När förra veckans trailer till Kingdom of the planet of the apes droppade så kände jag ett ohyggligt sug efter att se om den senaste trilogin för att friska upp det gamla risiga minnet. Var filmerna verkligen så bra som jag minns dem? Jag kommer ju ihåg att jag var rent lyrisk efter att ha sett Matt Reeves filmer om de genmanipulerade primaterna, Uppgörelsen och Striden och efter ha kastat ett nytt färskt getöga på verken den gångna helgen så visade det sig att jag hade helt rätt. Det är fortfarande briljanta rullar detta, där i synnerhet den sistnämnda titeln är en veritabel överkörning av bibliska proportioner, som fortfarande står sig som en av de bästa film-finaler jag sett. När sluttexterna rullade för allra första gången var jag golvad och svag. Berättelsen om hur pandemin plötsligt tvingat människa och apa att leva sida vid sida i en bräcklig fred som ständigt balanserade på en knivsegg, där varje handling riskerade ett fullskaligt krig om planeten var exekverad till perfektion.
Reeves förvaltade arvet från Rupert Wyatt på ett ypperligt vis, när han tog över efter 2011 års (r)Evolution som med sin imponerande visuella berättarstil satte tonen för trilogin. För en gång skull användes nämligen specialeffekter på helt rätt sätt, något som Matt Reeves sedan finslipade till perfektion. När alla välrenderade aporna satt där i sitt naturliga habitat, samspråkade och lekte med sina avkommor i en lummig skogsglänta, ackompanjerade av fågelsång så var känslan snarare att jag satt och tittade på De Dimhöljda Bergens Gorillor, ja i en version där primaterna bar automatvapen då förstås, än en påkostad Hollywood-rulle. Men även bilden av det dystopiska San Francisco med sina övervuxna ruiner och gator var mitt i prick och mer än en gång fick jag angenäma flashbacks från The Last of Us. Det var helt enkelt vansinnigt vackert i allt sitt vemod.
Och vemod fanns det gott om för även om de produktionstekniska värdena var skyhöga så var det ju berättelsen i allmänhet och finalen i synnerhet som rev upp känslorna i ett redan svårt sargat bröst. En berättelse som vilade på en ständigt instabil grund av oläkta sår, en enkel och realistisk (nåja) saga om två arter ständigt på kollisionskurs. En kollision som dessutom var mer eller mindre oundviklig eftersom båda sidorna bar med sig samma emotionella egenskaper och ärr. Det var två sidor som gjorde vad som helst för att rädda sina nära och kära. Och så slutet då. Igen, vilken final! "It is time for Ape-ocalypse Now" var inte bara en briljant grafitti-tag på en cementvägg en bit in i filmen, det var också precis den riktningen den tredje installationen tog och den gjorde ont på riktigt, utan att spoila något för de som ännu inte sett filmerna.
Men Mackan som vägrar att umgås med andra satt hellre hemma i sitt hål och hatade.
De är trots allt fortfarande sorgligt förbisedda för det pågick en absurd diskussion redan där och då om att inte gå och se filmerna på bio eftersom det rörde sig om en dialogdriven franchise med apor i huvudrollerna. "Jaha, nej men då hoppar jag nog i den här filmen, orka se massa apor och teckenspråk i två och halv timma liksom." Ungefär så där lät det hemma i folkhemmen men inget kunde varit mer fel. Nej, det small inte i var och varannan scen men nerven fanns där hela tiden och stämningen var, och är trollbindande och det fanns också gott om krigsscener längs vägen för den som var primärt sugen på just den delen. Man brukar säga att resan är viktigare än målet, något som definitivt kan diskuteras i allmänhet men här rådde det ingen tvekan. Målet var lika minst lika viktigt som resan dit. Sättet på hur allt ledde fram till den där sista darrande halvtimman i det som alla, inklusive undertecknad trodde var den avslutande delen, den grandiosa finalen var ingenting annat än mästerligt. Det var något av det mest omskakande och spektakulära jag sett på bio.
Det är ju egentligen inte en reboot per se men det har trots allt gått sju år sedan Striden och nu kommer det alltså en ny film med Maze Runner-regissören Wes Ball bakom spakarna och en helt ny ensemble. Det andas mer reboot än uppföljare om du frågar mig och även om hjärtat säger ja, så säger hjärnan ändå nja. På ett sätt vill jag ju veta vad som hände sedan, när såren slickats och en ny morgon åter gryr men samtidigt är jag så oerhört rädd att ett redan perfekt slut förstörs, vilket varken vore första eller sista gången i en filmera som till stor del präglats av rebooter och det hade verkligen varit aptrist.