Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0
Att bygga bra 6v6-kartor är såklart ingen enkel sak. Svårt. Det har från drösvis med namnstarka utvecklare genom åren sluppit ut mängder av dåliga kartor vilket såklart bara bevisar hur utmanande det är att få till variation, vinklar, topografi och den grundläggande designen. Det är dock säkerligen inte ens hälften så utmanande som det lär vara att bygga en riktigt bra, öppen, stor, omfångsrik Battle royale-karta där 70-100 skjutglada spelare ska tampas om vinnarkronan. I Warzone 2.0 har det varit lite hit-and-miss, om jag får säga det själv. Al Mazra var och förblir väldigt bra medan Ashika Island var och är medioker, på sin höjd. Vondel (Park) är dock bättre än båda de äldre kartorna och den enskilt bästa Battle royale-map jag spelat, någonsin. Den holländska, dagsljuspräglade, tighta, stora, ombytligt varierade och framförallt snorroliga stadskärnan har skjutit in nytt liv i Warzone 2.0 som äntligen börjar se buggfritt ut, också. Jag har efter en månads vila kommit igång igen och haft superroligt på Vondel under augusti. Nu ser jag fram emot Season 5: Reloaded idag och nya kartan "The Fort".
Olof Westerberg:
Quake II: Remaster
Jag köpte och körde igenom Nightdives briljanta remaster av Quake på min Switch för två år sedan, men i samband med släppet av tvåan kunde jag inte låta bli att dubbeldippa. Tillsammans, först med min svåger och sedan med min vän Karl Fredrik, har jag kört igenom de båda äventyren nu, och de är verkligen spelhistoria. Riktiga, äkta mästerverk som ingen får missa i Nightdives uppdaterade regi. Ettans ogästvänligt gotiska miljöer är i en klass för sig, med sina labyrintiska strukturer och hemliga passager i slotten och på borggårdarna, och Reznors musik är kronan på verket på den nästan kräkframkallande läbbiga stämningen. Tvåan är spelmässigt en enorm uppgradering, med en betydligt modernare bandesign och gameplay (inklusive välbehövlig kompass och checkpoints i co-op) men estetiskt är fabrikerna och gruvorna inte lika häftiga, och Sonic Mayhems musik rockar sannerligen inte lika hårt. Det är dock, slutligen, alldeles för svårt att kröna en vinnare, så jag råder dig att bjuda hem en vän och dra igenom båda "back to back" bara.
Jonas har spelat massor av kommande Starfield inför morgondagens recension.
Patrik Severin:
Xcom 2: War of the Chosen
Fortfarande strålande och beroendeframkallande. Självklart är inte Xcom 2 perfekt men det är ett fantastiskt taktiskt omgångsbaserat strategispel. The Chosen är varierande och intressanta. Jag spelar på svårare svårighetsgrader just nu och det blir verkligen en spännande tankenöt att knäcka. Du har lite rum att göra fel och spänningen av att inte stöta på mer än man kan hantera när man skickar ut sina trupper på varje karta är intensiv. Jag tycker att för genren är tempot bra och uppdragen varierade. Firaxis Games lyckats varva mellansekvenser med det spelmässiga så väl. Om du inte spelat Xcom 2 ännu är det en stor rekommendation från mig. Det kräver en acceptans över att kampanjen går på tid, men det går att sakta ner med inställningar om så önskas. Överlag kan jag inget annat än att kapitulera inför hur pass vasst det fortfarande är 2023. De där enstaka men betydande 99% chans att träffa situationerna, men missar ändå får mig fortfarande att vilja kasta spelet till månen.
Marie Liljegren:
Red Dead Redemption (2023)
Denna månad har jag spelat Red Dead Redemption så jag fått valkar på händerna. Och hur besviken jag än har varit att spelet inte fått någon som helst "makeover" så har jag ändå njutit av att rida runt i John Marstons sällskap igen. Jag älskar ju verkligen allt som har med vilda västern att göra och att själv få styra runt på min kuse i det karga landskapet skickar lyckorus över min ryggrad. Att jag i verkliga livet är smått nervös runt hästar och därtill aldrig skulle sätta mig på en är dock en helt annan sak. Just nu jagas det efterlysta banditer för att skrapa ihop lite stålar för tydligen är jag en spelmissbrukare i spelvärlden och är nu fattigare än en kyrkråtta efter några timmar vid pokerbordet på en smutsig bordell.
Försöker även jaga ikapp lite trophies nu när det saknas multiplayerläge vilket betyder att jag som inte kör sådant nu äntligen har möjlighet att kanske kunna roffa åt mig den där härliga platinum-trophyn. Livet som revolverman är rätt gott men även tröttsamt. Det känns som om alla är ute efter att sätta en kula i mig och att äta vita böner varje dag är verkligen inte bra för min IBS och det ska även läggas till att ingen vill dela mitt tält av samma skäl. Men jag fortsätter mitt äventyr med chapsen på och med en tandpetare mellan tänderna och försöker göra västern lite säkrare och tryggare från både banditer och arga fruntimmer. Denna sandlåda bjuder ju på så mycket kul att göra så jag stannar lite till.
Måns Lindman:
The Expanse: A Telltale Series
När det släpps ett nytt äventyr från Telltale Games så är jag där direkt, då slår jag till, mitt i inflationstider och köper ett spel. Det är nämligen så numera, i mediokritetens och girigheternas tidevarv, att jag ytterst sällan köper några spel. Visst kör jag på, när de landar på Game Pass och PS Plus men skall plånkan vittjas så får det ske i samband med att någon pålitlig studio står bakom. Någon som fortfarande sätter spelaren i centrum och inte primärt är ute efter att tömma mina fickor och ta mitt arvegods. Telltale tillhör dessa studios och The Expanse: A Telltale Series gör det definitivt.
Den som har sett TV-serien eller kanske till och med läst böckerna vet ju att det är en ruskigt stark grund att stå på för att göra ett fängslande story-drivet äventyr av och det har man verkligen lyckats med. Redan i inledningen fick jag förmodligen bestämma över liv och död och det är ju inget nytt i sig. Men jag skriver förmodligen här eftersom spelet släpps som en säsong i fem delar och tredje precis har släppts och det är mycket som känns Telltale i The Expanse men det som fick mig att jubla extra högt den här gången var hur mycket friare det är. För första gången någonsin så har Telltale lyckats smälla in en rejäl portion av utforskning och det sker dessutom i en vansinnigt vacker spelvärld. Visuellt har ingen Telltale-titel ens kommit i närheten av det här även om det nostalgiska hjärtat ibland fortfarande kan blöda för den gamla estetiken. Jag är som sagt inte klar ännu, 21:a september släpps finalen och jag kommer inte heller att ens närma mig risken att spoila något från säsongen men för egen del är det här en solklar kandidat till årets bästa spelupplevelse.
Blasphemous 2 har gått varmt hemma hos Jochen®.
Marcus Persson:
Valheim
Där finns ingen hejd på beroendet, och med den nya uppdateringen Hildir's Request som precis släppts finns där nu gott om nyheter att se och uppleva. Så det blev att dra ihop de glada krigarna igen, vikingagänget, och kasta sig huvudstupa in i Valheims underbara och alltid lika underhållande värld. För det finns verkligen ingen bättre känsla än en helt ny, outforskad server att ge sig i kast med. Trots man vid detta laget kan många av momenten utan och innantill så finns där alltid lite nya knep och knåp från spelets blomstrande community att ta lärdom av, samt testa på själv. Lummiga stränder, mörkaste skogar, snöklädda toppar och sunkiga träskmarker. Det går helt enkelt inte att få nog av Valheim och jag räknar kallt med att denna nya spelomgång kommer att generera ytterligare några hundra timmar av skäggig, mjödfylld, fiendedräpande underhållning.
Joakim Sjögren:
Blasphemous 2
Även om jag har varit fängslad av Armored Core VI: Fires of Rubicon den senaste tiden, så drömmer jag mig likväl tillbaka med jämna mellanrum till månandens tidigare veckor när jag skulle recensera Blasphemous 2. För The Game Kitchen har verkligen svarvat ihop en snudd på perfekt uppföljare till sin 2019-succé, och med ett nytt fokus på utforskande så har man inte bara fått ihop ett ypperligt äventyr- och actionspel utan man har även lyckats bygga ett av de bättre Metroidvania-titlarna på mycket länge. Gör er själv en tjänst och införskaffa detta lilla pixel-mästerverk, ni lär inte ångra er.
Johan Mackegård:
A Way Out
Jag är verkligen svag för en riktigt bra co op-upplevelse och försöker alltid att se till att ha åtminstone ett spel på lager för tillfällen då ett par timmars samarbete står på agendan. Ofta är det jag och min gode vän Patrik som hamnar bredvid varandra i soffan och tillsammans har vi betat av ett flertal riktigt trevliga titlar där Resident Evil 5 länge dominerade våra spelkvällar. Den här gången var det dock dags för något annat och jag hade sedan länge siktat in mig på Fares Fares Prison Break-inspirerade drama A Way Out. Trots att vi båda var lite lätt skeptiska på förhand så lyckades spelet faktiskt både roa och överraska mycket mer än väntat och med undantag för ett kort sömnuppehåll någonstans runt 75% in i äventyret så tog vi oss igenom A Way Out i en sittning. Två om vi ska vara petnoga. Riktigt bra samarbetsspel är svåra att hitta numera men här lyckades Fares svenska studio med bravur och jag ser redan fram emot att fortsätta med It Takes Two och sedan vidare på nästa spel i genren. Little Nightmares 3 är till exempel högt upp på listan när det väl blir tillgängligt längre fram.
Johan Vahlström:
Assassin's Creed Valhalla
Denna månad har jag återigen stulit saker från kloster framför ögonen på präster, åkt en himla massa vikingaskepp, träffat diverse gudar, och lönnmördat både till höger och till vänster. Jag har varit borta en del den här månaden, så jag har inte spelat någon enorm mängd, men den mesta tiden har jag ändå tillbringat med detta enorma vikingaspel. Det är svårt att hitta tid för huvudberättelsen när det finns så mycket annat att göra. Plundra här, bli hög på svamp där, slåss med isbjörnar och vargar där borta. Det hade lätt kunnat bli så att jag tröttnat efter de drygt 60 timmarna jag är in i spelet, men inte alls, jag ser snarare fram emot att spela rubbet. Om jag orkar spela någon av expansionerna därefter är en annan sak som återstår att se.
Conny Andersson:
Islanders
En bekant tipsade om detta med orden att det var väldigt beroendeframkallande. Och jodå, det var helt sant. Jag köpte det, och när det hade laddats ner satt jag där som junkie och muttrade "bara en gång till" tills klockan var långt förbi denna gubbes vanliga sovtid. Så, vad är det Islanders? För jag tänker att det är en sådan där klassisk pärla som slinker förbi. Kort sagt är det ett bygga-spel, ett Sim City Light, om man så vill. Varje runda får man sex byggnader och ska placera ut dem, och man måste få ett visst antal poäng för att få nya byggnader. Poängen fås genom att sätta en viss typ av byggnader i anslutning till sådana som ger mer poäng, men undvika dem som ger minus. Man har begränsad yta, och det är heller inget i spelet som talar om vilken maxpoäng du kan få men lyckligtvis så ser du den möjliga poängen innan du bestämmer var byggnaden ska placeras. Det är dock inte säkert det var helt optimalt, men så länge man når den där måste-gränsen på poäng så får man nya byggnader. Så håller det på, och jag vet inte varför man lyckats göra det här konceptet så otroligt underhållande.
Spelets huvudläge heter "High Score" och det är precis vad det låter som: man försöker få så hög poäng som möjligt. Eftersom jag är en sådan person som gillar att sätta något slags mål, ett slags kriterie att "nu har jag klarat spelet" så bestämde jag mig för att när alla achievement var tagna, ja då var det dags att anse spelet som färdigt. Så, där sagt jag i timme etter timme och vred och vände på de små byggnaderna, försökte få så många poäng som möjligt och i takt med att spelet fortskrider får man också helt nya byggnader vilket ger en känsla av att upptäcka något nytt i ett spel som annars bara är samma hela tiden. Vanligtvis kanske det hade blivit trist, men inte här - näpp. Årets överraskning och årets mest beroendeframkallande spel för egen del och jag är otroligt glad att jag upptäckte det.
Måns älskar The Expanse, mycket eftersom denna karaktär ser exakt ut som honom.
André Lamartine
Barbie Dreamhouse Adventures
Det var efter Barbie-biovisningen som jag beslutade mig för att ladda hem Barbie Dreamhouse Adventures till min Ipad, ett beslut jag inte skulle komma att ångra. Detta underbara spel innehåller inte bara vackra dockor med vackra kläder, utan välgjord spelmekanik och underbart upplyftande musik som gör det till årets hittills bästa för egen del.
Niklas Wallin:
Golf With Your Friends
Aldrig hade jag kunnat ana den ondska som dolde sig bakom detta till synes oskyldiga golf-spel. Eftersom nu hela min innersta krets har skaffat Xboxar har vi utforskat Gamepass och alla möjligheter att spela med och mot varandra. Golf With Your Friends är ett av dessa spel som vi fastnat för men det har kostat på, vi har slitit vårt hår och sannolikt uppfunnit nya svordomar för banorna är ofta rent djävulskt designade. Det må börja enkelt och oskuldsfullt men det förvandlas snabbt till en mardröm som inte sällan slutat med "rage quit" från fler än undertecknad. Samtidigt är det också charmen med det, inte ens om man leder med 10-12 slag inför sista hålet så kan man känna sig säker och igår gick jag från en hopplös sistaplats till att ta hem hela rundan tack vare en mycket turlig hole in one, ledaren inför slaget gjorde bort sig fullständigt och slutade istället sist. Det är tufft men belönande och ger trots allt upphov till en del skratt, men börjar det gå åt helvete här så kan det snabbt eskalera till oanade nivåer. Golf With Your Friends är ren och skär ondska men jag kan inte sluta spela det.
Jonas Mäki:
Starfield
Under morgondagen får jag äntligen berätta vad jag tycker om Starfield som jag lagt ner i runda slängar 50 timmar på under augusti månad. Eftersom embargo gäller tills dess nöjer jag mig med att konstatera att Bethesdas som bekant slagit fast att det är deras absolut största spel hittills. Precis som med bland annat Fallout 4 och The Elder Scrolls V: Skyrim lär det med andra ord sluta med att jag fortsätter spela flitigt och jag tippar att det här rollspelet kommer dominera mina mest spelade under många månader framöver. Klockan 18:00 imorgon (torsdag) publicerar vi vår recension.
Vad spelade du under augusti?