Världens bästa spel. Någonsin.
The Witcher 3: Wild Hunt (Multiformat/2015)
Det kan tyckas konstigt att ha CD Projekt Reds enorma succé på en sådan här lista. Men låt mig förklara. När jag skaffade mig en Xbox One var det mycket för detta spelet. Jag använde den lite sporadiskt, spelade några upphottade versioner av Xbox 360-spel men räknade mest ner dagarna till den 19 maj då spelet hade release. Jag tyckte om föregångaren, hade inte spelat första spelet vid det här laget men tyckte samtidigt den lite väl inrutade världen i del två kändes begränsande. Löftet om en stor, öppen, levande värld inför den tredje delen bådade gott. Och mina första timmar med Geralt var mycket bra, det tog lite tid att bli bekväm i hans ganska stela skor och att lära sig allt. Men jag gillade spelet. Det var ett sådant där jag försakade sömn för och som jag startade så fort jag slutade efter jobbet. På helgerna blev det långa spelpass och någonstans längst en väg, ridandes på Roach insåg jag att spelet började få ett grepp på mig jag inte riktigt känt gällande något annat spel under en lång, lång tid. Det var här den stora överraskningen infann sig. Jag insåg att jag tyckte The Witcher 3 var det bästa spelet jag någonsin spelat. En sådan insikt, en sådan känsla - ja, den tar man inte lätt på. Att putta ner Zelda: A Link to the Past som jag alltid haft där som nummer ett var ett omvälvande beslut, men det går inte att blunda eller gömma sig för känslor.
Nu, såhär mer än åtta år senare har jag det fortfarande som mitt favoritspel. Tack vare två fantastiska expansioner lyckades man hålla sig kvar i världen, och kärleken bara växte. På många vis är The Witcher 3 det ultimata spelet för mig. Det har den där fantastiska öppna världen som jag kan tillbringa så många timmar i. Det har en stark story som jag känner att jag är delaktig i och det är, eller åtminstone var då, så visuellt fantastiskt. Men mest av allt ger det mig en känsla som jag hela tiden jagar när jag spelar något. Att bli mer än underhållen. Att bli uppslukad. Att det som sker på skärmen är något mer än bara ett skoj tidsfördriv. Jag trodde och hoppades på förhand att The Witcher 3 skulle vara fantastiskt. Den stora överraskningen var att det visade sig vara mycket mer än så. Det visade sig vara bäst någonsin.
Ett rejält bespottad spel för många. Men rejält överraskande för egen del.
Fallout 76 (Multiformat)
Ibland blir skribenter beskyllda för att skriva saker som ska ge "klicks" och väcka reaktioner. Som ju absolut inte kan vara sant. Som bara skrivs för att dra trafik, generera kommentarer och väcka reaktioner. Så, här är min. Den röda varningsflaggan att inte dra upp på en dejt. Den som får dejten att spilla sin drink i knät på dig och skrika "Är du helt dum i huvudet?"
Men som med så mycket så behövs det lite kontext. Jag började spela Fallout 76 några år efter att den bespottade releasen hade ägt rum. Det har släppts nästan 50 uppdateringar till spelet och hur skrattretande just det än må vara, så började jag spela och hade riktigt roligt. Visst, detta är ingen kampanj med samma narrativ som det som släppts innan i serien. Men här finns en värld som bjuder in mig som spelare att utforska alla platser och hemligheter, och uppdragsdesignen (åtminstone när expansioner började släppas) är rätt lik i spelen som kom före. Med den tredje expansionen "Wastelanders" fick vi också en befolkad värld, där de så saknade NPC plötsligt fanns att integrera med, och vips kändes det ännu mer som det Fallout vi sedan tidigare älskade. Online-aspekten kommer för vissa alltid vara en stor törn gällande Fallout 76. Men jag har spelat det i lite över femtio timmar nu och online-faktorn har inte gjort sig påmind en enda gång. Det går helt fint att spela Fallout 76 utan att bry sig om andra, och det är ju så jag vill ha denna upplevelsen.
Mitt första From Software-spel visade sig vara något alldeles extra.
Elden Ring (Multiformat)
I mina tonår var jag en betydligt mer kräsen spelare. En som visste vad den gillade, och inbillade sig vad den hatade. Jag avfärdade mycket men med åren började jag inse att jag kunde missa fantastiska spelupplevelser om jag inte rörde mig utanför zonen av bekvämlighet. Idag spelar jag i stort sett allt, även om jag givetvis gör val baserat på vad jag på förhand tror om spel och vad jag känner för att spela. Jag hade inte rört ett From Software-spel fram till Elden Ring släpptes. Och det fanns egentligen bara en enda faktor som gjorde att jag lockades att prova det: Det var ett spel i en öppen värld. Någonting inom mig klickar liksom när jag får utforska öppna världar. Jag kan inte låta bli. Jag var beredd på brutal svårighetsgrad, jag var beredd på att ge upp. Men det var ett chansning jag tog.
Jag spelade Elden Ring i nästan 100 timmar på en vecka. Det var otroligt svårt att slita sig ifrån spelet och när jag väl gjorde det så kunde jag inte riktigt sluta tänka på det. Jag var som besatt där, ett tag. Jag slet, svor, kämpade, dog och gav upp. Men någonstans var ju också Elden Ring ner lättillgänglig än jag förstod att utvecklarnas tidigare spel varit, så det fanns alltid ett hopp där när en boss dödade en. Ett hopp om att återvända starkare, ett hopp om att jag kunde bli lite bättre och det var ju bara att försöka på nytt. Det fanns inget annat alternativ. Och mellan all denna utmaning fann jag sådan otrolig underhållning i det som lockade dit mig från första början: en öppen värld att besöka. Jag spelade, och älskade, ett From Software-spel. Och det var en rejäl överraskning för egen del.