(10) Fight Club
Att en filmadaption av en lysande bok toppar förlagan sett till berättande och underhållningsvärde är genom filmhistorien ungefär lika vanligt som fyrklövers, eller enhörningar. Det sker i stort sett aldrig, men det skedde när kunggubben David Fincher förvandlade Chuck Palahniuk snurriga sjuka bok om självbedrägeri, dekonstruktionen av sociala normer och det bisarra i dagens överkonsumtion och kapitalism blev till en otrolig film som förmedlar rätt känslor och rätt teman med mindre utsvävningar och mindre fäbless för det vidriga. Det motbjudande. Många har kallat Fight Club (filmen) otydlig. Handlar den om psykisk sjukdom? Handlar den om toxisk maskulinitet? Handlar den om det kapitalistiska samhällets krampaktiga strypgrepp på oss alla? För min del är det en viss form av ambivalens och framförallt nyanser i Finchers berättande som gör denna adaption vassare än sin bokförlaga.
(09) American Psycho
Boken är blodigare. Boken är råare. Boken är sjukare. Den är helt ärligt sjuk i huvudet. Filmversionen, regisserad av Mary Harron, gjorde ett alldeles enastående arbete med att dels kapa bort de värsta blodbaden från förlagan utan att för den skull någonsin tappa bort sig i jakten på att porträttera rätt ton och rätt typ av storymässig identitet. Tvärtom. Filmadaptionen är på flera sätt vassare än boken sett till dramaturgiskt driv och tematiska motiv och Bale gör sitt livs roll här, så tidigt i karriären.
(08) LA Konfidentiellt
Att filma Ellroys detaljdränkta, utmattande svårlästa storverk kan inte vara någon särskilt enkel grej. För om det är något den karln gillar, så är det ingående beskrivningar av varenda liten millimeter av hans noir-dränkta deckarvärldar. Curtis Hanson primära uppdrag i skapandet av filmadaptionen var därmed att trimma, kapa, trimma och kapa vilket som vi alla vet alldeles för ofta leder till avsnoppat halvdana, trasiga filmer utan röd tråd eller vettigt berättande. men inte när det gäller LA Confidential. Inte för en sekund. Manusgubben Brian Helgeland lyckas hitta själva ur-storyn i Elroys mustiga jättegryta och kokar ned den till en stark fond av korrumperat polismörker i LA under början av 50-talet.
(07) När lammen tystnar
Thomas Harris fantastiska bok "råkade" jag tyvärr läsa redan som 14-åring vilket kanske inte var det smartaste jag gjort. För den satte sina spår. Den boken skrämde skiten ur mig, ärligt talat. Något som även Jonathan Demmes underbara filmadaption gör och alltid har gjort. För den är väldigt trogen boken, denna film. Väldigt. Skrämmande rå, mörk, elak och dränkt i karaktär med en lysande Foster och en briljant Hopkins i rollen som kannibalen Lecter.
(06) Dune & Dune: Part Two
Att försöka koka ned och delvis reducera Herberts matigt enorma scifi-epos och all dess invecklade mytologi till en, eller två, filmer kändes på förhand direkt omöjligt. Twin Peaks-gubben Lynch testade en gång och resultatet blev till ren smörja, vilket på intet sätt hindrade Blade Runner2049-regissören Denis Villeneuve från att försöka. Med facit i hand kan vi inte göra särskilt mycket annat än att fira det arbete som gjorts här och konstatera att Dune + Dune: Part Two är några av de mest välgjorda bokadaptionerna genom alla tider.
(05) Gudfadern
Mario Puzos stilbildande thriller till bok är mörkare än Coppolas två första Godfather-filmer. Det finns en nerv där, ett övervåld och en slags sinnesstämning som stundtals chockerar medan filmerna är mer ordinära i det avseendet. Det betyder dock inte att Coppola gjorde ett bristfälligt jobb med vad som anses vara två av tidernas bästa filmer (alla kategorier), tvärtom. Gudfadern och Gudfadern II är mästerliga filmer såklart dränkta i karaktär, spänning, dramatik och framförallt otroligt skådespeleri.
(04) No Country for Old Men
McCarthys ikoniska bok gör ett finfint jobb med att försöka beskriva den obetydliga skillnaden mellan godhet och ondska, mellan ljus och mörker och om hur det snarare bara är olägligheterna, eller ögonblicken, som skiljer de båda sidorna åt. Bröderna Coens film gör inte riktigt samma sak. Deras tolkning av kampen mellan Llewelyn Moss och Anton Chigurg är tydligare i sitt porträtt av ondskan i sig vilket bara gör filmen mer effektiv, spänningen mer påtaglig. Utöver det är Coen-brödernas adaption väldigt trogen bokförlagan och en alldeles makalöst bra thriller.
(03) Breakfast at Tiffanys
Truman Capotes alldeles briljanta bokförlaga är förvisso mörkare och mer skoningslös i sitt sätt att porträttera känslor och den tragik som finns inbakad i denna historia men bortsett från det anser jag att Blake Edwards adaption är en larvigt bra sådan. Den här filmen är lika vacker som den är tragisk och på det sättet som den numer 65 år gamla romansen porträtteras känns än idag mer "riktig" och äkta än 99% av all sölig Hollywood-kärlek annars gör.
(02) Jurassic Park
Michael Crichtons öga för detaljer samt hans bakgrund som läkare samt forskare gjorde att han snöade in något grönjävulskt på själva vetenskapen på hur de utdöda skräcködlorna återupplivades i boken Jurassic Park. Crichton var utöver det rent tekniska biten även mer beskrivande i hur dinosaurierna slet loss armar och ben från de stackars människorna som i boken råkade bli uppätna, något som mysgubben Spielberg såklart valde att inte ta med i 1993 års storfilm. Faktum är att filmversionen rätt enkelt utklassar bokförlagan tack vare den där charmen, karaktären och äventyrliga känslan som Spielberg bygger upp och även om Steven skippar 80% av bokens tekniska beskrivningar av hur DNA-vetenskap verkligen fungerar, finns det trots detta tillräckligt med motiv och trovärdiga förklaringar av vetenskapen bakom experimenten för att filmen ska kännas logisk.
TIDERNAS BÄSTA BOKADAPTION:
(01) Sagan om ringen
Med risk för att bli kölhalad här, strax efter avrundad lunchpaus, av ett ettrigt civiluppbåd är jag en av de som anser att Peter Jackson, Fran Walsh och Philippa Boyens tolkning av Tolkiens boktrilogi är bättre, tightare och mer underhållande än den ikoniska, litterära berättelsen som mer eller mindre låg till grund för hela fantasygenren. Tolkien hade en smula svårt att hålla sig till någon slags röd tråd, nyttjade aldrig begreppet "kill your darlings" utan lät sig fastna vid förhållandevis obetydliga detaljer och stickspår, alldeles för ofta - något som trimmades bort helt och hållet när böckerna för strax över 20 år sen blev till film. Jacksons trilogi är inte bara tidernas finaste filmtrilogi, alla kategorier, utan att storverk som utan tvekan står högst på toppen av detta berg av adaptioner.
Vilka är dina tio favoriter?