Petter Hegevall:
The Beanie Bubble (Apple TV+)
Historien om leksaksmagnaten Ty Warner och hans mjukisdjur är en bisarr sådan och till skillnad från framförallt Tetris och Blackberry tråkades jag inte ut av denna verklighetsbaserade flamskomedi där en extravagant och självgod Zach Galifianakis spelar mannen som gick från att dissekera gosedjur på hallgolvet till att stå som storboss för ett imperium. Jag visste ingenting om Ty Industries innan jag slog igång denna utöver det faktum att jag köpt ett gäng Ty-gosedjur till mina barn under årens lopp, men blev mest förvånad av den bisarra faktorn i denna historia. Ingen superfilm direkt men sevärd.
The Flash (VOD)
Nä... Vet ni vad, DC / Warner. Lägg ned det här nu, en gång för alla. Ta alla era splittrade, fula, ojämna, meningslösa spandexgubbar och stoppa dem i malpåse. Lägg pengar, tid, krut och tålamod på något annat och låt den här subgenren vila nu i några årtionden. För The Flash, som hyllats brett och högt, var samma typ av identitetslöst flamsig geggfest som Eternals, Thor: Love and Thunder eller Ant-Man: Quantumania och jag har verkligen fått nog av hela genren. Dubbla Barrys var en dum idé. Multiverse var en dålig idé. Keatons Batman var en god idé men det räddar inte denna bristfälliga effektfest från att vara de gångna veckornas sämsta filmupplevelse för egen del.
Guardians of the Galaxy Vol 3 (Disney Plus)
Bautista är för tjock numer för att gå runt utan tröja (som Drax alltid gör i serrtietidningen), hans läppar är så Restylane-pumpade att han ser ut som en övermogen Instagram-modell och den påtvingat krystade historien om Rockets karga och elaka uppväxt kändes så utstuderat manipulativ att jag varken brydde mig eller fann något intresse i premissen. Den tredje filmen om Guardians kändes för mig som en kinesisk direkt-till-DVD-version av Guardians of the Galaxy, utan själ, hjärta, charm eller personlighet.
Måns Lindman:
Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (Under en flygning)
Här var verkligen inte förväntningarna höga. Baserad på ett rollspel, trötte Chris Pine i huvudrollen och regissörerna bakom vederstyggelsen Ett Päron till Farsa: Next Generation bakom kameran. Visst, Hugh Grant är ofta bra men jag tänkte väl att han som många andra skådisar på ålderns höst börjar casha in där han kan. Nej, det här kändes riktigt risigt men jag tänkte att två timmars flygtid av femton kunde jag väl avvara. I bästa fall kanske jag somnade tidigt men det gjorde jag icke. Det visade sig nämligen att jag hade helt fel. Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves var mäkta underhållande. Som en Guardians of the Galaxy i fantasymiljö. Var det en bra film i ordets rätta bemärkelse? Nej. Handlingen var flortunn och de logiska luckorna stora som Assuandammen. Dessutom kändes det ofta som om att man hittade på lösningar lite när det passade. Det är dock en av få filmer som fått mig att skratta i år och då gör den ändå något rätt. Det var helt enkelt en lättittad skön matinérulle som inte försöker vara något annat än vad den utger sig för att vara.
The Fabelmans (Under en flygning)
Den första halvtimman eller så i The Fabel var fruktansvärd. Det var så sockersött och med en sådan påklistrad Hollywoodlycka att jag höll på att kvävas av min egen aversion. Jag undrade verkligen om det skulle vara så här i över två timmar. Skulle en film om Steven Spielbergs barndom inte utmana någon? Växte han upp med silversked i mun? Den perfekta amerikanska familjen där ingen någonsin tappar humöret? Sentimentalt till förbannelse och alla ungar är lillgamla. Varför skall jag se på det här? Men tack och lov blev det allt mörkare ju längre filmen pågick. Då fick jag äntligen se lite "äkta" känslor och hur vägen mot framgång ofta börjar med motgångar. Hur bilden av den perfekta amerikanska familjen sakta men säkert krackelerar. I slutändan, för mig som inte är insatt i Spielbergs liv till den graden att jag kan avgöra vad som är sant och vad som är dramatiserat för biofilm, inte så mycket till biografi utan snarare ett genomsnittligt familjedrama som jag sett många gånger tidigare. Helt okej biopic men inte mer än så.
Split (Blu-ray)
För första gången sedan pressvisningen för sex år sedan så var det dags att se om Shyamalans fjärde bästa rulle och den håller fortfarande. Mycket tack vare James McAvoys tour de force-prestation som Kevin Crumb, med sina 23 personligheter med en 24:e på väg. Lika vass som flamboyant modedesigner som ett nioårigt barn. Lika övertygande som ett maniskt kontrollfreak som spattig religiös kvinna. Rent visuellt händer ju inte särskilt mycket, det är någon hatt dit och ett par brillor dit. Den riktiga transformationen ligger istället i McAvoys röst och kroppsspråk och det är klart att det inte blev samma sak den här gången när jag visste utgången men att det fortfarande är en fin rulle råder det ingen tvekan om. Det gräts ju förstås, redan 2016, på forum och i media över att diagnosen inte stämde överens med verkligheten och att DID (Dissociative Identity Disorder) inte får folk att kidnappa tonåringar. Människor med flera personligheter beter sig helt enkelt inte så här. Men då som nu valde jag att se den som underhållning, en tajt thriller med skräckinslag snarare än en dokumentär.
André Lamartine:
Barbie (Bio)
Barbie är den tragiska historien om fysikern Barbie, ett blont supergeni som tvingas in i kapplöpningen om att hinna utveckla atombomben innan Ken-väldet. Under sin strid mot patriarkatet börjar hon dock tvivla på vad hon har släppt lös, där vi sedan ser hur hennes liv går i spillror. Det var riktigt obehagligt att se hur Ken-herrarnas modekläder fastnade i deras skinn, men det var desto mer deprimerande att se hur Barbie gick från att vara en feministisk ikon till en anklagad Ken-anhängare, där även hennes äktenskap med en Ken blir dissekerad av staten. Christopher Nolan har helt enkelt gjort det igen!
Oppenheimer (Bio)
Oppenheimer i sin tur var en av sommarens roligaste och varmaste dramakomedi om att hitta sig själv och att våga bryta normerna. Den chockrosa estetiken lyste upp en redan ljus solskenshistoria om en Oppenheimer-docka som börjar få kommunistiska tankar och som tillsammans med Einstein drar ut till den verkliga Amerika för att leta upp ungen som har satt in dessa anti-amerikanska idéer i hans huvud. Greta Gerwig borde belönas med en Oscar för sitt budskap om att ha ett Oppen sinne för allt som livet har att erbjuda!
Mission Impossible: Dead Reckoning - Part 1 (Bio)
Förutom det super-mega-ultra-fräsig-dubble-feature-Barbenheimer-extravaganza-eventet hann jag också spana in Tom Cruises senaste actionrökare och jag är inget annat än nöjd. Det märks att Cruise och McQuarrie gör allt i sin makt för att göra actionsekvenserna så påtagliga och spektakulära som möjligt, för detta är verkligen en actionbuffé som ger mersmak. Det är tråkigt att höra att filmen inte lyckades mäta sig med Barbenheimer på världens biografer, men det hindrar verkligen inte Dead Reckoning från att vara en av årets mest underhållande äventyr och jag har god lust att besöka biografen igen för att stödja denna underbara Hollywood-flirt igen.
Marcus Persson:
Eternals (Disney Plus)
När jag såg den här filmen för första gången gillade jag den inte men när jag under den gångna månaden kikade på den igen omvärderade jag framförallt storyn som jag nu anser vara väldigt vacker. Angelina Jolie är briljant i rollen som krigarprinsessan Thena och jag gillar verkligen att samtliga uniformer för Eternals-gänget ser ut om en Dollarstore-variant av Power Rangers.
Avatar (Disney Plus)
Det är för mig nästan obegripligt att jag likt Måns, ogillade James Camerons episka matinéäventyr en gång i tiden. För idag älskar jag den. Jag älskar Avatar av hela mitt hjärta och för femte gången på lika många månader har jag njutit av dess expansiva action och välskrivna karaktärer.
Den lilla sjöjungfrun (Bio)
När Disney dundrade upp deras efterlängtade live action-remake av Sjöjungfrun på svenska biografer var jag naturligtvis en av de första i kön. Nu har jag hunnit se den fyra gånger på bio och fler kommer det mest troligt att bli. Varför? För att jag älskar den finstämt vackra sagan om Ariel och hennes arga pappa och jag älskar att den inte längre är tecknad. Det enda jag önskar är att det fanns en biograf i mina trakter som lät mig ta med mig innekatterna in i salongen. Det vore lika mysigt som att sitta på huk och bygga Duplo med Conny & katterna.
Vilka filmer såg du under förra månaden?