Petter Hegevall:
Fortnite
Jag har ärligt talat inte spelat särskilt mycket spel under särskilt många timmar under juli men eftersom min åttaårige son dyrkar Fortnite och nu har börjat bygga egna minispel, har jag såklart hängt på där och kört en del tillsammans med honom, som alltid. Franks minispel "Frank vs Dad" är riktigt roligt och går ut på att två spelare möts i en kraftigt begränsad arena och där det gäller att snabbt hoppa ut från en plattform, hacka sönder en löpande lama för att där i komma åt ett guldvapen, den som snabbast lyckas med detta kan då (oftast i alla fall) vinna duellen och få en poäng. Först till 13 poäng vinner och jag har ännu inte vunnit en enda match, mot en åttaåring som inte ens kan skära sin egen mat. Inte en! Ohyggligt frustrerande, såklart. Haha.
Bramble King har gått varmt hemma hos Conny den gångna månaden.
Johan Vahlström:
Assassin's Creed Valhalla
Det finns spelserier jag vill spela, men som jag av någon anledning aldrig kommer igång med. Jag har spelat ett Assassin's Creed-spel tidigare och det var Black Flag. Mest för att det var stor brist på bra piratspel skulle jag tro. Jag kan ju inte spela Sid Meier's Pirates! i all evighet. Men jag älskade Black Flag. Sen tog det stopp igen. Tanken var ju att jag skulle spela Origins. Sen var tanken att jag skulle spela Odyssey. Det blev aldrig av. Valhalla har jag varit löjligt sugen på under ett långt tag, men inte så pass att jag skulle köpa det till fullpris. När Steam så hade en stor rea nyligen slog jag till och är glad att jag gjorde det. Min Eivor (kvinna så klart, det kändes omöjligt för mig att spela med en manlig viking med namnet Eivor) plundrar till höger och vänster och bygger upp mitt lilla samhälle. Jag gillar dessutom berättelsen och när jag ser att den är över 60 timmar lång vattnas det i munnen. Jag är ju en sån som gillar långa spel. Än finns det mycket vind i seglen för min viking.
Johan Mackegård:
Pikmin 4
Relationen till mina nya plantbaserade vänner har vuxit sig stark under juli månad och när jag tänker tillbaka på hur det har varit att upptäcka en jättelik version av en alldaglig bakgård i rollen som en pytteliten surmulen rymdvaktmästare så känner jag inget annat än värme. Pikmin 4 är verkligen ett jättemysigt, för att inte tala om beroendeframkallande spel vars inbjudande och färgstarka estetik har fungerat som ett klockrent bryt från min annars pågående resa genom Resident Evil-spelen. Nintendo vet sannerligen vad de sysslar med och har i mina ögon gått från klarhet till klarhet sedan jag fick hem mitt Switch för snart ett år sedan. Om de bara kunde få bukt med Pokémon-spelen igen så skulle de ha min fulla uppmärksamhet och respekt på mindre än ett ögonblick. Hur som helst är Pikmin 4 en av årets stora överraskningar för egen del och jag tycker absolut att du ska ge det ett försök om du inte gjort det än.
Olof Westerberg:
Titanfall 2
Äntligen har flyttstöket börjat lägga sig här hemma. Konsoler och teve- och ljudsystem har fått komma upp ur lådorna och landa på sina respektive platser, och det har ordnats kreativa lösningar med internet- och diverse sladdragningar. Därför har jag också kunnat komma ikapp lite med spelandet. Men trots att det alltså hunnit spelas både Dead Space, Diablo IV och långköraren Overwatch 2, så är det Titanfall 2 som jag minns allra bäst från den gångna månaden. Efter alla lovord det fått, inte minst under senare år då det närmast nått kultstatus, var jag ju bara tvungen att bränna igenom kampanjen. Och det levererade, faktiskt. Här fanns noll trista stunder, det var högoktanig, dödligt cool action från start till slut. På bara fem timmar (perfekt längd att klippa i en sittning) levererades kort, koncist och avskalat old school-skjutande så som det brukade se ut, förr, innan vi fick allt vad det heter med vapenuppgraderingar, rollspelselement och grindande bandesign (jag tittar på dig Doom Eternal). Miljödesignen, variationen mellan pussel och plattformande och skjutande, tempot, vapenkänslan, den ostigt överdådiga men samtidigt lågmälda berättelsen; verkligen allt var på topp. Jag hade kunnat fortsätta att lovprisa det i oändlighet, men det räcker väl med att råda dig som har en helkväll och typ femtio kronor över att spela det nu?
Måns Lindman:
Sea Horizon
Då min semester började i juli månad så har jag avnjutit mina tre första magiska sommarveckor på annan geografisk plats och är i skrivande stund fortfarande på resande fot. Förutom någon omgång Angry Birds på flygplanets underhållningssystem så har jag inte spelat någonting annat än Sea Horizon som jag recenserade precis innan jag checkade ut så det får bli mitt favoritspel den här månaden och sämre kunde det förstås ha varit. Mitt enda spel i juli var trots allt ett tämligen bra rougelike som introducerade ett lika delar genialiskt som frustrerande stridssystem där jag visserligen var lite väl beroende av tur men samtidigt hade jag enorma svårigheter att lägga ifrån mig det. Med sina tre olika spellägen och hela tio karaktärer med egna bakgrundsberättelser så finns det många timmar att mjölka ur och jag är långt i från färdig för det här kommer jag att plocka upp igen så fort jag är tillbaka i verkligheten.
Mäki har lagt 2640 timmar på Star Stable, älskar sina hästar men börjar till slut tröttna.
Niclas Wallin:
Far Cry 5
Semester brukar innebära lite tid att beta av den backlog man samlar på sig under året. Far Cry 5 har jag kämpat med att komma in i länge nu och aldrig riktigt lyckats. Det har inte riktigt sugit in mig som framförallt trean gjorde och det har i sin tur gjort att jag bara spelat korta stunder. Häromkvällen bestämde jag mig dock för att ta mig tiden att verkligen komma in i det hela och jag gillar det ändå till största delen efter ett tag. Det är såklart mycket av samma men antagonisten, den galne sektledaren Joseph Feed är ändå rätt färgstark även om han inte är i närheten av Vaas kaliber förstås. Efter många om och men så kommer jag nog faktiskt att slutföra Far Cry 5 nu närmaste dagarna, sen blir det kanske att ta tag i sjätte delen också om jag känner att jag vill ha mer efter detta.
Jonas Mäki:
Star Stable
Den här gångna månaden har det känts av att jag snart lagt 2600 timmar i Star Stable då mycket av det jag gör, många av mina dagliga sysslor näppeligen känns som adekvata måsten, tyvärr. Jag blir uppriktigt nedstämd numer av att tvingas skrapa upp mina pållars avföring med en pytteliten spade och att rykta deras päls har jag också fått nog av.
Conny Andersson:
Bramble: The Mountain King
Jag är en ivrig djupdykare i Gamepass och dess utbud och så fort det dyker upp något som verkar det minsta intressant så installerar jag det. Efter det mäktiga Final Fantasy XVI behövde jag lugna nerverna med något mer lågmält, och även om Brambles innehåll är långt ifrån konstant mysigt så är stora delar av äventyret sagolikt, även om farorna lurar bakom varje svensk björnstam. Men mest blev jag förvånad över hur uppslukande detta äventyr faktiskt var, och hur bra balanserad upplevelsen är. Det är väldigt visuellt tilltalande på sin håll, mest mest är det atmosfären och stämningen som träffar mitt i prick. Den där känslan av att det är en saga, men med en rejäl dos hemskheter, är extremt påtaglig och gör hela äventyret till något väldigt speciellt. Eftersom Bramble fått goda omdömen så hade jag nog kikat in detta, även om det inte dykt upp på Microsofts fenomenala tjänst, men Gamepass gjorde verkligen att jag tog tag i spelet tidigare och jag fick en upplevelse som för mig kandiderar till en av de mest minnesvärda jag haft på en lång, lång tid.
Patrik Severin:
Aliens: Dark Descent
En andra genomspelning av detta strategiska skräckspel har varit en underhållande resa. Det når inte riktigt samma höjder som Alien: Isolation. Däremot är det ett toppenfint spel i den realtidsbaserade strategigenren. De drar inspiration från titlar som Xcom utan att fastna i det omgångsbaserade upplägget. Skräcken är påtaglig när du försöker hantera dina soldaters hälsa både mentalt och psykiskt. Jag gillar upplägget att ha ett antal banor du återbesöker i flera partier för att klara alla uppdrag. Till skillnad från den mer spontant designade naturen av andra likartade konkurrenter där nivåerna slumpas fram. Det gör den andra filmen rättvisa och fokuset på marinkårssoldaterna är toppen. Du känner dig alltid i underläge och fienden anpassar sig till ditt sätta att tackla utmaningarna. Det gör att du aldrig riktigt går säker. Jag trodde innan jag recenserade det på en flopp men det visade sig vara ett av årets starkare upplevelser för egen del.
Mackegård är stormförtjust i nysläppta Pikmin 4.
Marie Liljegren:
Star Wars: Jedi Survivor
Denna månad blev det då äntligen dags för mig att gotta ner mig i fortsättningen på Cal Kestis rymdäventyr som jag så länge väntat på. Det var med blandade känslor jag började spelet, hade ju hört ryktas om att det brottades med flera buggar men tack och lov stötte jag inte på en endaste liten sådan. Jag älskade verkligen det första spelet som jag spelade om och om igen tills Platinumtrophyn var min och detta spel ger verkligen samma vibbar även om jag saknar något jag inte kan sätta fingret på. Men jag älskar mycket med spelet så som den fulländade styrningen och att jag får horda runt och samla på en massa grejer som väcker mitt inre tryffelsvin. Sen att man får leka runt med ett lasersvärd och döda fienderna med jedikraften är ju en ren bonus. Som ett inbitet Star Wars-fan är det bara ren njutning att ströva runt och upptäcka planeterna och utforska varje uns av yta. Jag gillar verkligen karaktären Cal och i smyg hoppas jag de skulle göra en film om honom på ett eller annat sätt. Jag har lagt rätt många timmar på spelet nu och fått se eftertexterna rulla förbi men känner mig inte redo att stänga av riktigt än. En platinumtrophy är så, så nära.
Joakim Sjögren:
Remnant 2
Jag älskar när utvecklare prioriterar bra spelbarhet framför något annat, och i fallet Remnant 2 så verkar det vara precis den turordningen Gunfire Games måste ha lagt fram innan utvecklingen tog sin början. Det är nämligen en ljuvlig tyngd i allt man gör, och att bara gå runt och skjuta monster och mala ner anstormande fiender slutar verkligen aldrig att underhålla oavsett om vi snackar efter en eller trettio timmar. Variationen mellan de olika nivåerna är sedan så makabert bra att det är lätt att tro att man spelar vilt skilda titlar beroende på vilken karta man utforskar för stunden. För under ena sessionen pangar man fantasy-bestar bland djupa skogar och gläntor för att i nästa fäktas med argsinta robotar och livlösa zombies på en främmande planet. Så om ni inte redan spelar detta underbara AA-äventyr för allt vad kjoltygen håller så rekommenderar jag er att åtminstone ge det en närmare titt. För gillar man action så lär man gilla Remnant 2.
Marcus Persson:
Valheim
Gud hjälpe mig, vetskapen om en stundande och lite köttigare uppdatering fick mig att trilla tillbaka in i mitt vikinga-beroende ännu en gång. Hildur's Quest väntar runt husknuten med lovord om nya utmaningar, minibossar och en andra handlare att leta upp och interagera med. Nu har jag medvetet låtit bli att läsa de finstilta detaljerna om mer exakt vad allt detta innebär, och jag hoppas nu innerligt att det faktiskt ger oss spelare lite mer möjlighet att klä och smyga ut våra vikingar med ett kryddmått mer personlighet. Spelets endgame är trots allt ungefär detsamma för oss alla och nio av tio vikingar slutar upp med att se ganska lika ut. Ja, minus kön, skägg och hudfärg. Men jag håller tummarna och spelar så sakta vidare, tusen timmar är nu undanstökade, nu bär det av mot tvåtusen!
Olof har grottat ned sig i gamla Titanfall 2 under juli 2023.
André Lamartine:
Gwent
Den vänstra spaken på min PS5-dosa började drifta, så jag kunde inte spela ut det till 100% (vilket talar väl om spelet i sig), så i väntan på att det lagas har jag ramlat ner i Gwent-träsket igen. Gwent, min trogna följeslagare, har alltid funnits där i tröstens nöd. Jag har i omgångar skrivit hur beroendeframkallande roligt det är och jag ska försöka undvika att upprepa mig själv här alltför mycket, men det senaste kortsläppet har fräschat upp utbudet efter en något frustrerande meta. Det är bara förbaskat synd att CDPR kommer att sluta stödja sitt lilla sidoprojekt mot årets slut. Jag funderar på att skriva en slags eulogi till spelet, men jag kommer nog inte sluta spela Gwent på ett bra tag.
Vilket spel stal din tid under de gångna fyra veckorna?