Star Wars: A New Hope
Numera är jag både mätt och trött på Star Wars sett till Disneys ojämna behandling av denna franchise, men det fanns en tid då Star Wars var det mest förtrollande som fanns i världen. Det här var under VHS-eran, där jag - som pojkspoling - iklädd en morgonrock likt en Jedi - spolade tillbaka kassetten och tillbringade resten av mina lördagsmorgnar med att återuppleva George Lucas allra bästa filmögonblick. Det var framförallt den oförglömliga scenen där Ben Kenobi från ingenstans påminner Luke om att använda Kraften, till John Williams makalösa crescendo, som brännmärkte mitt filmälskande hjärta och det var en film som länge kom att influera min filmsmak. Det säger väldigt mycket när ingen annan Star Wars-regissör ens har lyckats nå upp till detta stycke filmmagi; A New Hope var en höjdpunkt i mitt liv länge som länge kom att bevisa på rasterna att Star Wars minsann var världens häftigaste film inom mina nördkretsar.
Howl's Moving Castle
Moa har redan sagt allt man kan säga om Hayao Miyazakis mästerliga sagoäventyr Spirited Away, så jag tar mig an regissörens mest inflytelserika verk på ett personligt plan: bokadaptionen av Howl's Moving Castle. Det är nämligen en av mina favoritfilmer som har inspirerat mig att skriva och skapa, överhuvudtaget. Det var något med Miyazakis subtila berättardrag och förhöjda verklighet som tog andan ur mig när jag såg den på bio. Den sade så mycket utan att säga ett endaste knyst och än idag har jag inte stött på en filmmakare med denna mänskliga berättarstil. Jag är väl medveten om att filmen har desto mindre gemensamt med sin bokförlaga tack vare Miyazakis egna tillägg, men det var ju det som gjorde Howl's Moving Castle så utsökt personlig och berörande. Jag älskade exempelvis regissörens tydliga antikrigsbudskap, jag älskade hur huvudpersonen egentligen hade makten att bryta sin egen förbannelse, jag älskade hur antagonisten humaniserades, jag älskade Miyazakis poetiska bildspråk. Jag minns att jag var så inspirerad av denna film att jag för första gången vågade på mig att skriva min första fantasybok som tonåring. Det var inte en särskilt bra bok (alls), men jag är oerhört tacksam för att Miyazakis magi fyllde mig med modet och målet att skapa något minst lika magiskt, en vacker dag.
Fargo
Jag minns det så väl. Det var en i synnerhet igensnöad juldag som jag fick ett första smakprov på Coen-brödernas skickliga filmkonst. Jag klämde i Fargo-DVD:n som jag fick i juklapp och satt som som hypnotiserad. Paralyserad. Jag kunde inte sätta fingret på exakt varför. Allt jag visste var att jag genast behövde se detta igen. Likt mina gamla Star Wars-dagar såg den på repeat. Så fort eftertexterna rullade klart startade jag igång filmen igen. Och igen. Vid den här tidpunkten i mitt liv visste jag redan att jag älskade film, men det var Fargo som fick mig att på allvar studera filmskapandets ädla konst. Övergången från komedi till mardrömslikterror fascinerade mig, och jag älskade hur skickligt Coen-bröderna skildrade hur ögonblickligen kontrollen kunde förloras. Det var en nedåtgående spiral som fascinerade ju mer jag såg den. Det var denna sotsvarta film som jag använde som en blueprint när jag och en kompis experimenterade med kortfilmer, det var denna snillrikt skrivna film jag hade att tacka för att jag valde en filminriktad gymnasieskola. Idag betyder Fargo fortfarande otroligt mycket för mig, och inte bara för att det är en så magnifik thriller.
Toy Story 3
Toy Story 3 är i sig inte en perfekt film, men samtidigt är det så perfekt en film egentligen kan bli. Den lanserades vid en tidpunkt då de flesta fansen från 90-talet hade växt upp och börjat flytta hemifrån för att bre ut sina vingar, vilket också var fallet med mig. Jag hade flyttat ut för att studera, men hade ingen aning vad jag gjorde med mitt liv. Det var en märklig period i mitt liv som kantades av osäkerhet och viss uppväxtångest, men Toy Story 3 blev som en terapisession för mig. Det var nämligen filmens allra sista bildruta som bräckte mig; bilden av de fluffiga Toy Story-molnen. I det ögonblicket kastades jag tillbaka till min barndom där jag och min far målade om mitt pojkrum med exakt samma molnmotiv från första filmen. En perfekt symmetri. Jag insåg där och då att jag inte hade något att oroa mig för. Saker och ting ordnar sig. Framtiden kanske inte behöver vara så skrämmande som jag först trodde, för jag hade en varm barndom som förberedde mig att tackla de svårare sakerna i livet. Nog för att Toy Story 3 var en gripande film i sig, men tematiskt sett var filmen ett alldeles genialiskt farväl till barndomen, särskilt för de som har följt Toy Story-sagan sedan start...