ringar över Digletts, springa på ett löpband med Rattata, och få en Drowzee att somna. Men ingenting var roligare än att springa runt och äta sushi med Lickitung. Det är så himla simpelt egentligen. Fyra Lickitungs i mitten av ett roterande bord med sushi. Olika bitar ger olika poäng och den som har mest vinner. Men jag älskade kaoset som uppstod. Ät dålig sushi och du blir grön och illamående. Ät en kopp med wasabi och du blir röd och det brinner i munnen (och troligtvis också i bakdelen lite senare). Ett av de bästa minispelen någonsin, som säkerligen också blev bättre med umgänget.
(3) Tekken Ball i Tekken 3
Tekken 3 var ett av spelen jag spelade mest i min barndom. Playstation var den första konsolen jag ägde själv och kunde spela vad jag ville utan att fråga brorsan om jag kunde få klämma in en timme Zombies Ate My Neighbors på SNES när han var borta. På den tiden var jag inte alls bra på fightingspel, utan det här var nog ett av de första jag spelade. Som den nykomling jag var blev Eddie Gordo en favorit. Jag vet. Tro mig, jag vet. Brorsan var av nån anledning ruskigt bra med Yoshimitsu och väldigt irriterande med Law. Men minst lika kul som jag hade att slå folk på käften hade jag med att slå en boll i käften på andra. Tekken Ball låstes dessutom upp och var inte tillgängligt från början, vilket gjorde det ännu mer roligt att spela. Det var som volleyboll, men mer våldsamt. Bollen slogs fram- och tillbaka och med varje träff blev den mer kraftfull och snabbare. Bli träffad och hälsa förloras. Låt bollen ramla i backen och samma sak händer. Det var en blandning av två av de saker jag gillade mest, nämligen Tekken 3 och sport. Det var också här jag blev introducerad till minidinosaurien Gon, som i ärlighetens namn är rätt kass på det mesta.
(2) Cabaret Club Czar i Yakuza 0
Här är det. Det bästa minispelet från Yakuza-serien. Mitt i allt macho är det bästa ett minispel där man parar ihop mer eller mindre rika snubbar med snygga tjejer. Jag hade inte alls trott att detta skulle vara min typ av minispel, men det slutade med att jag spelade igenom hela denna lilla sidoberättelse från start till slut innan jag fortsatte med vad Kiryu nu behövde göra. Saken är att det är så beroendeframkallande. Alla tjejer har olika attribut (inte såna attribut. Eller jo, kanske såna också) som att de är bättre på att småprata eller att partaja. Dessa måste sedan paras ihop med män som kommer in i klubben för att umgås. Vissa typer av kunder gillar olika saker och helt plötsligt blev det lite av en dating sim. Para ihop rätt folk och det klirrar rejält i kassan. Men de anställda behöver vila i omgångar vilket gör att de inte är tillgängliga och helt plötsligt hade jag inte rätt typer tillgängliga, vilket gjorde att kunderna blev förbannade och jag tvingades slänga ut dem från klubben. Det är ett evigt pillrande (inte sånt pillrande) och mikrohanterande och jag blev och hållet fast. Hörde jag ett rykte om att jag kan hitta någon ny att anställa? Strunt i att alla vill mörda mig, jag ska springa rätt genom stan för att få tag i den här tjejen. Många minispel i serien är perfekta, men inget har fått mig att sätta undan huvudberättelsen i tiotals timmar. Snälla låt det komma tillbaka i nåt av de kommande spelen.
(1) Gwent i The Witcher 3: Wild Hunt
Det fanns väl aldrig någon tvekan om vad som är det bästa minispelet genom tiderna. Detta var så populärt att det fick egna spel. Jag började spela The Witcher 3 ganska sent och hade redan sett hyllningarna till Gwent. Ett kortspel? Det lär väl vara lika kul som att spela "finns i sjön" eller vanlig poker i valfritt spel. Så fel jag hade. Alla möjligheter att bygga sin kortlek och strategierna som behövdes gjorde mig helt fast. Det var utmanande på rätt sätt. Det finns inget minispel, eller kortspel i verkliga livet för den delen, som har fått mig lika intresserad som det här. Att halvt skrika ut saker liknande "haha, ditt jäkla pucko!" till en datorstyrd motståndare är kanske inte mitt livs bästa tillfällen, men det fanns nåt så tillfredsställande att vinna en svår match. Speciellt när jag verkligen kände att jag hade gjort bra strategiska val. Att allting var inlindat i en typ av sidoberättelse, precis som Cabaret här ovan, gjorde bara att jag blev ännu mer fast. Det var inte bara ett kortspel där man kunde tjäna pengar, det här var en hel livsstil. Jag spelade igenom det från start till slut och blev lite småsur när jag var tvungen att göra någonting annat för att kunna spela nästa omgång. Det närmaste spelberoende jag nånsin kommit. "Care for a round of gwent?"
Vilka är dina fem favoriter?