André Lamartine:
Elden Ring: Shadow of the Erdtree
Man känner sig lite som Gordon Ramsey i det där klippet där han lättat uttrycker "Finally, some good fucking food" när han trycker i sig en tårta. Äntligen! Efter en ganska torr spelvår för egen del kunde jag äntligen sätta tänderna i expansionen till ett av de bästa spelen som någonsin har producerats. Äntligen kunde jag lägga ner kompostsamlaren Fallout 4 och bara njuta av fräsch From Softwares välbeprövade speldesign igen. Och visst är man ringrostig allt... jag kände knappt igen min egen karaktär när jag öppnade min gamla sparfil, men då tog jag tillfället i akt att lära mig allt igen för SOTE är minsann inte nådig. Nu sitter jag fast med bossen Rellana, vilket var precis det som hände när det tog tvärstopp med Pontiff Sulyvahn. En riktig skillcheck eller bara självtortyr? Spelet får mig att slita håret ibland, men det är bara att bita ihop och inte ge efter lusten att kalla på summoning-hjälp... För det är så jag har roligast denna månad.
Henric Pettersson:
Avatar: Frontiers of Pandora
Eftersom jag aldrig spelade Avatar i samband med lanseringen har jag inte lirat det förrän i juni. Efter att ha hållit utkik på reaknappen ett tag slog jag till för ett par veckor sedan. Därefter har Pandora utforskats ordentligt. Jag hade dock önskat att jag varit mer belåten än vad jag faktiskt är. Avatar: Frontiers of Pandora är verkligen galet snyggt och spelvärlden är massiv. Men gode tid vad ointressant världen ändå är. Det finns inget att överraska av och sidouppdragen är så oengagerande att de bara känns som en syssla att genomföra. Fiendevariationen håller inte heller måttet, utan detta känns mest som ett Far Cry i Avatar-skin och med tanke på hur uttröttad den spelserien är, förvånar detta mig inte alls. Jag ska dock säga att jag fortfarande har kul med spelet, men att jag hade hoppats på mycket, mycket mer.
Conny och Jonas har spelat en hel del skräck under juni. Perfekt i sommarvärmen?
Jonas Mäki:
Multiversus
Sent förra månaden gjorde Multiversus comeback och jag spelade flitigt inför recensionen, och efter det har jag sedan fortsatt spela. Visst finns fortfarande utrymme för förbättringar, men nu känns det som att det hela tiden händer något och det finns nya saker att låsa upp i ett ganska bra tempo. Men framför allt är det nog den ljuvliga gameplay-loopen som gör att jag ibland tänker att jag ska spela något, men ändå "bara ska ta en match" i Multiversus först, bara för att sedan fastna i otaliga timmar. De lagbaserade striderna är genuint välgjorda, kämparna är varierade och hittar man någon man passar ihop med spelmässigt är det vanligt att hänga ihop under lång tid, ofta utan att ens snacka med varandra. Kort sagt en riktig favorit, och jag ser fram emot att få se utvecklarna bygga ut titeln mer, där jag i synnerhet saknar fantasyhjältar från Harry Potter och Sagan om ringen.
Johan Mackegård:
Luigi's Mansion 2 HD
Jag gillar Luigi. Han är ungefär som Mario, fast mesigare och mycket mer älskvärd, och i juni månad har jag tillbringat många kvällar tillsammans med honom i kampen mot det övernaturliga i Luigi's Mansion 2 HD. Du som har läst min recension minns säkert att jag hade en del att anmärka på, vad gäller utvecklarnas ambitionsnivå och jag önskade sammanfattningsvis att Luigis andra äventyr som spökjägare hade fått mycket mer kärlek från Nintendo. Det står jag fast vid, för jämfört med många andra av den japanska jättens senaste återutgivningar så faller Luigi's Mansion 2 HD platt på många punkter. Däremot är jag fullkomligt såld på grundkonceptet och älskar idén av att en superfegis som Luigi tvingas möta en spökinvasion, endast utrustad med en ombyggd dammsugare och en ficklampa. Trots att upplevelsen inte riktigt nådde upp till förväntningarna så har jag ändå utvecklat någon typ av mersmak och överväger starkt att ge mig på Luigi's Mansion 3 (som jag inte hunnit testa än) inom en snar framtid.
Patrik Severin:
Total War: Warhammer III
Med nytt innehåll på väg och den relativt nyligen lanserade expansionen Thrones of Decay är det svårt att sluta spela. Det finns alltid en ny kampanj att testa eller något nytt att förhålla sig till. Jag är glad över Creative Assemblys beslut att fortsätta göra nedladdningsbart innehåll i samma stil som Thrones of Decay och fortsätta underhålla produkten. Det finns inget annat strategispel som kombinerar så mycket av denna fantasy-version av Warhammer på ett så pass bra sätt. Jag hade aldrig råd att köpa miniatyrerna när det begav sig. Denna titel är ett sätt att kompensera för det, det är även något snällare för plånboken. Immortal Empires är fortfarande helt unikt och fantastiskt varje gång jag startar en ny kampanj. Med fantastiska modifikationer som SFO kommer jag att fortsätta spela detta i många år framöver. Med det sagt har jag börjat med Senua's Saga Hellblade II, Warno, Still Wakes the Deep, Men of War II och fortsatt köra bil genom radioaktiva landskap i det underhållande Pacific Drive.
Petter har ännu en gång återvänt till MP-delen i Halo 4 under de gångna veckorna.
Joakim Sjögren:
Elden Ring: Shadow of the Erdtree
Att recensera ett From Software spel är inte alltid det lättaste, detta då det oftast finns otroligt mycket innehåll att ta del av samtidigt som en stram deadline flåsar en i nacken. Nu när expansionen till Elden Ring (Shadow of the Erdtree) äntligen är släppt och recensionen är färdigskriven och publicerad har jag dock kunnat ta det lugnare i den nya tillägget och verkligen utforska det grundligt. Betyget 8/10 står jag såklart fortfarande fast vid (tro inget annat), men det finns verkligen platser och bossar i den här expansionen som hör till soulsborne-följetongens absoluta toppar, och även om det är en familjär smak Miyazaki & Co bjuder på så råder det igen tvekan om att det är en underbar smakupplevelse från start till mål.
Johan Vahlström:
Tekken 8
Jag läste att de senaste spelen i Street Fighter och Tekken båda skulle vara riktigt bra, så nåt av dem ville jag så klart ha. Frågan var bara vilket. Så när den lokala butiken hade ett kanonpris på Tekken 8 var det bara att slå till. Och det har ju visat sig vara ett riktigt bra köp. Berättelsen om familjen som inte firar Thanksgiving tillsammans verkar ha nåt sitt slut, eller åtminstone nära. Vi blir introducerade till vad som troligen kommer bli seriens skurk framöver och en massa egna småberättelser för varje karaktär. Lägg därtill ytterligare ett berättelseläge och ett av tidernas bästa minispel - Tekken Ball - så finns det att göra. Jag gillar slagsmålssystemet som känns rappt och trevligt. Nu är ju dessutom Eddy Gordo tillgänglig, karaktären som ledde till mängder av ilska när Tekken 3 släpptes.
Niclas Wallin:
Still Wakes the Deep
Att jobba långt ute i havet på en oljerigg är knappast något jag drömmer om, faktum är att det nog är ett av de sista jobb jag skulle vilja ha trots ruggigt bra lön. Men efter att ha läst Jonas eminenta recension så var jag ändå tvungen att ge mig ut på riggen och möta rädslan från tryggheten i min soffa. Jag kan konstatera att jag inte blev besviken, det är ruggigt atmosfäriskt och rädslan för att trilla i det iskalla vattnet och inte minst det ständiga hotet från de medarbetare som muterat och nu är ute efter en är ständigt påtaglig. Eftersom man ju är mitt ute på stora havet finns det ju heller ingenstans att fly, vilket gör det hela tusen gånger värre. Det är inget annat än en mardröm och jag börjar tvivla på att det hela ens får ett lyckligt slut, det bör jag bli varse inom kort.
Marcus Persson:
Valheim
Det var väl ganska ofrånkomligt att jag för femtio-elfte gången skulle falla tillbaka in i mitt vikingaberoende, speciellt då Valheims senaste stora uppdatering i raden nyligen lanserades. Den hittills köttigaste, brutalaste och mest utmanande i formen av Ashlands. Ett inferno fyllt av eld, bubblande lava och ond bråd död, vilket till och med förpassar Valheims annars så omsusade Mistlands-region till skamvrån. Jag och mina glada vapendragare har förvisso ett antal timmars krigande kvar innan vi slutligen kan göra upp med Fader, den nya bossen i Ashlands, men av vad vi spelat hittills så måste jag säga att regionen är allt jag hoppats på och lite till. Speciellt landstigningen var en upplevelse utöver det vanliga där vi tvingades navigera genom sylvassa klippformationer i stormande vatten, innan vi slutligen nådde stranden där svärmar av fiender snabbt angrep oss. Kaos var bara förnamnet och vi älskade varje sekund av det. Mersmaken för kommande (och avslutande) expansionen The Deep North är redan påtaglig och förhoppningsvis bjuder även Iron Gate på en handfull mindre utfyllnadsmaterial innan dess också. Vilket i slutändan med enkelhet kommer ge mig en speltid på norr om 2000 timmar i Valheim. Vansinne, men ljuvligt sådant.
Marie Liljegren:
Fallout 4
Jag måste säga att jag spelat ynkligt lite denna månad. Jag har ju trots allt semester och solen har knackat på mitt sovrumsfönster varje morgon så jag har faktiskt spenderat de mesta av mina dagar med att ligga i en hängmatta vid en sjö och njutit av livet. Men på kvällstimmarna och dagar när regnet trängt bort solen har jag startat igång min Playstation 5 och satt på mig något bekvämare, min Power armor. Med en kappsäck fylld av rent vatten, stimpacks och små Bobby pins har jag upptäckt lite till av Commonwealth än vad mina redan hundratals timmar redan tagit mig. Det är spelet som fortsätter att ge och jag försöker verkligen få ut det mesta av det. En stor tid har lagts denna gången på att bygga upp min egna Sanctary och även resten av de olika små ställena som behöver hjälp att utrusta och upprusta sina egna små trygghetszoner.
Huvudstoryn börjar lida mot sitt slut men jag drygar ut spelet så mycket jag kan med att utforska varenda liten yta av kartan. Rensar alla ställen jag stöter på från fiender. Så jag får vara tråkig och säga att jag spelar samma som jag gjorde förra månaden. Vad kan jag säga? Jag älskar detta spelet och har inga som helst problem med att luffa runt här i hundra timmar till. Detta är lite av mitt tantdagis. Här får jag ut lite av den där PMS:en och monsterhumöret som retat mig sen en vecka tillbaka. Ge mig en vecka till så kommer jag sitta i lotusställning och bara le men det behövs nog att jag skjuter skallen av 45 arga Ghouls först.
Marie är fast i Fallout 4 för fjärde gången. Kan det ha med Amazon-serien att göra tro?
Conny Andersson:
Still Wakes the Deep
För en som glupskt slukar så enormt mycket spel varje månad som mig så finns det ofta en poäng i att hålla utkik efter vad som komma skall och försöka planera därefter. Storspelen har man ju ofta stenkoll på men det släpps ju en drös med intressanta titlar förutom det, alltifrån indiespel till annat intressant och även om jag inte skulle kalla Still Wakes the Deep för något "anonymt" så är ju alltid risken att vissa titlar drunknar i den våg av spel som både införskaffas och recenseras i detta hushåll. Men jag hade haft bra koll på detta äventyrets antågande och efter Mäkis recension var jag ju såklart ännu mer pepp. Så när det äntligen fanns att tillgå så var det bara att ge sig ut på äventyret på oljeriggen, med skräckblandad förtjusning.
Still Wakes the Deep är en ganska handhållen upplevelse, en som framförallt bygger på atmosfär och att framkalla känslor. Så även om vare sig spelmoment eller det interaktiva är dess största styrkor så vägs detta väl upp av att spelet vill få mig att känna något. För det gör jag, här finns en inlevelse och en påtaglig nerv som hela tiden gör att jag blir underhållen. Visst, det hjälper mycket om man är lite svag för Walking Simulators och det råkar jag ju vara och lika unik som platsen detta utspelar sig på är, lika roligt har jag genom en vandring som ännu inte riktigt tagit mig till eftertexterna. För, om det är något som detta spelet inte riktigt gjorde perfekt så var det att inte lanseras under en årstid som bjuder på ett tidigare mörker. Nu måste jag liksom vänta på solens sena nedgång för att maximera denna upplevelse som även en räddhare som jag ändå har det väldigt trivsamt med.
Olof Westerberg:
Balatro
Sommaren - högtiden för bärbart spelande - har officiellt börjat, och i år har vi en ny titel på tronen (Slay the Spire kan slänga sig i väggen). Jag har redan hunnit spela Balatro på balkongen i mängder och kan bara inte få nog av Localthunks "pokerlike". Hittills har jag klockat in närmare 50 spelade timmar, och jag ser bara inget slut på hysterin. Det är helt enkelt den ultimata bärbara spelupplevelsen. Lika simpelt som bråddjupt koncept, snabba omgångar, inga laddningstider att orda om och oändligt antal kombinationer utan tydliga "meta-builds" skapar den perfekta en runda till-känslan. Har du inte hunnit testa Balatro än är det hög tid nu.
Petter Hegevall:
Halo 4 (The Master Chief Collection)
Även om jag sett till singpleplayer naturligtvis väljer Halo: Combat Evolved samt Halo 2/3 före Halo 4 alla tänkbara dagar i veckan, är det något med multiplayerkomponenten i det fjärde spelet som verkligen faller mig i smaken, och har så alltid gjort. Det är något med det lite rappare tempot, möjligheten att sprinta i kombination med de nya vapnen som tillkom i och med att Bungie lämnade över till 343, som tilltalar mig. Haven och Impact är dessutom mina två favoritbanor sett till multiplayerportionen av Halo som spelserie och den gångna månaden har jag återvänt, igen. Jag har även fortsatt spela mycket Call of Duty: Warzone och mitt i det ilsnabba tokspringandet är det verkligen skönt att bryta av med den kontrast som Halo 4 erbjuder till Activisions onlinegigant.
Vilket spel har du tillbringat mest tid med under den gångna månaden?