Robert De Niro
En gång i tiden var han bäst. Bäst av dem alla. Gudfadern II, De omutbara, Cape Fear, Deer Hunter, Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Maffiabröder, Casino... Robert De Niro utmanande alltid sig själv under 80/90-talet, klev med stora steg utanför allt vad trygghetszooner heter och har genom åren bjudit på mer oförglömliga rolltolkningar än 99,9% av alla skådespelare genom alla tider. Men så tog inspirationen, hungern och ambitionen slut vilket under de senaste 20 åren resulterat i en nedmontering av De Niro som filmstjärna vilket varit lika sorgligt som förbluffande att bevittna. Idag gör De Niro mycket hellre idiotiska komedier såsom About My Father, The War With Grandpa, Dirty Grandpa samt Last Vegas än att faktiskt medverka i filmer som inte skapar akuta kräkningar.
Sean Penn
Mystic River, U-Turn, Milk, 21 Gram, Dead Man Walking, Carlito's Way samt Tunna röda linjen är bara ett axplock av de fantastiska filmer där en fantastisk Penn bjöd på fantastiska rolltolkningar. Idag? Idag är det verkligen ingen filmälskare som längre bryr sig om Penn som gått och blivit någon slags B-skådespelare i och med insatser i bland andra Gangster Squad, The Gunman samt The Professor and the Madman.
Jennifer Lopez
Jennifer Lopez var en gång i tiden en fantastisk skådespelerska. Out of Sight, U-Turn, Jersey Girl och The Cell är ett axplock av filmer där hennes rolltolkningar lämnade ett avtryck, dröjde sig kvar och under filmernas gång aldrig för en sekund kändes som något annat än trovärdiga, från första till sista sekund. Idag? Precis tvärtom. Idag känns hon snarare som en kvinnlig version av den evige träbocken The Rock, med klen närvaro och ett så pass starkt fokus på perfekt smink/hår att hon på kuppen helt verkar glömma att faktiskt försöka övertyga sin publik. Marry Me, Boy Next Door, Shotgun Wedding, The Mother och Netflix-aktuella Atlas är alla lysande exempel på hur mycket sämre J-Lo faktiskt är framför kameran idag jämfört m,ed för 20 år sen.
Al Pacino
En gång i tiden var mister Pacino en virvelvind av intensiv närvaro. En ung Al kunde skära sönder hela scener endast med blicken och tolkningar såsom Gudfadern, Scarface, Serpico, Frankie & Johnny samt Glengarry Glen Ross står sig som några av de bästa vi fått bevittna sedan långfilmens födelse. Tyvärr har gamle Al tagit samma trötta jobbsiesta som kompisen och kollegan De Niro vilkt under de senaste 15 åren lett till några av filmvärldens tröttaste insatser. Pacino går inte på sparlåga idag, han är sparlåga.
Liam Neeson
Schindler's List, Kinsey, Rob Roy, Les Miserables... En gång i tiden existerade ambition, motivation, driv och nyfikenhet inom herr Neesons skådespeleri och hans gestaltning av Oskar Schindler förblir fenomenalt bra. Idag? Idag har Liam på eget bevåg decimerat sig själv till en 70 år gammal, skinnrocksklädd B-skådespelare som gör exakt samma värdelösa Taken-karaktär i den enda hopplösa lågbudgetrullen efter den andra.
Johnny Depp
"Jag tar inga enkla roller" sade han en gång i tiden, Depp. Edward Scissorhands, Fear and Loathing. Donnie Brasco, Sleepy Hollow, Gilbert Grape samt Ed Wood visade på en hutlös bredd hos gamle Johnny som sen köpte en skyskrapa och en egen ö, anställde 40 personer på heltid och sen kom på att någon var tvungen att betala räkningarna - också. Vips hoppade han på varenda generisk högbudgetrulle som helst så länge lönechecken var rejäl och det var därmed rätt länge sen som vi fick se något slags storslaget skådespeleri ur denna i grunden otroligt begåvade herre. Tyvärr.
Bruce Willis
Visst, Willis var aldrig någon De Niro. Han var aldrig någon Depp eller Pacino heller utan levde under 80- och 90-talet mycket på sin tuffa, sarkastiska och arroganta framtoning som han utvecklade för rollen som John McClane i Die Hard. Sägas ska dock att han en gång i tiden var superb, särskilt när han rollsattes rätt och nyttjades på helt rätt sätt. Sjätte sinnet, Pulp Fiction samt Den sista scouten är klockrena exempel på detta som alla tre bevisar på ett förhållandevis brett register och väldigt hög intensitet. Det var därför synd att han under sina sista 15 år som skådespelare valde att bara lägga av med själva skådespeleriet och istället bara gick från filminspelning till filminspelning som sig själv, som Bruce Willis, med absolut noll ambitioner om att försöka låtsas vara någon annan. Idag är han pensionerad och drabbad av läbbig neurologisk sjukdom vilket naturligtvis är tragiskt, och vi kommer för evigt att försöka minnas Pulp Fiction. Bruce snarare än den trötta gubben som spelade huvudrollen i filmer som Wrong Place, Vendetta, A day to Die, Assassin, Out of Death, Apex, Death Wish, Deadlock och Cosmic Sin.