"What's your favorite scary movie?"
Vissa förknippar Nick Caves "Red Right Hand" som Peaky Blinders stämpelsång; för mig kommer sången alltid att vara synonymt med överblicksbilder av den påhittade småstaden Woodsboro och dess aningslösa invånare, som efter 30 år fortfarande inte vet hur man ska handskas med klumpiga Ghostface-mördare som faller ner för en trappa i varje film. Wes Cravens Scream-franchise är något som ligger mig varmt om mitt who-dunnit-hjärta, för jag såg den i alldeles rätt tidpunkt för min tonåriga filmbesatthet. Scream hade ju allt: slabbiga knivmord, puckade tonåringar som såg ut som 30-åringar, massor av metakommentarer om genrens konventioner, jaktscener där resten av världens population lägligt försvinner från jordens yta och överspelande psykopater. Vad fanns det inte att gilla? Neve Campbell var direkt änglalik som följetongens scream queen, en karaktär som har terroriserats till den grad att jag hoppas att inget ont händer henne när Campbell återvänder till den sjunde (!) filmen.
I dessa kyliga Alla Helgon-tider har Wes Cravens självmedvetna filmserie återigen tröstat med sin blodiga komedi/slasher-blandning, men efter sex filmer - som i grund och botten är samma film med vissa varianter - är det kanske lägligt att reda ut vilken Scream-rulle som faktiskt är bäst. Är det originalet? Är det kanske rebooten? Eller "requeln", mixen av remake och sequel? André guidar dig genom Scream-franchisen ifall du är sugen på att se dessa underhållande slasher-rysare till helgen...
Patrick Dempsey sägs återvända som poliskommissarie Kincaid i Scream 7.
(6) Scream 3 (Netflix, SkyShowtime)
Jag ogillade den som slashertokig tonåring, och jag ogillar den fortfarande 20 år senare. Den tredje filmen, som skulle markera den sista delen i Scream-trilogin, tappade leklusten när handlingen förflyttades till Hollywood och även om jag gillar Neve Campbells resa finns här väldigt lite som faktiskt är minnesvärt. Kvickheten var som bortblåst när den nye manusförfattaren Ehren Kruger bestämde sig för att vältra sig i det invecklade för det invecklandets skull, och det hade varit ok om filmen åtminstone hade varit lite mer oblyg om det. Istället fick vi en ganska torr och oinspirerad intrig som involverar Sidneys mammas förflutet i drömfabriken, vilket tillade väldigt lite till filmseriens lore. Trots kul cameos och en mer Gale-centrisk historia fanns det väldigt lite must kvar i Ghostface-morden och mördarmotivet var som hämtat från någon dokusåpa. Nej, trean var varken kul eller kuslig - två huvudingredienser som övriga filmer i serien åtminstone lyckades balansera.
Scream 6 hade en del hjärnsubstans på väggarna, men saknade samtidigt filmseriens hjärna.
(5) Scream VI (SkyShowtime)
Att förflytta Ghostface till New York var ju ett genidrag på pappret för att fräscha upp konceptet, men att det utnyttjas så lite som det gör känns rätt kriminellt ogenomtänkt - särskilt när filmen i själva verket har spelats in i Kanada! Det hjälpte inte heller att twisten är unket ultralarvig (även för denna filmserie), men till skillnad från film nummer tre fanns här gott om sevärda slasher-scener som lyfte en tveksam uppföljare. Det var även första gången i franchisens historia där Neve Campbell inte medverkade, vilket ändå skapade en viss spänning sett till filmseriens nya karaktärer. Här finns några höjdpunkter, som attacken i en lyxig New York-boning eller en oväntat rafflande scen där Ghostface bestämmer sig för att besöka en närliggande matbutik iförd mask och hagelbössa. I övrigt lämnade sexan en hel del att önska på komedifronten och förhoppningen är att nästa film återuppfinner sig själv lite mer än sist.
"Åh nej! Ghostface gav mig en dislike!"
(4) Scream 5 (Max, SkyShowtime)
Trots att filmmakarna spelade det hela väldigt tryggt i denna "requel" lyckades filmen med det som ingen annan film lyckades med: den fick mig att gissa hejvilt vem mördaren faktiskt var fram till det obligatoriska avslöjandet. Jag kunde bara inte räkna ut det, hur uppenbart det än må ha varit. Detta, samt några riktigt minnesvärda och grisiga mordscener, gjorde femman till en ovanligt nagelbitande sådan, där filmseriens huvudperson Sidney fick ge lite mer utrymme till ett gäng nya puckade tonåringar som har sett alldeles för lite skräckfilm för att överleva Ghostface-mördaren. Här började konceptet kännas lite mer tjatigt, där manusförfattarna fick kämpa lite mer med att integrera mördarens motiv med vår samtid, men temat om att återvända till filmseriens rötter med nostalgibete fungerade ändå överraskande väl med tanke på hur repetitiv premissen har blivit vid det här laget och den uppskruvade brutaliteten är oväntat effektiv.
Gale Weathers-karaktären är en av filmseriens höjdpunkter.
(3) Scream 4 (Viaplay, SF Anytime)
Jag vet ärligt talat inte varför den fjärde filmen - den obligatoriska rebooten - är så utskälld som den är, för detta var uppföljaren som Scream 3 önskade vara. Den trogne manusförfattaren Kevin Williamson (som låg bakom ettan och tvåan) var tillbaka för att sätta en ny spinn på Sidneys kontinuerliga elände och den gamle skräckmästaren Wes Craven var även han tillbaka i högform för att försöka vilseleda tittaren från mördarens sanna identitet så mycket som möjligt. Vad som fungerade för mig med fyran var främst antagonisten och dennes motiv som än idag är skrämmande relevant. Det fanns också en mer kreativt spinn i den komiska avdelningen, vilket man inte riktigt hittar i efterföljande filmer och repliker som "Don't fuck with the original" gör detta till en mycket trogen Scream-upplevelse. Visst lämnade det bleka filmfotot en hel del att önska, men i övrigt var Wes Cravens svansång värd ett återbesöka mer än en gång.
En ikonisk film fylld av ikoniska filmögonblick.
(2) Scream (Netflix, SkyShowtime)
Man kan inte slå originalet sägs det ju. Bara nästan, i detta fall! Scream är en kultfilm av en anledning: det var smart, det var kvickt, det var sexigt, det var ostigt - och även otippat otäckt. Blotta tanken att seriemördaren egentligen inte behövde ha något utstuderat motiv för att hugga ihjäl folk var skrämmande i sig, men det var den den självmedvetet filmnördiga tonen som gjorde att denna klassiska rysare stack ut från mängden - det, och den unika glimten i ögat som väckte en lekfullhet i den trötta genren. Bara den oförglömliga inledningsscenen med Drew Barrymore som mördarens måltavla var anledning nog att se denna kultfilm varje Halloween. Dessutom är filmens soliga 90-talslyster helt oslagbar sett till värmen den utstrålar, i kontrast till filmens mörker. Lyssna bara på SoHo:s härliga Whisper to a Scream; vill man bara inte se Scream om och om igen?
Scream 2 är filmseriens Gudfadern Part II. Change my mind!
(1) Scream 2 (Netflix, SkyShowtime)
Det skämtas i denna fortsättning om att vissa uppföljare har svårt att slå originalfilmerna med vissa undantag såsom Gudfadern 2 och Terminator 2. Jag skulle vilja påstå att Scream 2 befinner sig i samma kategori, men bara marginellt. För det var något med den mörkare tonen, det skarpare kamera-arbetet, den öppna campusmiljön, det tajtare berättandet och Sidneys karaktärsutveckling som bara kändes vassare denna gång. Filmiskt sett var det ännu vassare och paranoian var ännu mer påtaglig i tvåan. Jag minns att jag var upprörd och chockad över en favoritkaraktärs död i uppföljaren, vilket överskuggade hur träffsäker och spännande filmen faktiskt var på sin tid. Bara öppningsscenen som involverade biofilmen "Stab" var genialt meta, Gale & Dewey-relationen fungerade mycket bättre och Neve Campbell sken ännu starkare som den traumatiserade Woodsboro-överlevaren. Till och med den teatrala uppgörelsen mot slutet av filmen fungerade; det utspelade sig för bövelen på en teaterscen! Ni ser! De tänkte på allt!
Vilken är din favoritfilm i Scream-följetongen?