(5) Moon Presence
Vi börjar i slutet. Mardrömmen är besegrad och den gudalika varelse som stiger ner från himlavalvets enorma blodröda fullmåne kan ses som ett tecken på att de blodiga stridernas tid är över och att det är dags för en utmattad jägare att vakna. Många gör det också och går vidare med sina liv i soluppgången. För dem är världen en ny och ljus plats men ibland händer något annat. Något oväntat. Precis innan den nedstigna närvaron ska avsluta mitt lidande i en sista omfamning så uppstår ett bländande ljussken mellan oss och vi slungas ifrån varandra. Vad som skulle bli min jägares tid att äntligen få vila blir istället min sista avgörande strid.
En stor del av varför jag uppskattar sammandrabbningen med Moon Presence är just det oväntade i situationen. Jag själv kunde förstås känna lukten av en boss-fight så snart jag såg varelsen dyka upp framför mig men den som blir överrumplad av händelseförloppet är snarare bossen själv. Att få sin heliga ritual avbruten och istället bli tvingad till råbarkat handgemäng verkar vara det sista den är förberedd på och jag tycker att det märks på sättet den beter sig under hela stridens gång. För Moon Presence är ingen graciös motståndare, såsom den ser ut att vara vid första anblick, utan slår mig snarare som ett förvirrat och frustrerat skadeskjutet djur som fäktar med allt det har i ett desperat försök att ta död på sin eventuella slaktare. Den verkar inte van vid att vara bunden till marken, utan rör sig klumpigt under striden som aldrig heller är speciellt svår för en jägare som tillbringat otaliga timmar med att förfina sitt hantverk och som nu ger sig ut på en sista jakt. Trots en del farliga förmågor, som att kunna trolla bort snudd på hela min hälsomätare samtidigt som den blockerar mina möjligheter till återställning, så upplevs det som att jag ändå är i överläge här och att det raseri som Moon Presence visar prov på egentligen kommer från chock och rädsla. En guds rädsla inför en människa som blivit dess överman.
(4) Watchdog of Faron (Defiled Dungeon)
En strid som jag sällan ser nämnas på den här typen av listor men jag minns min första sammandrabbning med Farons jättelika brinnande hund som något av det tuffaste jag upplevt i Bloodborne. Kanske till och med den boss som jag har kämpat mest med. Omständigheterna i just den här delen av Yharnams labyrint är verkligen inte att leka med då jag endast får nyttja hälften av min stackars jägares hälsomätare, vilket har gjort att den flammande jycken ofta har förpassat mig till närmsta askkopp med en enda glödhet smäll. Jag kan dra mig till minnes hur jag om och om igen sprang från lyktan till boss-rummet, bara för att ett par sekunder senare behöva göra samma resa igen efter en dåligt tajmad undanmanöver eller ett övermodigt sving med svärdet i fel läge.
Men efter ett tag började jag anpassa mig till bestens mönster och jag lyckades hålla ut längre och längre stunder åt gången. Min strategi grundade sig i att om jag alltid såg till att ha järnkoll på var huvudet befann sig så skulle jag också kunna se till att kasta mig ur vägen varje gång den gjorde ett utfall med tänderna. Jag placerade mig precis framför hunden, bara ett par centimeter utanför dess räckvidd för att hålla mig säker från dess brinnande tänder, tillräckligt nära för att kunna dela ut en svidande örfil med svärdet, varje gång ett utfall missade mig. En rytmisk turordning började infinna sig där den högg och jag undvek varpå jag högg och allt började om. Till slut delades det sista slaget ut och jag stod där skakig och svettig som segrare efter en strid som på förhand känts oövervinnelig. Min taktik var så här i efterhand kanske inte den bästa men det är dock på grund av den som jag minns sammandrabbningen med Watchdog of Faron som något av det svåraste att ta mig igenom i Bloodborne och troligtvis den seger som väger tyngst i min resa genom Yharnam.
(3) Father Gascoigne
I spel som Bloodborne där monster, utomjordingar och gudar avlöser varandra på löpande band tycker jag att det är en välkomnande frisk fläkt varje gång jag ställs inför en mänsklig gestalt. Den stackars förvirrade prästen Gascoigne är ingen ond man, utan en make och far till två döttrar. Men Yharnams blod fick honom till slut och det är i ett förvridet tillstånd som vi möter honom på kyrkogården utanför Oedons grav där han är i full färd med att stycka upp ännu en fallen motståndare. Gascoignes berättelse är en sorglig sådan och den hopplösa stämningen präglar hela striden som snabbt blir oundviklig när han får vittring av mig. Han är Bloodbornes allra första obligatoriska boss och jag minns att jag fick lägga ett par smärtsamma försök på att nöta ner hans hälsomätare till noll samtidigt som jag verkligen uppskattade hur rå och ärlig sammandrabbningen kändes. Det var jag mot honom, utan onödig inblandning av celestial magi eller utflippade specialattacker utöver hans slutgiltiga förvandling mot slutet av striden. Jag ser alltid fram emot att möta Gascoigne varje gång jag startar en ny resa i Yharnam och min ursprungliga Bloodborne-karaktär bär fortfarande på hans svarta kappa som en hommage till den förlorade faderns kamp och fall.
(2) Ludwig the Holy Blade
The Old Hunters är i mina ögon en av spelvärldens absolut bästa expansioner genom tiderna. Inte bara fick vi tillgång till några av Bloodbornes allra ruskigaste områden, utan From Software slog på stort och adderade rikligt till mytologin genom att ställa oss öga mot öga med ett gäng riktiga legendarer vars namn vi bara hört viskas i förbifarten under våra tidigare resor i Yharnam.
Ett av dessa namn var givetvis Ludwig, som enligt sagorna grundade Yharnams helande kyrka och vars svärdsmodell jag hade burit under större delen av mina resor i Bloodborne. Till en början är han helt oigenkännelig som den framstående jägare han en gång var och är troligtvis den karaktär som förvridits mest från sin mänskliga form. Det vrålande vidundret som först möter mig på det liktäckta kyrkgolvet i jägarnas mardröm verkar vara någon form av korsning mellan en häst och... ja, något annat, och är en motståndare i det våldsammaste laget, till och med efter Bloodborne-mått.
Kampen som följer är ett prov på From Softwares sanna briljans när det kommer till att designa exemplariska bossar. För det som vid första ögonkastet verkar vara ett kaotiskt virrvarr av hovar, klor och tänder, är egentligen en noggrant utformad duett mellan mig och Ludwig, där fläckfri tajming och respekt för hans våldsamma utfall är nyckeln till en av de mest minnesvärda striderna som jag har upplevt i något spel. Ludwig är stor och fruktansvärt kraftfull med flera attacker där minsta felsteg kan leda till min död, men han känns samtidigt inte som någon naturkraft, utan snarare ganska sårbar för mina egna angrepp. Hans gälla skrik vittnar om en inre smärta som bara växer sig starkare ju fler svärdshugg han tar emot och det känns som att jag inte bara slåss mot bossen Ludwig, utan även varelsen Ludwig, vars reaktioner ger striden en sorts autencitet som verkligen tar fram känslan av att det är på liv och död. För oss båda.
Så efter halva striden händer något. Det magiska svärd som han hela tiden har burit på ryggen lyser upp och jag känner igen Moonlight Greatsword från From Softwares tidigare spel. Men det är inte bara svärdet som vaknar, utan även Ludwig, vars medvetande verkar återvända så snart han ser månskenet stråla från sin gamla klinga. Plötsligt står jag inför den verklige Ludwig. Fortfarande i sin förvridna monsterform, men det är onekligen han. Striden tar en ny vändning och min motståndare är inte längre ren förkroppsligad galenskap, utan Yharnams mest legendariska svärdsfäktare, tillsammans med ett av spelvärldens mest mytomspunna svärd. Dansen fortsätter men mina felmarginaler krymper ytterligare i och med att Ludwigs räckvidd och slagfrekvens har ökat drastiskt. Till slut står jag ändå där som segrare efter många försök och slås av hur mycket lore och fan service som From Software har lyckats trycka in i en och samma boss, samtidigt som själva striden också är i det tuffaste laget. Men också otroligt belönande.
(1) Orphan of Kos
Det var verkligen ett jämnt lopp i slutspurten och segraren korades egentligen inte förrän jag spelade om Bloodborne ytterligare en gång för att ta bilderna till den här artikeln. Men när jag väl stod där på stranden igen, i slutet på The Old Hunters-expansionen och blickade ut över himlen, vattnet och det stora vita kadavret som sköljts iland av vågorna så började ett beslut formas.
Något börjar röra sig inne i den döda kroppen som en gång tillhört den gudalika Kos, eller Kosm, som vissa säger. Den styggelse som till slut står framför mig är en respektingivande men sorglig gestalt, som är föräldralös, ensam och fruktad redan innan dess födsel. Jag kan känna stor sympati för Orphan of Kos som egentligen är en sorts nyfödd halvgud som inte verkar förstå annat än dess första instinkt att döda allt som råkar komma för nära. Att det råkar vara just jag som är inom armlängds avstånd kan den förstås inte rå för men oavsett hur jag känner inför uppgiften så har det ändå fallit på mig att göra processen så kort som möjligt för stackaren.
Det är dock lättare sagt än gjort, för trots sin späda ålder måste detta vara ett av spelvärldens mest stridsdugliga spädbarn någonsin som överraskar med att metodiskt växla mellan ett stillsamt lunkande tempo och ren illasinnad galenskap. Med en skarpslipad moderkaka som huvudsakligt tillhygge krävs det inte många smällar innan min stackars jägare ligger bruten på marken och jag får snällt pallra mig tillbaka för ett nytt försök. Trots att jag vid det här laget är väl bekant med vikten av att syna min motståndares minsta rörelser för att nå framgång så känns Orphan of Kos på något sätt mer nyckfull och oförutsägbar än dess likar, vilket gör att jag aldrig riktigt törs släppa garden, i fruktan att ett hastigt utfall ska kosta mig livet ännu en gång.
Så efter att ha gått ett tiotal ronder mot Kos (eller Kosms) föräldralösa avkomma och upplevt den snudd på högtidliga kampen på liv och död ännu en gång, kan jag inte annat än att dela ut kronan till Orphan of Kos. Inte bara på grund av den förstklassigt utformade striden som utmanar och tänjer på alla färdigheter som jag har lärt mig under mina resor i Yharnam, utan också för den otroligt stämningsfulla inramningen. Med en illasinnad fullmåne över en öde strand i mardrömmen, invid liket av guden som var en förtvivlad avkommas mor, avslutas Bloodbornes sista kapitel i en brutal kamp, vars tekniska briljans och sorgbundna estetik gör den till ett stämningsfullt mästerverk samt spelets allra främsta boss.
Hur ser din topplista ut?