Som ni vet vid det här laget så jobbar jag på en högstadieskola i deras eminenta kök och jag är dagarna ända omgärdad av runt 350 ungar. Det senaste året har skolan slagit ett slag emot mobiltelefonerna och den kränkning som de för med sig när elever smygfotar andra elever i duschen eller fuskar på prov genom att helt enkelt förbjuda lurarna under skoltid vilket har fört med sig en helt annan miljö under rasterna. Inga zombies står längre längst korridorerna och stirrar dreglande med tomma blickar in i sina skärmar.
Helt plötsligt kommer fotbollarna fram och det spelas på rasterna. I matsalen sitter nu inte eleverna tysta och surfar på lurarna utan nu pratar de med varandra. Men som allt annat är det alltid vissa som har svårt att acceptera de nya reglerna med att lämna in sina telefoner och självklart har en hel del kreativitet kommit fram ur de små liven när det är dags att lämna över deras dyrgrip.
Bästa vapnet mot tjuvar på 80-talet var en sån här lur. Inga baseballrack behövdes för den vägde som en vuxen karl.
Pappas gamla mobil från 1999 lämnas in medans ens egna vilar gömd i fickan. Det dom dock inte räknar med är att ingen skvallrar så snabbt som 29 andra klasskamrater som minsann också gärna hade velat ha kvar sin egna lur och vips är du tjallad på och påkommen. Oftast möts du som vuxen med en ilska när den ska lämnas över och ett oförstående som alltid följs av orden:
"Men vad ska jag göra nu då? Fattar inte hur ni överlevde innan mobilen!"
Orden får mig alltid att le, mycket på grund av att jag tänker på min barndom där det verkligen aldrig fattades något att göra men även åt desperationen man hör i deras röster där det låter som om det värsta som kan drabba dom i livet sker här och nu. Ingen har dött, de har alla sina lemmar intakta men förlusten av den lilla skärmen väcker en panik och tomhet. Två upproriska ögon stirrar tillbaka och förväntar att man med knarrande hes röst ska börja en berättelse om när man var liten och dinosaurierna strövade vilt eller att man minsann hade jätte roligt med kottar och tändstickor som man förvandlade till djur.
Själv hann jag gå igenom hela min barndom innan varken hemdatorn och mobiltelefonen kom på besök. Vår första dator kom till familjen när jag var runt 16 år. Mobilen dök upp ännu senare, närmare bestämt när jag var 21 år gammal, 1999. Det var en av Nokias okrossbara tegelstenar och allt man faktiskt kunde göra med den var att ringa. Det var liksom allt.
"Men hur fick folk tag i dig?"
Ja, de ringde väl på min fasta telefon. Var jag hemma svarade jag, var jag inte hemma ringde de igen om det var något viktigt. Jorden gick inte under och det var faktiskt rätt skönt att inte ständigt vara på stand by. Och framför allt hade man ju ingen aning om att folk hade sökt en när man var ute. Men vi ungar ringde inte, vi hoppade upp på våra cyklar med limpsadel och trampade hem till kompisar och ringde på dörren. Och det var så man på den tiden såg vart alla ungar höll hus. På högen cyklar som stod parkerade utanför någons tomt.
"Men hur höll din mamma koll på dig?"
Koll? Mammorna på 80-talet kunde inte få ut ungarna snabbt nog ur huset i alla de väder. Oavsett om snön föll tungt eller regnet öste ner schasades vi ut påpälsade från topp till tå medans våra mammor hade symöten. Vad de sydde på dessa möten är än idag hemligt för aldrig syntes resultatet av alla dessa kärringmöten. Inga filtar eller kuddar.
Sladden var rätt skön för man kunde liksom inte ta med den ut överallt.
Däremot var glasen alltid fulla och så även askfaten som svämmade över av fimpar från Gula Blend och Prince. När det sedan var dags för middag ekade skriken från barska mammaröster från gatans alla ytterdörrar från villakvarter till villakvarter. Marie, det är dags att ääääääta! Och när en mamma ropade då svarade vi även om vi var några kvarter bort. Det var lite som att pilla med en pinne i en myrstack för plötsligt kom det barn springande från alla de håll samtidigt och som sedan smet in i sina hus för att spisa kålpudding eller flygande Jacob. Ve de barn som lät maten stå och bli kall!
"Vad gjorde ni barn då med all ledig tid?"
Vad gjorde vi inte är snarare frågan. Fantasin var det enda som stoppade oss. Så fort tre flingor av snö trillat var alla gatans ungar ute i sina bävernylonoveraller med snowracers och pulkor och gemensamt satte vi av mot den närmaste backen i ett lämmeltåg av inte dess like. När skottbilen skottat vallar byggde vi palats och grottor och snöbollskrig var ett återkommande nöje varje gång någon stack ut sin snoriga nuna ur bygget. Stans ute-ishockeyrink var vi på tills det började mörkna på vintern. Regnade det fortsatte vi med det vi hade sysselsatt oss innan med bara det att vi gjorde det med stövlar och regnkläder. Ju smutsigare desto roligare.
Detta var vårt sätt att ringa när vi var ute. En telefonkiosk som slukade mynt i ilfart.
Olagligheter på min tid kallades pallning. Ja, alltså vi gick in till grannar och andra villaägares trädgård och stal frukt. Vi tyckte vi var rena yrkeskriminella, som en Clark Olofsson i miniformat men jag misstänker att de vi utsatte för brotten bara tyckte det var skönt så de slapp all fallfrukt. Hemma var man näst intill aldrig om man inte hade någon kompis med sig. Man var ju liksom aldrig ensam.
Vi sandade de glödheta rutschbanorna för att de på så vis skulle vara ännu halare när vi åkte som galningar och fick tredje gradens brännskador på låren och vi var alltid tacksamma när metallen inte hade blivit vass och gjorde rivost av vår delikata hud som ett gigantiskt rivjärn. Idag är lekplatserna omgärdade av mjuk fuskgräs och är det en trasig flisa på en gunga stängs hela platsen av med polistejp tills kommunen kunnat åtgärda skadorna.
På min tid var det där och då samhället röjde fram de smarta från de osmarta barnen. De röda Non-stopen separerades från de gula. Det var där man lärde sig och anpassade sig från att inte trilla från Monkey Bars och att inte ha fingrarna emellan kedjorna på gungorna när du snurrade. För man klämde sig bara en gång.
Vi hade definitivt ingen Get Ready With Me som sjuåring.
Jag hade ingen hudvårdsrutin och jag visste inte ens vad en rynka var. Och framför allt var inte mode något som spelade in i mitt liv. Gamla bilder i albumen avslöjar en sorglig figur i olika mysdräkter i rosa toner och gärna mina röda träskor till. Känns som det hörde till alla barns uniform, träskor. Vi både cyklade och sprang i de förbannade hårda tingen och det är trots allt ett under att inte en hel generation har amputerade fötter nu efter alla vrickningar.
Vi spelade TV-spel tätt ihopsittande på knäna framför små TV-skärmar.
Telefonkorten har jag faktiskt sparat och har en hel drös med olika motiv än idag.
Det du nu kallar retrospel var våra nytänkande spel som vi sa wow till när vi för första gången såg grafiken på med stora imponerade ögon. Vi lyssnade på musik på våra spelare men även senare på TV när MTV kom som blev lite av ett altare för oss barn som lapade i oss musikvideos som vatten.
När vi inte satt bänkade varje dag klockan 17.30 för barnprogram då förstås. När vi senare växte ifrån det blev det den lokala filmuthyraren som sålde den Amerikanska drömmen till oss. Varje fredag hämtades och hyrdes en moviebox och en film som oftast valdes efter att man stått och läst baksidan på fodralet och man gillade bilderna eller framsidan.
Jag lekte med Barbies och Teenage Mutant Ninja Turtles, gärna samtidigt och byggde Lego som en galning. Bada i badkaret var också en grej då jag såg ut som en liten kontorist med en portfölj varje gång jag lallade in där. I väskan hade jag runt 150 plastdjur som alltid hälldes ner i badet och där satt man och lekte tills kroppen var rynkig som hos en 80-åring och vattnet började bli iskallt så tänderna klapprade. Vem behövde bubbelbad när man kunde råka sätta sig och få en plast-krokodils spetsiga svans inkörd i höftbenet?
På högstadiet var jag upptagen med att röka cigaretter jag stulit från min mamma så jag skulle se tuff ut när jag satt uppe i rökrutan. På lunchrasterna cyklade jag och min kompis hem till min syrras lägenhet och kokade snabbmakaroner som vi dränkte i ketchup och Amerikansk hamburgerdressing för vi levde tre år med att vägra skolmaten. Där satt vi framför ZTV och MTV eller så spelade vi av hennes stora Mr. Music-samling medans vi käkade och sedan lämnade vi snällt och eftertänksamt en gåva i diskhon i form av en kastrull fylld av överkokta mackisar till systeryster så hon skulle se att hon haft hembesök när hon kom hem från jobbet.
På tiden när vi faktiskt använde luren till det den var skapad till. Att ringa ett samtal.
Och självklart var vi i kiosken innan lektionerna började och fyllde på vårat förråd av tuggummi i form av Jenka, Shock, Shake och Funny som vi sedan i smyg satt och idislade på lektionen till lärarnas stora frustration.
Så nej, jag har aldrig haft problemet av att inte ha något att göra trots bristen av mobiltelefon.
"Men hur lärde ni er något utan Google?"
På min tid fanns något som hette böcker fyllda av kunskap. Dom satte vi näsan i och sedan förvarade vi kunskapen vi lärde oss i huvudet. När det var något vi inte visste fick vi slå upp det i uppslagsböcker eller fråga mamma och verkligen ta hennes ord på att det hon svarade var sant. Som att barnen i Afrika blev hjälpta av att jag åt upp all mat på min tallrik. Som att alla barn hade en veckopeng på ynka fem kronor och att tomten inte alls var lik pappa.
Så visst överlever vi för mobilen är trots allt ett skapat behov.
Ett behov som tar oss bort ifrån de viktigare sakerna i livet. Ens vänner. Ens partner. Familjen. Samtalet man skulle ringa. Lekstunderna med barnen. Kanske var Måns mobillåda som vi häcklade honom för inte av ondo? Kanske borde vi alla ha en hemma när vi ska äta, umgås eller gå och lägga oss. Kanske är det dags att låta den vila om så bara för en stund? Kanske upptäcker vi friheten det genererar? Tänk vad mycket mer tid vi skulle få.