Att DEI och "woke" dragit fram som en löpeld över underhållningsindustrin de senaste åren har knappast undgått någon. Företag som Sweet Baby Inc har tjänat multum på att på konsultbasis hjälpt namnstarka världsstudios att vara mer "inkluderande" i sina spel medan Oscars-akademin instiftat regler som gäller vilka som överhuvudtaget kan nomineras till världens mest prestigefyllda filmpris. Om du inte inkluderar när du rekryterar och kvoterar stenhårt, har du noll chans. Du är per automatik utesluten ur diskussionen vilket till viss del också sket inom vår kära spelindustri. Det har blivit klart viktigare på många håll att vara socialpolitiskt korrekt än att faktiskt berätta en underhållande, tematiskt stark och narrativt välgrundad historia om starka, minnesvärda karaktärer. Och mången gamer har fått nog. I denna lista tar jag upp ett axplock av de miljardproduktioner som på senare år har sabbats av politisk agenda och en slags beväpning av Woke-kulturen.
Att jag nu kommer att bli kallad för misantrop, homofob, transfob, nazist, fascist och allt där i mellan utgår jag från. Det är så debatten ser ut idag. Gilla detta eller håll tyst. Kritisera inte. Det har vi sett tydliga bevis på runt om bland filmpress/spelpress-konkurrenter där "locket på" eller ett godkännande i form av försynta nickningar varit den vedertagna melodin. Här på Gamereactor tillåter vi alla åsikter så länge de inte bryter mot våra enkla grundregler om att respektera varandra. Det finns inget fel i att ogilla den DEI-trend som präglat mången miljardproduktion inom film/spel/TV de senaste åren. Det finns heller inget fel i att gilla det. Denna debatt måste vara större, bättre än så och åsiktskorridoren som nu börjat öppnas måste hållas öppen och bredare än vad den varit de senaste tre-fyra åren.
Jag personligen har flera gånger kallats för allt det ovan för att jag varit tydlig med hur lite jag gillar när den socialpolitiska agendan använts som en form av beväpning inom kulturvärlden. Jag vill helt enkelt inte få det där nedtryckt i halsen varannan gång jag startar en film eller spelar ett nytt spel. Särskilt inte eftersom vi har gott om exempel på när det tar överhanden i hett efterlängtade miljardprojekt baserade på folkkära licenser och universum (Marvel, Star Wars, Tolkien). Med det sagt har jag noll problem med det om det görs rätt, snyggt och framförallt inte står i vägen för ett starkt berättande med väl förankrad motiv och driv inklusive fantastiska karaktärer. The Last of Us: Part II är ett sånt exempel för egen del. Moonlight ett annat. Det går att driva igenom sina poänger och vara tydlig utan att bli övertydlig, utan att vräka upp budskapet i ansiktet på publiken.
Dustborn
Utvecklarna Red Thread Games var mer upptagna med ett inlägg i den socialpolitiska debatten och att slå ned på misantropiska gamers som sedan urminnes tider styrt runt karaktärer med antingen "stora muskler eller stora bröst" att de glömde att bygga ett vettigt spel runt sin ideologiskt platta och minst sagt mästrande upplevelse. Dustborn var proppat av enfaldigt porträtterad auktoritärism som stank fränt av mellanstadiekurs och det märktes så obegripligt tydligt att viktiga beståndsdelar som intressant dialog och underhållande spelmekanik fått stryka på foten för vad som enligt Red Thread Games var "viktigare saker".
Barbie
Att Greta Gerwig tog sin chans att uttryckta sina egna åsikter i berättelsen om Barbie stod klart redan i förhandsmaterialet som rullades ut och när filmen väl dök upp, rådde det noll tvivel om att Gerwig tagit i lite väl hårt i hennes kritik och dekonstruktion av det uppmålade patriarkatet. För det räckte inte med att göra plastdockan mänsklig och lägga in en saftig smocka mot kapitalismen och gubbkulturen inom den övre toppen av företagsvärlden, män målades antingen ut som idiotiska "bro's" eller listigt lögnaktiga svin. Poängen hamrades in och upprepades så pass många gånger under filmens gång att det redan halvvägs började kännas i det närmaste bisarrt för egen del. Enformigt, tradigt, förutsägbart och endimensionellt.
Sagan om ringen: Maktens ringar
Det är en sak att ta en lastgammal saga, modernisera i lagom mängd för en mogen, vuxen och framförallt mottaglig publik och det är såklart en helt annan sak att förvränga, förändra och gå rakt emot grundverkets tydligt etablerade mytologi för att passa in i en uppblossad socialpolitisk debatt om inkludering framför allt annat. Amazon Studios gjorde exakt detta misstag med multimiljardsatsningen Maktens ringar som står sig som det blaskigaste trams jag sett på flera år och även om det nu tog sig en smula mot slutet av säsong två, går det liksom inte komma från att denna serie skulle kunnat bli fullständigt briljant om andra serieskapare utan ideologiskt drivna woke-ideal fått leka fritt bland Tolkiens skrivna ord.
Concord
Över fyra miljarder kronor kostade denna fascinerande felsatsning Sony och med tanke på att servrarna stängdes och samtliga 200+ medarbetare fick sparken efter någon ynka vecka efter releasen, står sig Concord som spelhistoriens största flopp. Stora delar av detta hade såklart med upplägg och speltyp att göra. Att bygga en hero-shooter i en subgenre dränkt av redan inarbetade, vedertagna, populära alternativ var redan från början av minst sagt märklig satsning, men det blev sannerligen inte bättre av att hela produktionen var en enda stor DEI-röra. Att designa karaktärer som enligt merpartens spelare som testade Concord var lika spännande som en normalgammal disktrasa och slänga pronomen över samtliga i spelets märkliga menyer byggde tillsammans med uddlösa förhandstrailers upp en bild av ett spel som mången gamer vägrade ta i. Hade Firewalk satsat mindre på DEI och mer på coola, unika karaktärer med ett mer homogent och attitydsfriskt designspår, är jag övertygad om att Concord åtminstone inte hade stängts ned efter nio dygn.
Birds of Prey
Harley Quinn är en fantastisk karaktär som förtjänat flertalet egna stand alone-filmer opch som via framförallt Batman: The Animated Series utmärkt sig som en av Gothams mest färgstarka, intressanta personligheter. Med detta sagt torde storsatsningen Birds of Prey därmed ha blivit en lysande uppvisning i hårtslående skurksmörj med en mångfacetterad, smygpsykotisk, våldsam Harley i huvudrollen. Istället förvandlades Birds of Prey till en 110 minuter lång röra där grundpoängen om att "Män är skit" hamrades in i publikens medvetande så många gånger att det bitvis nästan kändes som en parodi. Starka kvinnor på vita duken (eller i spelvärlden) har vi sett genom alla tider. Ripley, Leia, Sarah Conner, Salt, Lara, Samus, Alyx, Atomic Blonde-Lorraine, Fury Road-Furiosa, The Bride i Kill Bill, Matrix-Trinity med flera. Dessa kan existera och kicka precis hur mycket röv som helst utan att samtliga män i samma produktioner måste framställas som vedervärdiga svin, för det.
Dragon Age: The Veilguard
Att Bioware hade så pass fullt upp med inkluderingen i det kritiserade Veilguard att de på kuppen glömde att skriva ett vettigt manus i sann rollspelsanda, råder det för egen del inga som helst otydligheter kring. Visst, jag har inte spelat igenom hela och kommer så heller aldrig att göra det men berättelsen i sig och dialogen i spelet känns som om den skrivits av artificiell intelligens och samtliga försök att vara "edgy" och "modern" är så tafatta och opassande inom detta rollspelsuniversum att ordet "cringe", trots sin hemska karaktär (och att jag är alldeles, alldeles för gammal för att använda det i skrift samt tal) måste nyttjas. Istället för all inkvoterad inkludering borde utvecklarna ha satsat på något klart mer klassiskt och en story som verkligen involverar spelaren.
Saints Row (2023)
Volition bytte spår helt. De kastade bort allt som gjort den en gång ultrapopulära spelserien så urflippat underhållande och ersatte rubbet med något som de mest troligt trodde skulle vara tidsenligt välavvägt. Inkludering stod i första rummet, hade absolut prioritet framför alla andra aspekter i detta rungande fiasko och jag spelade delar av det så sent som i somras, och begravde huvudet i händerna flera gånger. Utvecklarna hade övergett sin egen humor och ersatt den med en slags genX-baserad Woke-faktor som aldrig fungerade. Det var tänkt att Saints Row (2023) skulle bli en symbol för inkludering inom spelvärlden men slutade bara som ett supertydligt exempel på hur tondöva gentemot sin egen kärnmålgrupp Volition hade gått och blivit.