(3) Pacific Drive
Den Seattle-baserade studion Ironwoods debutspel ser alldeles, alldeles unikt ut. I ett slags okristligt möte mellan roguelike-genren, Mad Max, Snowrunner och Subnautica (ovanför vattenytan) ska man som spelare utforska The Olympic Excursion Zone med en rostig pickup-bil som främsta följeslagare. Studion, som gör en poäng av att framställa sig själva som ett slags "all star-lag" på sin hemsida (med folk som tidigare jobbat på stjärnprojekt som Zelda: Breath of the Wild, Halo, Bioshock, Planetside 2, Age of Empires och League of Legends) tycks ha prickat helt rätt med sin världsdesign. De postapokalyptiska miljöerna liknandes ett futuristiskt Wyoming eller Arkansas skapar ett sug i magen hos mig med sin ödesmättade vidsträckthet, breda färgskala, variation och mystik. Jag hoppas på att utveckla samma nära relation till min bil som jag gjorde till mina ubåtar i Subnautica, och mot bättre vetande bege mig längre och längre in i skräckinjagande, outforskad ödemark...
(2) Hades II
Det första Hades var så sanslöst, dödligt bra att när jag väl kände mig färdig, efter dryga 50 timmar, dammsög jag desperat genren efter nya toppar. Flera år senare har jag ännu inte stött på någon roguelike-titel som trumfat Supergiant Games finaste stund. Audiovisuellt, berättelse-, tempo- och spelmässigt saknar det helt enkelt motstycke, och döm av min glädje när Hades II då utannonserades. Det skulle inte bli ännu ett genre-hopp, vilket varit studions signum fram tills nyss, utan Hades II ska av den information som finns att tillgå och trailern att döma fortsätta precis där föregångaren slutade. Denna gång handlar det dock om Melinoë, Zagreus syster, som ska besegra Kronos, guden av tid. Både nya och gamla gudomligheter är redan bekräftade, designen ser helt oemotståndlig ut med fler detaljer och mjukare animationer och Darren Korbs folk-metal-soundtrack återvänder tack och lov. Hades II ser helt enkelt ut att bli mer av allt, och jag kunde inte vara mer förväntansfull.
(1) Haunted Chocolatier
Vid det här laget, efter över hundra timmar, har jag gjort i princip allt man kan tänkas göra i Stardew Valley (förutom den gudlösa Joja-route, den rör jag bara inte) och jag känner mig verkligen redo för nästa stora upplevelse signerad Eric Barone. Jag ser fram emot att återigen få ta mina första stapplande steg i en ny stad, och sedan bara bit för bit få sjunka in i den mysrysliga stämningen, lära känna alla unika personligheter och gå på upptäcktsfärder i Barones sällsynt detaljrika, intressanta och hemlighetsfullt mystiska värld. Barone är ju verkligen världsmästare på att balansera mellan enkelhet och komplexitet, välbekant trygghet och mystik, och att låta spöken, magi och vidunder ta större plats denna gång låter på förhand helt perfekt. Bara tanken på att Haunted Chocolatier redan varit under utveckling sedan i alla fall tre år tillbaka, utan annan inblandning än Barone själv, bådar dessutom otroligt gott för att chokladmakarsimulatorn kommer leverera precis samma patenterat fulländade kvalitet som Stardew Valley. Samtidigt lär vi, av samma orsaker, få vänta rätt länge tills vi får se ordentliga livstecken. Jag vågar tyvärr inte hoppas på något tidigare än 2025, men å andra sidan är jag helt övertygad om att det kommer bli magiskt.