Tetris (1990)
Listans minst oväntade chock är pusselspelens urfader. Det är ett spel som bara går ut på en enda sak. Men när jag fick mitt Game Boy spelade jag det i tusentals timmar och tröttnade aldrig för en sekund. Jag utmanade alla på skolan (Minns att jag slog vad om att jag kunde vinna över tio klasskamrater på rad och det sved när jag förlorade min sista match). Men det största minnet är inte alla dessa nätter i pojkrummet, liggandes i sängen under en lampa och spelandes långt efter läggdags. Det är istället hur jag fick nys om en turnering i stadens Hobby-butik. Jag tränade som om det vore världsmästerskapet för att sedan på turneringsdagen gå dit, nervös men redo. Det var inte någon annan som dök upp, så jag fick gå hem med en Super Mario-pin som tröst. Tetris formade hela mitt intresse för spel på samma vis som Mario, Zelda och Final Fantasy-spelen. Det är världens mest simpla, men förmodligen också världens bästa, inom sin genre.
Mario's Picross (1995)
Game Boy målade upp rätt simpla saker på sin svartvita skärm. Men pusselspel behöver inte mer än sin geniala ide för att vara fullständiga. Något som ju exempelvis ovanstående Tetris då är ett fullfjädrat bevis på. Samma gäller för Mario Picross. Ett slags MS Röj där man med hjälp av siffror i kanten måste lista ut vilka block man ska ta bort. Allt för att mejsla fram ett motiv som döljer sig under. Tar man bort ett fel block så försvinner lite av ens dyrbara tid. Den stora styrkan ligger givetvis i hur beroendeframkallande det är. Med hjälp av logiskt tänkande angående gäller det att förstå vilka block som ska bort och vilka som ska finnas kvar. Allt med hjälp av de nummer som syns horizentalt och vertikalt. Jag har aldrig varit särskilt duktig på avancerad matematik, men huvudräkning har alltid fungerat bra. Men mest handlar Picross egentligen bara om att förstå konceptet och tänka logiskt och kontrollerat. Då kunde jag i omgångar känna mig som ett rent geni.
Professor Layton and Pandora's Box (2009)
Detta är egentligen Layton och hans sidekick Lukes andra äventyr men det var det första som jag spelade. På flera vis innehåller detta, och egentligen samtliga spel i serien, allt jag vill ha av just pusselspel och det har därmed blivit enorma favoriter. Här finns ett spännande mysterium, det är perfekt anpassat till det bärbara formatet och så givetvis då fullproppat med finurliga pussel. Det har dessutom ett system för ledtrådar som jag uppskattar. Ett som aldrig avslöjar lösningarna helt. Istället ett som ger dig en liten knuff i rätt riktning för att sedan gå in lite mer på detalj. Om du har hittat tillräckligt med mynt förstås. Laytons äventyr är så mycket spelglädje i sin renaste form. Man fäster sig vid karaktärerna, man dras med av handlingen och även om inte samtliga pussel är suveräna så är de aldrig dåliga. Det är också en mix av så mycket - alltifrån matematiska tankenötter till att få leka detektiv eller bara lyckas packa en väska med föremål på rätt vis. Genialt och underhållande på precis alla vis ett pusselspel kan vara.
Portal 2 (2011)
Vi var många som blev förtjusta när den lysande Orange Box innehöll ett av de mest originella pusselspel vi sett. Portal kändes fräscht, klurigt och humoristiskt. Men det var ju relativt kort. Några timmar för att ta reda på om tårtan var en lögn. Så det var minst sagt glädjande när vi fick ett fullständigt spel med en mer omfattande berättelse. Men framförallt; med betydligt fler pussel. Den unika humorn fanns kvar och mysteriet med dessa experiment utföra av Aperture Science. Vi fick återigen stifta bekantskap med Glados och introducerades till Wheatley. Vi togs med på ett äventyr som utökade och utvecklade alla de pussel som det första Portal bjöd på och vi sattes också i händelsernas centrum i en välskriven berättelse. Att designa pussel runt det faktum att man skjuter två portaler är ett genidrag som möjliggjorde så mycket utmaningar och klurigheter. Kombinerat med sin unika humor står sig Portal 2 än idag som ett av de mest unika inom genren.
The Talos Principle 2 (2023)
Jag började i fel ordning. Jag spelade genom Talos Principe 2 innan första spelet och hade således inte så stor koll på dess närmanden till de filosofiska tankar det behandlade. Eller det världsbygge det har. För vid sidan om mängder med geniala pussel var det nämligen något annat som lockade mig. Visst, alla dessa pussel är givetvis vad det handlar om men det var också de undersköna miljöerna med en öppen design som verkligen slog under fötterna på mig. Jag älskade miljöerna, jag älskade konceptet att följa skyltarna som ledde mig till nästa utmaningen. Det var lika förtjusande som underhållande och gav tid för reflektion och avkoppling. För sedan väl i de små inhägnader där utmaningarna fanns slet jag ofta mitt hår. Talos 2 introducerade nya mekaniker i stadig takt, satte precis varenda liten grå hjärncell på prov och blev ett av mina favoritpusselspel någonsin.