(05) Love Lies Bleeding
Ibland är det skönt med en film som bara vågar vara sig själv och Saint Maud-regissören Rose Glass senaste filmexperiment Love Lies Bleeding var precis den uppfriskande kicken vi behövde under detta magra filmår. Precis som Kristen Stewarts karaktär föll vi pladask för filmens ådriga muskler, som tog den ena vrickade vändningen efter den andra med självsäkerhet och som bjöd på en drypande svettig hämndthriller som blandade Coen-brödernas hårdkokta ton, Drive, övervåld och en stor dos steroider. var en ovårdad, surrealistisk best vi inte kunde slita våra ögon ifrån och som hade en nervig, nagelbitande puls bakom dess hypnotiska yta. Love Lies Bleeding var, med andra ord, en febrig femme fatale-dröm som vi ansåg ha all potential att bli en framtida kultklassiker.
(04) Civil War
När Alex Garland inför biopremiären av krigsfilmen Civil War meddelade den samlade världspressen om att han i och med denna film går i pension som regissör och endast avser att fortsätta som manusförfattare, var det flera av oss som inledde något slags dystert sorgearbete. Detta eftersom Garland med Ex Machina och denna bevisat att han inte bara är tekniskt skicklig och slug i sitt berättande utan även alldeles lysande på trovärdigt intensiva karaktäriseringar och dramaturgi som griper tag. Civil War var snygg, tät, explosiv, spännande och saknade den för genrens typiska förutsägbarheten.
(03) The Substance
Med The Substance bjöd Coralie Fargeat på en omtumlande resa som inte bara fångade oss med sin visuella flärd utan också vågade sig på en berättelse som gick rakt in i själen. En känga till skönhetsindustrin och Hollywood som gång på gång överraskade och höll oss fast likt i ett järngrepp. Vi älskade hur manusets subtila nyanser aldrig förringade publikens intelligens, för att inte tala om hur de oförutsägbara vändningarna höll oss på helspänn från första scenen till den sista. Men vad som verkligen lyfte The Substance var det faktum att den extra köttigt skrattframkallande body horror-festen kändes snudd-på lika bra som i Flugan eller i Re-Animator.
(02) Den vilda roboten
Efter den första trailern hade dykt upp var det flera av oss på redaktionen som viftade bort Lilo & Stick-gubben Chris Sanders nya film, kallade den för en till synes idéfattig Järnjätten-kopia. Inget hade kunnat vara mer fel. Den vilda roboten stod inte bara på egna ben, den var dränkt i balanserat, känslomässigt välavvägt och tårdrypande berättande, starka karaktärer, lyckad humor och fenomenalt tjusig estetik.
Å R E T S
F I L M
2 0 2 4
(01) Dune: Part Two
Det är väl bara att konstatera att Denis Villeneuve har gjort det omöjliga möjligt igen, och då menar vi inte bara att han lyckades filmatisera en oerhört komplex roman; han lyckades göra biobesöket mer relevant än någonsin. När hade vi det så här bra på bio sist, egentligen? Vi var nämligen helt tagna av vårt andra Dune-besök, för har vi ännu inte kunnat släppa taget om Arrakis sedan dess premiär. Likt en spice-drabbad dröm mindes vi ökenplaneten som om vi själva var där och red på Shai-Hulud, stred med de förtryckta Fremen och bevittnade en messias-figur komma till liv. Medan många andra filmstudior försökte efterlikna trötta filmrecept gick Villeneuve sin egen väg med en självsäker science fiction med värdighet och som översatte Frank Herberts sandiga dystopi med träffsäkerhet och en djup förståelse av författarens filosofi. Vi hade kunnat låta redaktionens största Dune-fanatiker André skriva spaltmeter efter spaltmeter om Dunes sanna storhet, men det får räcka med att säga att titeln årets bästa film var mer än välförtjänt. Storfilm blev nämligen inte bättre än så här.