(5) Final Fantasy X
Del tio lyckades finna en bra balans mellan det realistiska och fantasin, åtminstone när det handlade om de fina miljöerna, som är ett stort bidragande skäl att jag gillar denna delen. Jag tycker även karaktärerna med Tidus och gänget lyckades vara minnesvärda även om designen här inte direkt är något att jubla över. Men det verkar vara lite av denna seriens grej, att ibland ge oss mer realistiska karaktärer och ibland något som känns mer som sagofigurer.
Vi fick även ett annorlunda minispel i Blitzball och även om äventyret var väldigt linjärt så kändes det inte begränsande. Musikstycket "To Zanarkand" är ju också väldigt fint, och som med så många andra spel finns det ju såklart en stor dos nostalgi inblandat kring minnet jag har när jag spelade det. Jag minns, som med alla andra spel i serien var jag befann mig i livet, vilken lägenhet jag bodde och sådant där. Sådana minnen förknippade med en spelupplevelse ska dock absolut inte underskattas och skulle jag spela om detta idag är det inte alls säkert att jag skulle gilla det lika mycket, så vi låter definitivt det där minnet av vad jag tyckte då leva kvar tills det att jag möjligtvis spelar om det igen.
(4) Final Fantasy VI
Det kanske kommer som en chock för vissa att ett av de mest hyllade spelen i serien "bara" får en fjärdeplats på min lista. Men det är ju sådär med spel, vissa saker som är unisont hyllade når inte riktigt fram lika mycket som hos andra. Jag gillar absolut del sex, jag gillar det mycket. Men jag tror samtidigt att det blev lite ett fall av att jag spelade denna delen lite för sent för att den skulle beröra så mycket den annars kanske hade kunnat göra. Men det är mest bara en teori. Det finns många sådana där spel jag hade önskat att jag hade haft möjlighet att spela när de hade release, och kanske hade mina minnen med detta spel varit annorlunda då. Spelet hade förmodligen gett ett helt annat avtryck.
På många vis är innehållet i denna stundtals ganska dystra del allt jag söker kring ett Final Fantasy och ett japanskt rollspel, det hade ett mörkt allvar jag uppskattar och var på många vis pixelperfektion. Hade då inte de andra spelen i serien spelats innan och jag hade upplevt detta när det släpptes, ja då kanske det hade klättrat ännu högre.
(3) Final Fantasy XII
När jag skrev listan över underskattade speluppföljare fanns detta med och för att var lite lat och citera mig själv så plockade jag ut ett stycke som passar bra även i denna artikel: "...Jag håller faktiskt den tolfte delen högt på listan över bästa spel i serien där framförallt variationen på det långa äventyret tog oss till många fantastiska platser där dessutom gatorna i staden Rabanastre ackompanjerades av ett av seriens bästa musikaliska nummer."
Jag minns att jag recenserade spelet för någon sida när det begav sig och gav det full pott. Jag älskade verkligen äventyrets variation, hur resan kändes storslagen och även om det i sin design lutade mer åt realism kunde jag, lite motsägelsefullt, inte låta bli att gilla mycket av designen. Det är lite lustigt det där, jag söker alltid efter mer magi och saga i denna spelserie, men tycker ändå att när jag ges realism, så fungerar det ofta bra ändå.
(2) Final Fantasy IX
Som nämnt ovan; jag har alltid tyckt att denna serie ska innehålla magi, gröna skogar, vattenfall och drakar. Så när del nio kom så var det som att någon på Square hade lyssnat och infriat alla önskningar jag hade. För jag var väldigt besviken på den åttonde delen, av många skäl, men när den första sekvensen rullade i spelets intro av del nio så kändes det bra igen, som att Final Fantasy verkligen var tillbaka. Här fick jag allt jag ville ha med serien, det var som att en checklista systematiskt kunde prickas av och jag fick något väldigt speciellt. För mig har alltid denna serien handlar mycket om platser och karaktärer. Här fanns Zidane, Garnet, Steiner och givetvis Vivi. En brokig skara karaktärer, och en fantastisk ensemble i ett magiskt äventyr.
(1) Final Fantasy VII
Så var det då förstaplatsen. Spelet som gjorde att vi äntligen fick serien till våra breddgrader. Jag hade inget eget Playstation när spelet släpptes, men föräldrarnas vänner hade ett och jag ockuperade deras kontor, lämnade knappt rummet under flera dagars tid och förälskade mig totalt i både en spelserie och en hel genre. Innan dess hade jag inte direkt så mycket erfarenhet av japanska rollspel, men Cloud, Tifa och Barrets äventyr förändrade allt.
Man brukar prata om ögonblick som definierar ens spelliv. Första gången med Mario, första besöket i Hyrule. Mitt episka äventyr i Midgar definierade så mycket, det skulle få mig förälskad i en hel genre, men det var också något helt annat än vad jag upplevt tidigare. Det var som att jag och spelet tillsammans tog steget in i en vuxnare värld. Med banbrytande grafik och spelmekanik, och det lade grunden för så mycket som kom därefter. Sedan är ju spelet i sig fantastiskt på alla punkter. Nobuo Uematsu skrev seriens bästa musik och storyn, karaktärerna och i princip allting annat berörde och träffade rakt i hjärtat.
Vilka är dina fem favoriter?