Jag älskar Call of Duty. Jag är beroende av det. Svårt, svårt beroende. Jag spelar Call of Duty (online) varje kväll. Eller nej, sex kvällar i veckan (tar oftast paus på lördagar). Men jag spelar Call of Duty med mina goda vänner varje kväll sex dagar i veckan och har så gjort, med några få undantag) se senaste åren. Warzone 2.0 drog igång det där på riktigt för mig (mycket tack vare min vän Ivans evinnerliga tjatande, vilket jag är tacksam för idag - såhär snart två år senare) och i det spelet har jag nu tillbringat 1000 timmar. Det slog över på 1000 i helgen och detta under 23 månader.
Utöver det har jag även spelat en del Zombies och en hel del Modern Warfare III-multiplayer, kampanjen i det spelet samt kampanjen, Zombies samt MP-portionen i Black Ops 6. Det finns med andra ord inget spel, ingen spelserie, ingen följetong som upptagit mer av min tid än Call of Duty de senaste två åren. Inget annat kommer ens i närheten. I och med detta är jag såklart djupt investerad i Call of Duty som actionmonolit idag, håller koll på det mesta som rör spelet och efter fyra dygn med Black Ops 6 blir det tydligare än någonsin tidigare att Activisions miljardkossa är en oxymoron, idag. Ett spel sammansatt av två element som står i motsatsförhållande till varandra. För det blir så uppenbart, för mig, att det tveklöst, överlägset, absolut bästa som Call of Duty idag har att erbjuda - är Warzone. Med gigantisk marginal.
Gratisspelet Warzone är idag det överlägset bästa som Call of Duty som miljardfranchise har att erbjuda. Med stor, stor marginal.
Visst, Warzone 2.0 led under sitt första år av en hel del rätt dryga buggar, spelförstörande grejor och det märktes ju att framförallt Raven och Infinity Ward hade två olika synsätt på vad det nya spelet skulle vara, och bli. Det släpptes som något annat än vad det idag är. Borta är den tunga spelkänslan och mer realistiska movement-portionen. Borta är resurshanteringsaspekten lånad delvis från Tarkov med de stora ryggsäckarna. Borta är letandet efter tre-plates-västar, borta är vapen-tuningen. Kvar är ett spel som fusionerar Warzone (1.0) med några få nya idéer och vad som idag endast kan beskrivas som riktigt bra polish.
Warzone (2.0) är just nu (trots avsaknad av Al-Mazra och Vondel by Night) ett av de mest påkostat välgjorda gratisspelen på marknaden. Du betalar noll kronor för att ladda hem det i sin helhet. Du betalar noll kronor för att nyttja Activisions servrar och det behövs alltså inget Playstation Plus- eller Xbox Live-medlemsskap, här. Allt är gratis. Vilket i slutändan innebär att du får ett multimiljard-spel sett till utvecklingskostnad och daglig skötsel/underhåll, för noll kronor. Och det fungerar idag precis så bra som det borde gjort när det först släpptes.
De årliga singleplayerportionerna börjar kännas riktigt gamla vid det här laget. Som trånga korridorbaserade "shooting galleries" med genrens dummaste fiender.
Warzone (2.0) är idag väldigt snyggt. Urzikstan-kartan är sex kvadratkilometer stor och trots 100 samtida spelare som hoppar ned samtidigt, i varje match, är det inga problem att landa på ett höghustak, rycka upp ett snipergevär och ställa sig och kika flera kilometer bort på när andra lag drabbar samman. Pratar vi "draw distance" och detaljrikedom, är PUBG: Battlegrounds, Apex Legends samt Fortnite chanslösa - idag. Det finns en sån mängd detaljer och menlösa ting modellerade och texturerade med en fingertoppskänsla som skapar atmosfär och inlevelse, i denna spelvärld. Assets-biblioteket är nästan hisnande och beroende på materialet på stolen, väggen, soffan, sängen eller fordonet du skjuter i, ser skotthålen olika ut och akustiken i ljudet när kulan träffar de olika materialen, skiljer sig på ett vis som konkurrenterna inte kan tävla med, heller.
Det bisarra med detta kan jag tycka ligger i att Warzone är snyggare än vad singleplayerkampanjen i nysläppta Black Ops 6 är. Där det inte finnes en sex kvadratkilometer stor spelvärld med oändlig sikt över hela kartan. Där det verkligen inte finnes 100 samtida spelare eller den detaljrikedom som battle royale-spelet erbjuder. Tvärtom är det ju mest bestående av trånga 90-talskorridorer och stillastående, datorkontrollerade, stendumma fiender. Trots detta är Warzone överlägset sett till grafik. Vilket i mångt och mycket torde vara en regelrätt omöjlighet.
Al-Mazra. Vondel. Urzikstan. Ambitionsnivån här saknar mostycke i de mer traditionella SP/MP-delarna av Activisions ultrapopulära kassakossa.
Ännu tydligare blir det om man hoppar in i det nya Zombie-läget i Black Ops 6. Besöker Liberty Falls. Trånga, små, begränsade miljöer med PS4-doftande ljussättning och lågupplösta zombiefiender får Black Ops 6-spelläget att se ut som om de härstammar från en minst fem år äldre generation än vad Warzone idag gör. Ställer men det bredvid Resurgence i Warzone, Vondel by Night, där det urläckra månskenet målade den holländska staden klarblå och lät ljuset från gatlyktorna kasta skuggor på de detaljerade tegelväggarna, så känns skillnaden i kvalitet ännu större. I ett parallellt universum har någon slags kvalitetssäkrad rättvisa ställt om detta och sett till så att Call of Duty inte längre är denna tydliga oxymoron. Där är det det bättre, snyggare och mer expansiva spelet (Warzone) som kostar pengar medan den trötta, förutsägbart gamla och spänningslösa kampanjen samt återanvända multiplayerportionen i Black Ops 6 som är gratis, som den av ett billigare Battle pass.
För skillnaden mellan de olika delarna... är idag enorm.