(5) Virtua Tennis
Sportspel är inte min kopp te och det är en genre jag under normala omständigheter håller mig så långt borta från som möjligt. Visst, det var väl kul att puckla på varandra i Blades of Steel och likaså att panga lerduvor i Track and Field II. Men att jag skulle bli så djupt engagerad i ett Tennisspel, det trodde jag aldrig. En sport jag aldrig någonsin följt eller hyst en tillstymmelse av intresse till. Men oberoende av huruvida du var ett fan av sporten eller inte så var det omöjligt att inte bli uppslukad av Naomi-klassikern Virtua Tennis. Intensivt, utmanande och (framför allt i multiplayer), hejdlöst beroendeframkallande. Balansen mellan realism och arkad var perfekt och gjorde det näst intill omöjligt att lägga ner kontrollen.
(4) Resident Evil - Code: Veronica
Med risk för att bli lynchad av halva redaktionen. Nej, Resident Evil som spelserie klickade inledningsvis aldrig för mig. De stela kontrollerna och i mitt tycke hackiga övergångarna mellan scener förstörde upplevelsen fullständigt. Detta förändrades dock med Code Veronica, ett berättarmässigt helt tokigt kapitel i sagan om Umbrella men som också på ett tekniskt plan löste alla seriens (i mitt tycke) tillkortakommanden. Plötsligt blev det kul att lösa absurda pussel och panga vandrande döda. De dynamiska, stämningsfulla miljöerna, den absurda men fantastiska historien kring familjen Ashford och spelets bitvis brutala utmaning. Allt gjorde Code Veronica till den för tiden definitiva survival horror-upplevelsen.
(3) Shenmue
Hajpen inför lanseringen av Shenmue var enorm och Yu Suzukis svanesång var lika dyr som ambitiöst. På många sätt så kändes det som att Dreamcast öde var direkt sammankopplat med action-äventyrets framgångar, vilka som bekant uteblev. Förstå mig rätt, det sålde - bara inte i närheten tillräckligt bra för att täcka de astronomiska produktionskostnaderna. Shenmue var en oslipad diamant. Fascinerande och trollbindande men också frustrerande och spretigt, en soppa av idéer och system som inte samspelade fullt så väl som de kanske borde ha gjort. Men det hindrade mig inte från att sluka sagan om Ryo Hazuki med hull och hår. Oräkneliga timmar tillbringades i spelets virtuella arkadhallar, vandrandes längs gatorna och gränderna i Yokosuka. Shenmue slog rot djupt i mitt hjärta och trots de många väldigt uppenbara bristerna var det också en upplevelse likt inget annat på tiden det begav sig.
(2) Phantasy Star Online
När vi talar om transformativa upplevelser så finns det få ögonblick som kan mäta sig med de första trevande stegen på Ragol, omgärdad av andra - livs levande spelare. Shenmue i all ära men frågar du mig är det Phantasy Star Online som är konsolens i särklass viktigaste spel. Under hela min uppväxt hade spelandet alltid känts som en relativt ensam hobby, jag stod och dog på min digitala kulle medan vännerna kickade boll och bytte hockeykort. Men med Phantasy Star Online öppnade sig en ny värld fylld av likasinnade, livs levande personer som jag kunde äventyra tillsammans med. Det var en ny form av gemenskap och efter Phantasy Star Online såg jag aldrig på TV-spel på samma vis längre.
(1) Soul Calibur
Det är egentligen direkt orimligt så spektakulärt Soul Calibur var och fortfarande är. Inte bara för den visuella fest som spelet dukade fram, en tour de force av knivskarpa polygoner som krossade allt annat som för tiden erbjöds. Nej, även från ett gameplay-mässigt perspektiv var Soul Calibur något långt utöver det vanliga, med en nära nog perfekt balans mellan tillgänglighet och djup. Att spelet dessutom flöt på i 60 bildrutor per sekund var bara som grädde på moset, vilket skapade en sällsam känsla av snabbhet och responsivitet i karaktärerna. Lägg därtill den härliga samlingen av kombattanter, från den buffliga Astaroth till knäppgöken Voldo och den vällustigt sensuella Ivy. Soul Calibur var och är det kompletta paketet och inte bara det bästa spelet på Dreamcast utan också en milstolpe för genren överlag.