Marie Liljegren har spelat detta under maj 2024:
Fallout 4
Sedan en månad tillbaka har jag Majsan tagit mig en återtripp till ödemarken i Fallout 4 och börjat på ett helt nytt spel i stället för att hoppa på min gamla sparning på några hundra timmar från 2021. Jag har alltid älskat Fallout-spelen sen jag upptäckte Fallout 3 på den gamla PS3:an men denna gången var det TV-serien på Prime som väckte suget för ett återbesök. Denna gången har jag lagt min gamla hederliga hagelbrakare som brukar vara mitt favoritvapen till hands åt sidan och har satsat på den stora kanonen, nämligen Tesla Kanonen som blåser bort de flesta fiender på ett litet kick. Men fortfarande är de förbannade Deathclaws näst intill odödliga och kan bara fegdödas om du gömmer dig inomhus någonstans och skjuter från höften i 40 minuter på den. Antagligen dör den av hög ålder oftare än bettet från mina kulor. På tal om kulor så får man väldigt stora kulor av att bära runt på Tesla Kanonen. Jag hatar Ghouls mer än allt annat, vet inte om det är det där äckliga ljudet av deras våta små fötter eller den där väsningen man hör i mörkret och oftast brukar jag tvekande gå in i byggnader som låter som ghoulshotell.
Men med Teslavapnet i handen finns det inget som stoppar mig, rädslan är puts väck och jag får mer svårt att gå med de stora kulorna dinglande av allt för hög självsäkerhet. Så mitt äventyr i obyggden kommer fortsätta i samma anda. Denna gång har jag byggt ett fruktansvärt stor skrytbygge till min lilla by där alla är nöjda och belåtna med vatten, mat och skydd. Förra omgången hatade jag byggandet men denna gången har det blivit lite av en sysselsättning emellan uppdragen och jag tycker det är kul att se allt växa. Tyvärr har jag än en gång förvandlats till Samlar-Britta precis som jag brukar göra i Bethesdas spel. I Winterhold hade jag mitt lilla krypin med kistor fyllda av tusentals vapen och annan junk och här har jag mitt lilla hus fyllt av precis lika mycket vapen som bara ligger och samlar damm i väntan på att jag kanske kommer behöva dom. Men med tanke på att min teslakanon verkar ha koll på läget är det ytterst tveksamt. Så jag spelar vidare och jagar mer stimpaks, bobbypins och skjutvapen. Varje del av kartan ska upptäckas och jag kan ju säga att det finns något positivt att bli lite mer glömsk efter fyrtio och det är att spela om ett spel och känna att man gör vissa uppdrag för första gången för man kommer inte ihåg dom. Blir billigt i längden ju. Så mer radioaktivt till folket!
Jocke har fortsatt njuta av Star Stable den gångna månaden.
Marcus Persson:
F1 24
Månaden har fullständigt dominerats av årets upplaga av det officiella F1-spelet, och undertecknad har tryckt plattan i mattan längs några av världens mest igenkännliga banor och dräpt varvtider så det står härliga till. För trots en del skavanker och orosmoln kring huruvida spelet faktiskt bjöd på så värst många nyheter jämfört med föregående år, så blev jag i slutändan positivt överraskad. Även om den nya körkänslan i mitt tycke tagit ett steg i fel riktning och nu är mindre lättillgänglig, något Codemasters också arbetar för fullt med att korrigera med nya uppdateringar. För som återvändande entusiast är det svårt att tacka nej till mer av världens vassaste motorsport. F1 24 väljer att förfina snarare än återuppfinna hjulet, och den nya kampanjen är trots allt rätt kul att spela. Även om jag saknar Breaking Point.
Niclas Wallin:
NHL 24
Mitt kanske mest självdestruktiva beteende numera är att jag varje år laddar ner den senaste utgåvan av NHL och är fullkomligt övertygad om att alla problem har lösts och att det plötsligt blivit sanslöst bra. Jag blir lika lurad varje gång och jag lär mig uppenbarligen aldrig heller. Nu har jag spelat lite drygt 26 timmar av NHL 24 och jag ställer mig tveksam till om det blir fler än så. EA har ju helt förstört spelkontrollen den här gången och jag vet inte hur många gånger jag lurat upp målvakten på läktaren och när jag ska lägga in pucken i mål så skottfintar spelaren istället och kommer ur läget. En annan aspekt är att det är avsevärt svårare att dra till med riktigt rejäla tacklingar, allt som oftast åker man upp till den tilltänkta motståndaren för att sopa till den i sann Niklas Kronwall-anda och så slutar det med en liten knuff i bästa fall. Min frustration vet inga gränser. NHL 24 är ytterligare en stor besvikelse men samtidigt finns det inget annat alternativ heller i hockeyväg, vilket är oerhört sorgligt. Jag kan åtminstone trösta mig med att jag inte spenderat några pengar på eländet.
Petter Hegevall:
Fortnite
Frank Hegevall (9) var väldigt taggad på förhand inför releasen av nya Fortnite-säsongen "Wrecked" vilket även smittade av sig på hans gamla farsgubbe. Det skulle dock snabbt visa sig vara den kanske sämsta säsongen som Epic Games någonsin lanserat och det enda jag nu gör, är att se fram emot den dagen då skiten försvinner. Hela grejen med att göra så att striderna till 99% nu är bilburna och i och med det inte styra om den alldeles makabert usla bilfysiken, gör att Wrecked känns som en mardröm. Må de kommande tio veckorna passera snabbt nu.
Kratos (och hans gigantiska yxa) har roat under maj, också.
Johan Mackegård:
Paper Mario: The Thousand-Year Door
Jag hade ju häromveckan den stora äran att recensera den nypolerade utgåvan av titeln som många anser vara Paper Mario-seriens absoluta högvattenmärke och som ett resultat är det givetvis just där som den största delen av min tid har tillbringats under maj månad. Komiskt, underhållande och sprudlande av färg är bara några sätt jag kan beskriva hur jag minns min upplevelse och jag har i efterhand, dessutom överraskats över hur välskrivet jag tycker att det är, på ett sätt som jag annars inte tycker att Mario-spel brukar vara. Berättelsen är måhända inte någon speciellt djup sådan, utan briljansen ligger snarare i de smart skrivna dialogrutorna som verkligen lyckas väcka karaktärerna till liv, ibland med bara fåtal rader text. Svampriket har verkligen aldrig tidigare känts så levande och fyllt av knäppa personligheter som jag gärna skulle tillbringa mycket längre tid med än de ögonblick som snabbt fladdrar förbi under berättelsens gång. Trots att han är äventyrets huvudperson måste jag säga att Mario själv enkelt överskuggas av den övriga ensemblens charm och jag vågar till och med gå så långt som att påstå att Nintendos röda rörmokare är den minst intressanta karaktären i sitt eget spel. Det är måhända en diskussion för en annan dag men jag undrar om inte Svampriket faktiskt skulle klara sig ganska bra utan sin ikoniska frontman? Bara en tanke.
Patrik Severin:
Warno
Strategi i en klassisk förpackning. Jag har bloggat om det tidigare men jag har spenderat mycket tid med denna tolkning av hur kalla kriget blev ett varmt sådant. Det är nästan identiskt med European Escalation och Steel Division i sin utformning. Du bygger styrkor med en variant av ett kortsystem. Dessa kallar du sedan in under stridens gång på massiva spelkartor. Oavsett om det är helikoptrar eller infanteri har de alla sina styrkor och svagheter. Du kan utnytja terrängen, byggnader och även svaga punkter på fordon för att maximera din skadeverkan. Både de som gillar att spela själv eller med andra har något att uppskatta. Det finns stora kampanjer, operationer, skärmytslingar och ett robust flerspelarläge att tackla. Jag gillar verkligen det vi bjuds på. Det står sig väl mot Regiments, det kommande Broken Arrow och Steel Division II. Även om alla är väldigt snarlika i sin design och utformning lyckas detta ändå vara något eget i mängden. Om du suktar efter ett nytt krigsstrategispel om kalla kriget, är detta en strålande rekommendation.
Johan Vahlström:
Ghost of Tsushima
Jag har velat spela Ghost of Tsushima sedan det släpptes, men det kom precis när jag hade pensionerat mitt PS4 och någon PS5 har jag aldrig införskaffat. Men nu, fyra år senare kan jag spela det på PC och det var verkligen värt all väntan. Jag är väl runt 70 timmar in och är (förhoppningsvis) långt ifrån att klara av berättelsen. Spelet vet nämligen om min svaghet, att samla saker och göra klart samlingar. Det finns så många saker att samla och sidoberättelser att spela. Det är en fröjd att ta revansch på mongolerna som försöker ta över min kära ö. För att inte tala om att jag kan klappa hjälpsamma rävar. Bara en sån sak gör spelet värt att spela. Att det är alldeles otroligt vackert gör ju inte saken sämre.
Jonas har tillbringat en hel del tid tillsammans med Multiversus.
Conny Andersson:
Rainbow Six: Siege
Det har varit en månad med många äventyr men de har alla haft en sak gemensamt - de har varit korta upplevelser på bara några timmar. Jag har också hunnit dra igång nya Paper Mario men är bara ett par timmar in där. Så, jag får helt enkelt falla tillbaka på det multiplayer-spel som ändå spelas frekvent samtliga månader under året. Vi är alltsomoftast ett fullt lag på fem som börjar spela runt 19-tiden på kvällar och på helger sitter vi i stort sett hela dagen med lite pauser för mat. Just det där att vara en full squad lyfter detta spelet så oerhört mycket. Att kunna ha strategier, hjälpa varandra och glädjas åt vinster tillsammans är fantastiskt när man är just ett gäng på fem. Vissa dagar är det så populärt att vi lyckas ha lite avbytare som kan hoppa in när folk måste ta paus och så håller vi igång så länge vi orkar.
Vi sitter på Discord i en röstkanal och något som jag tänker på ibland är att jag inte träffat en enda av dessa människor på riktigt. Vissa har jag spelat med några månader men några stycken har hängt med i flera år. Jag skulle säga att det finns en slags vänskap mellan vissa av oss som hängt med ett längre tag och många av de "nya" som spelar frekvent lär man ju känna mer och mer också. Detta gör att själva spelet liksom får ett liv utanför matcherna med, den sociala biten med internskämt och annat blir liksom en del av hela upplevelsen. Rainbow Six: Siege är för egen del det roligaste jag spelat av den här typen av spel, helt enkelt för att det passar mig så bra på många vis. Det strategiska i att båda attackera och försvara, välja operatörer och så försöka verkställa sina planer och så alla dråpliga ögonblick som sker med jämna mellanrum. Det är helt enkelt ett suveränt samarbetsspel och blir framförallt fantastiskt tack vare människorna jag spelar tillsammans med.
Henric Pettersson:
Baldur's Gate III
Jag sög på karamellen ganska länge innan jag äntligen slog till och investerade i det högt omtalade Baldur's Gate III. Under hela våren har jag spelat kopiösa mängder och blev alltså färdig i maj med cirka 100 timmar under bältet. Under dessa timmar jag har lyckats romantisera Lae'zel, dräpt djävulen Raphael, bevittnat obehagligt samlag mellan troll, av misstag blivit lämnad av Shadowheart, förrått allierade till den grad att vi slagits om liv och död och mycket, mycket mer. Aldrig någonsin har jag skådat ett så komplett spel som är proppat med innehåll och fastän jag klarat spelet känner jag att det finns så mycket jag aldrig fått uppleva. Hade det inte varit för att livet i allmänhet begränsade mig, hade jag startat ett nytt äventyr men jag får nog bara nöja mig här - och nöjd är jag minsann. Baldur's Gate III kvalificerar sig definitivt in på listan av mina tre favoritspel någonsin.
Jonas Mäki:
Multiversus
Som så många andra hade jag slutat spela Multiversus redan innan betan avslutades i maj förra året, men under året som gått har suget kommit tillbaka. Nu när spelet släppts på nytt, var jag snabb att ladda ner det vid premiären för att återigen dela ut knogmackor, superhjältestryk och vansinnesattacker. Det gick fort att bli varm i kläderna igen trots det modifierade spelsystemet, och jag blev raskt påmind om varför detta var ett sådan opium för mig när det begav sig. Det blir väldigt lätt "bara en match till" och om den sluta med förlust behövs nog faktiskt ännu en - men om det istället blir en klar seger får jag blodad tand och behöver en till omgång oavsett. Då som nu tycker jag Superman är roligast att spela med och nu ser jag fram emot att varje dag under den första säsongen logga in för att gå några rundor mot motstånd från samtliga format, och med lite tur finns några av de personer jag lärde känna i betan kvar och står redo att återuppta sin karriär som maskotsmiskare igen.
Mackan har nördat ned sig ordentligt i årets Formel 1-spel signerat Codemasters.
Joakim Sjögren:
Star Stable
Pixel Tales underbara hästskötselsimulator har fortsatt roa den gångna månaden och jag kan berätta att jag införskaffat ett nytt stall där boxarna till mina välryktade pållar är mycket lyxigare än innan. Det är något alldeles, alldeles väst med att kliva upp på morgonen och veta att mina hästar behöver skötas om. Hellre det än att som Marcus veta att det enda man har att se fram emot under dagen är när ens innekatter pissar en i ansiktet.
Olof Westerberg:
God of War: Ragnarok
Efter mångårig övertalning blev hushållet äntligen med ny TV i början av månaden. Från att ha suttit på en nätt 43-tums budgetvariant från Samsung sedan fem år tillbaka var steget till en lika obehagligt papperstunn som krispigt färgsprakande LG Oled TV närmast gigantiskt. Uppbytet blev också en utmärkt ursäkt för att lägga Fortnite åt sidan och äntligen sätta mig ner med Kratos och Atreus och försöka bli klar med God of War: Ragnarok. Jag hann nämligen inte mer än drygt 25 timmar in när det släpptes vintern -22 innan jag gav upp och tog en paus som varat fram tills nu. Varför? Jo, jag tror att jag var lite besviken. Faktiskt.
2018 års spel hör till en av mina absoluta favoriter någonsin, och trots att Ragnarok inte skiljer sig nämnvärt - i grunden är det fortfarande ett fantastiskt spel - så störde jag mig på hur Santa Monica Studio blåst upp omfånget till närmast gigantiska proportioner när föregångaren var så avsevärt mycket tightare och mer välregisserad. Jag gillade inte heller Marvel-tonen med snacksaliga ekorrar, den stressiga bandesignen med dopaminhöjande kistor runt varje hörn och de plottrigt överkomplicerade menyerna. Samtidigt är ändå många av bristerna rätt överkomliga när jag får svinga min Leviathan Axe mot tolv meter höga vargar, ro genom prunkande djungler och befria flygande maneter från sina bojor långt nere i djupmörka grottor. Allt i underbara OLED-färger.
André Lamartine:
Fallout 4
Precis som Marie har jag också vandrat ut i Bethesdas radioaktiva ödemark, men det kanske mest skrämmande som jag har stött på hittills är de ständiga krascherna. Det här spelet verkar ha svetsats ihop med hjälp av bråte och avfall sett till grafik och gameplay, men ändå letar jag med ljus lykta efter någonting att hålla fast vid, något som övertygar mig om att detta faktiskt är ett spelvärt äventyr som egentligen. Det har ju egentligen sina stunder och vissa karaktärer lockar mig tillbaka då och då, men storyn greppar mig inte riktigt efter ca. 20 timmar in i spelet. Jag vet inte, jag. Jag kanske hoppar in i Fallout 4 igen när jag blir på humör eller när jag bara känner för att bugga fast i ett hörn med min glitchande jycke.
Vad har du spelat under den gångna månaden?