Jag har egentligen aldrig varit mycket för multiplayer, utan föredrar i regel att stänga dörren för att avnjuta mina spel för mig själv, utan påtryckningar från omvärlden. I min egen bubbla kan jag vara trygg om att jag till slut kommer att stå som segrare, oavsett hur tufft motståndet är. För spel är ju ändå designade för att klaras av, till slut.
Men det finns ett par undantag av multiplayerlägen som jag verkligen har fastnat för genom åren och flera av dessa har tyvärr hamnat i ett stadium som gör att de idag är i princip otillgängliga för mig. Antingen har utvecklarna dragit ur proppen för servrarna, eller så går de helt enkelt inte att spela till dagens format. Här är listan på de fem multiplayerlägen som jag saknar mest.
Assassins Creed: Brotherhood (Wanted)
Ett förvånansvärt underhållande upplägg där en liten grupp lönnmördare släpps lösa på Roms gator med ett enda syfte. Att hitta och döda varandra. Haken var bara den att stadens invånare hade precis samma utseende som mördarna i fråga, vilket försvårade själva identifieringen av ens måltavla å det grövsta. För att gå segrande ur striden var det således lika viktigt att smälta in bland folkmassan som det var att urskilja misstänkt beteende från andra potentiella spelare.
Hela upplägget resulterade i en riktigt rolig katt och råtta-lek där man aldrig kunde vara helt säker på vem som var katten och vem som var råttan. För samtidigt som jag visste vilken typ av karaktär som var mitt nästa offer och ungefär var denna befann sig så var jag också påtagligt medveten om att upp till tre andra spelare, i samma stund, var ute efter mitt eget huvud. Samtidigt som jag effektivt behövde hålla igång mitt mördartempo så var det viktigt att inte sticka ut för mycket i folkmassan. Ett möjligt alternativ var att använda mig av hustaken för att utnyttja höjden till min fördel, men då vanliga stadsbor höll sig till gatorna löpte jag ju samtidigt större risk att röjas av mina förföljare.
Trots att Ubisoft försökte implementera multiplayer i senare delar av Assassins Creed-serien så nådde de i min mening aldrig upp till den nivå av underhållning som i deras första försök i Brotherhood. När uppföljare släpps så vill man förstås utveckla sitt koncept men riskerar samtidigt att göra ett enkelt och roligt spelläge till något som är för avancerat för dess eget bästa. För mig var det enkelheten i den mordiska kurragömma-leken som fanns i Assassins Creed: Brotherhood som gjorde den så briljant och jag saknar fortfarande känslan av att få till ett riktigt praktmord på en intet ont anande motspelare, för att sedan åter smälta in i folkmassan, oskiljaktig från omgivningen.
Batman: Arkham Origins (Invisible Predator Online)
Tre soldater i Banes privatarmé ställdes mot tre av Jokerns clownbaserade gängmedlemmar i ett spelläge som kan beskrivas som en blandning av team deathmatch och conquest. Båda sidor hade tillgång till utrustning som gick i linje med deras respektive superskurk, vilket fick en att ändra sin strategi när det var dags för lagbyte. Halvvägs in i matchen fick en tursam spelare dessutom axla rollen som sitt lags ikoniska gängledare och kunde gå loss på motståndarna på ett betydligt mer effektivt sätt. Bane med sin övermänskliga styrka och Jokern med fickorna fulla av diverse mordiska attiraljer.
Mitt i smeten fanns dock ett tredje lag som arbetade efter helt andra förutsättningar. Batman och Robin verkade i skuggorna med att eliminera gängmedlemmar från bägge team i syfte att sprida så mycket skräck bland hantlangarna att de helt enkelt tappade all viljestyrka att fortsätta kämpa.
Tyvärr var multiplayer i Batman: Arkham Origins inget som prioriterades i någon större utsträckning hos WB Games Montreal. Allt vad matchmaking hette var långt under all kritik, vilket ledde till att man ofta blev sittandes i en dryg halvtimme innan en match kunde börja. Problematiken till trots minns jag fortfarande min vistelse i Arkham Origins online-del som den klart bästa delen av ett spel som annars kändes ganska anspråkslöst i jämförelse med Rocksteadys briljanta Batman-saga. Den asymmetriska lagindelningen, i kombination med en rolig tolkning av Gothams gängkrig, landade i ett multiplayerläge som jag fortfarande kan blicka tillbaka till med både värme och saknad.
Left 4 Dead (Versus Mode)
Det var någon gång i högstadiet som jag tillbringade en helg hos min gamla kompis Calle, när jag först bekantade mig med Valves zombieskjutare. På den tiden var jag inte speciellt bevandrad bland spel av det grövre slaget och allt från den obehagliga atmosfären till det brutala våldet hintade om en kittlande förbjuden vuxenvärld vars dörr precis hade öppnats på glänt.
Left 4 Dead var fullkomligt enastående i co-op men det var versus-läget som jag verkligen förälskade mig i. Två lag, där det ena spelar som en grupp överlevare som måste ta sig till ett närliggande skyddsrum, medan det andra axlar rollen som exceptionellt muterade super-zombies, som till varje pris vill ta död på motståndarna innan de hinner ta sig till säkerhet. Ingen omgång var någonsin den andra lik och det låg en känsla i luften av att precis vad som helst kunde hända. Roligast var det att spela som de infekterade, mycket på grund av hur underhållande det var att experimentera fram nya strategier för att ta kål på överlevarna. Att studsa runt mellan hustak som en vrålande hunter, för att bygga upp mer momentum ökade till exempel skadan markant när jag väl landade på någon stackares axlar, samtidigt som det var minst lika roligt att hitta de bästa punkterna för att slita ner mina motståndare från höga avsatser med smokerns långa tunga.
När Back 4 Blood lanserades för ett par år sedan var det med minnet från versus-läget i Left 4 Dead som jag hurrade högt i tro om att en variant på spelläget skulle inkluderas i den andliga uppföljaren. Så blev det dessvärre inte och jag kan fortfarande komma på mig själv med att drömma mig tillbaka till de totalförstörda sjukhuskorridorerna i No Mercy-kampanjen i hopp om att en vacker dag få uppleva samma spelglädje i på nytt.
Worms 3D
När det kommer till just Worms-spel så har jag förstått att den stora massan vill ha sina mask-krig i 2D. Det vill inte jag, utan i min värld ska Worms vara i tre dimensioner. Jag minns så väldigt många hysteriskt utflippade sessioner av både Worms 3D och Worms 4 Mayhem till Playstation 2, samt Worms Ultimate Mayhem till Playstation 3 och sörjer varje dag det faktum att ingen av dessa titlar finns tillgänglig till en modern spelkonsol idag. Hela upplägget med de fullkomligt förstörbara miljöerna i kombination med högexplosiva krutpåkar av allehanda färg och form lade en grund för ett hysteriskt underhållande sätt att spela på där ens egen kreativitet ofta utgjorde den avgörande segerfaktorn. Att kalla in luftangrepp från mina egensprängda bunkrar var ofta lika roligt som att ge mig ut på en skakig jet pack-färd i hopp att nå upp till en särskild utsiktspunkt i himlen - eller dö på kuppen. Finns det något spel som jag vill se lanseras på nytt till den nuvarande konsolgenerationen så är det just Worms 3D, och då kräver jag inte ens en remastrad version. Originalet räcker gott och väl för mig, bara jag får uppleva maskarnas krutförsedda slagfält i modern tid.
Dark Souls (Invasions)
Jag vet inte om det är något sorts "det var bättre förr"-tänk som får mig att sakna Dark Souls PvP så mycket som jag gör. Elden Ring är ju faktiskt släppt sedan två par år tillbaka och erbjuder på många sätt en bättre version av den upplevelse jag saknar från Miyazakis etta. Men det är inte samma sak. Inte riktigt. För dig som är obekant med upplägget så finns en mekanik i flera av From Softwares titlar som, när som helst låter mig invadera en annan spelares värld, alliera mig med dess fiender och helt enkelt ta död på honom eller henne. Ett förskräckligt spelläge som inte borde få finnas, säger vissa medan andra ser det som något det bästa serien har att bjuda på, och jag håller verkligen med den sistnämnda gruppen. Känslan av att överraska en intet ont anande riddare när det passar som allra sämst, för att sedan hugga ned vederbörande efter en kort desorienterad konflikt, är barnsligt roligt när det går min väg.
Jag tror att det jag saknar egentligen är tiden då hela invasions-konceptet var nytt och ingen riktigt förväntade sig att bli överraskad när jag sparkade in ytterdörren till deras trygga bubbla, självlysande och röd med ett enormt draksvärd höjt högt över huvudet. Nu är alla så pass förberedda att det ofta istället är jag som överraskas av att möta en grupp spelare som sitter där och väntar på mig, och som inte alls har några planer på att låta mig ge någon av dem så mycket som ett blåmärke. Visst, jag förstår att det är jag som är skurken i scenariot och att jag absolut behöver straffas för mina mordiska ambitioner, samt att jag inte är i närheten av att vara en så pass duglig krigare att jag kan hantera ett helt gäng som jag önskar att jag var. Men jag saknar tiden då min blotta närvaro kunde få någon att skaka av nervositet under eran då invasioner av det slaget fortfarande var i dess linda. Man ska aldrig vara elak, men ibland är det väldigt roligt att vara elak.