Petter Hegevall:
Automobilista 2
Reiza Studios numer sex år (!) gamla racingsimulator har ännu en månad, ännu en gång, dominerat mina senaste fyra veckor och på slutet har all racing inuti detta underbara spel skett på de smalaste, tightaste, kurvigaste och mest vansinniga av brittiska touring car-banor i den alldeles utomordentligt usla touring car-kälken Chevrolet Cruze 2019. Att ratta min rappliga, stökiga, bökiga, ganska långsamma Cheva runt Snetterton, Cadwell, Donington, Oulton, Brands Hatch och kasta runt den överstyrda plåtgrisen i kurvor som i mångt och mycket ser ut att vara gjorda primärt för super-carts är så pass roligt att jag och mina simracingkompisar liksom fastnat, och hållit oss kvar här i flertalet månader nu. Det som saknas i det här spelet nu är samma typ av BTCC-content som Raceroom utvidgades med under fjolåret samt banorna Knockhill samt Truxton. Please.
Moa Andersson:
Monster Hunter Wilds
Månadens mest spelade spel, utklassade utan tvekan allt motstånd som fanns att erbjuda med råge. Något jag inte trodde skulle vara möjligt, med tanke på antalet timmar jag bland hade hunnit lägga på att leka riddare i Kingdom Come: Deliverance under första halvan av månaden. Monster Hunter Wilds kom från ingenstans och svepte in över allt som kan kallas fritid och fick den här enorma skeptikern till att ifrågasätta allt från mina egna spelvanor till mina preferenser i genrer. Monster Hunter Wilds lyckades inte bara med bedriften att fånga mitt intresse och engagemang (i jämförelse med tidigare titlar i serien), utan även med att erhålla titeln som det mest spelade spelet under mars månad. Ingen är mer än förvånad än jag själv.
Niclas Wallin:
Dragon Age: The Veilguard
Jag har egentligen aldrig varit något stort fan av Dragon Age, men likväl blev jag nyfiken på att starta upp The Veilguard när det landade på Playstation Plus för någon månad sedan. Jag drog igång det hela med absolut noll förväntningar och kanske var det just därför jag kom på mig själv med att faktiskt gilla detta, betydligt mer än tidigare spel i serien rentav. Det är verkligen inte perfekt och det är definitivt inget som på något vis revolutionerar genren, men jag kan inte säga annat än att det är ganska roligt. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig handkontrollen under min första session som blev över fem timmar lång, och det är ett väldigt bra betyg ändå. Återstår att se om jag tycker likadant när jag är klar, men just nu så är det åtminstone väldigt mycket bättre än vad jag på förhand hade trott.
Johan Vahlström:
MLB The Show 25
Det här hade jag kunnat berätta för er redan förra sommaren. Varje år är basebolltiteln ett av mina mest spelade spel med hundratals timmar tillbringade där. Det släpps i mars varje år och således är mars månad varje år en månad där denna serie dominerar. Årets titel är dessutom den kanske bästa i seriens historia med förbättringar nästan överallt. Det går dessutom att spela Ultimate Team-läget Diamond Dynasty alldeles utmärkt utan att spendera en krona med massor av utmaningar och program för att låsa upp nya spelare. Det är utan tvekan det mest generösa av dessa lägen och de lyssnade på feedback från förra året och har tagit bort de olika säsongerna där trupperna i princip nollställs efter varje. Nu är det en årlig lång power creep där de bästa korten ligger långt bort i tiden. Det är ett perfekt spel att bara slöspela också. Svinga, kasta, spring. Repetera.
Patrik Severin:
Like a Dragon: Pirate Yakuza in Hawaii
Den här titeln har legat och bubblat lite i mitt spelbibliotek sen titeln lanserades. Det finns ett myller av tekniska problem som ett avskyvärt HDR-läge och kraschproblem. Däremot är det ett av de galnaste spelen i serien på länge. Goro Majima är förmodligen min favoritkaraktär i serien vilket gör att ännu ett äventyr med honom i huvudrollen är en bonus. Stridssystemet från föregångarna är tillbaka och vi får ny fightas i realtid kontra det omgångsbaserade läget i de senaste titlarna. Jag tycker båda systemen fungerar fint och har haft ganska stort nöje med att både fightas och slåss i piratskepp. Det kanske inte riktigt når samma höjder i berättelsen som Yakuza 0, men jag måste säga att jag har roligt med spelet. Även om jag vet att utvecklarna är lite försiktiga med hur de implementerar vissa karaktärer vill jag gärna se att Goro Majima får fler sidoäventyr. Nu när vi på allvar bytt protagonist för serien hoppas jag att vi slipper se Goro försvinna. Trots tekniska problem och inte lika gripande berättelse, som tidigare är detta ett bra spel och jag rekommenderar dig att spana in det.
Flera av oss har tillbringat tid i Japan under den gångna månaden.
Marie Liljegren:
Assassins Creed Shadows
Just nu är det Assassins Creed Shadow som körs i det Liljegrenska hemmet om kvällarna. Så efter en hård dag på jobbet är det inte den vanliga rutinen med att slita av sig strumpor och behå som gäller, nu är det att klä sig i sin tjusigaste kimono och beväpna sig med sin Tonto och Katana så fort mörkret sänker sig utanför fönstret. Så vad tycker jag då om spelet? Ja, det är ju inget Ghost of Tsusima men om man kan lägga det åt sidan så är spelet riktigt bra även om folk försökt svartmåla det på diverse sidor på nätet. Jag har klarat mig fint från buggar och det är tjusigt att titta på. Sen är jag ju sen många år tillbaka ett fan av just Creed-serien och har kört igenom varenda en. Sen måste jag säga att jag gillar att det nu finns två karaktärer med helt olika stridssätt att spela som. Vill man bubba-klubba sig fram genom spelet utan finess kör man som Yasuke och vill man smyga och klättra i skuggorna så kör man som Naoe. I de flesta fall gillar jag att döda i det tysta i dessa spel men det är helt klart annorlunda att köra som Yasuke, lite som att köra in en tank och säga hej medans man ger dom sitt finaste fuck you-finger. Jag är väl några timmar in i spelet och jag ser helt klart fram emot att se hur det hela utvecklar sig. Spel är grymma på att få en att tänka på annat.
Martin Carlsson:
Donkey Kong Country Returns HD
Är det här sista rycket med Switch inför den kommande konsolen från Nintendo som snart ska visas upp? Kanske. Å andra sidan är ju Switch 2 bakåtkompatibel så vi ska nog kunna beta av de delar av backloggen som fortfarande skvalpar. Jag har återvänt till en svunnen epok med Donkey Kong Country även om jag inte riktigt anser att Returns levde upp till framförallt Rares två första spel i serien på 90-talet. Retro Studios tog sig an varumärket till Wii, dock utan Kremlings och King K. Rool vilket enligt mig fortfarande står sig som en stolpträff i sammanhanget. DKC Returns spelade jag på New 3DS vilket den här utgåvan är baserad på med lite extra banor. Forever Entertainment stod för remaken till Switch och bröt ned 3DS-utgåvan i beståndsdelar och byggde upp spelet från scratch i spelmotorn Unity. Resultatet är naturligtvis så "HD" det kan bli och spelet är absolut ett jättefint plattformsspel med femtioelva hemligheter och finurlig bandesign, men utan spelseriens patenterade fiender (ett Mario utan Goombas?) lämnas jag med lite samma bittra eftersmak precis som när jag spelade utgåvan till Nintendos sista dedikerade bärbara.
Henric Pettersson:
Marvel Rivals
Trots att jag hunnit köpa Assassin's Creed Shadows har jag ännu inte lirat mer än prologen. Anledningen varför är givetvis Marvel Rivals - som jag ännu inte kan få nog av. Under mars månad har jag spelat lite grann varje dag och hunnit låsa upp alla belöningar i säsongspasset. Dessutom har jag klättrat ordentligt i rang där jag i dagsläget står på Grandmaster II (något jag är rysligt nöjd med!). Eftersom jag nu kommit upp i en så pass hög nivå har det bara gjort matcherna roligare, mer intensiva. Häromdagen stod vår payload still i 10 minuter i övertid då lagen var så otroligt jämna, vilket de inte varit i lägre ranker. Jag älskar dessutom Thing och mosar på rejält som honom just nu. Snart är det dags för nästa säsong vilket såklart ska bli oerhört spännande.
Joel Pettersson:
Fortnite
Nu snackar vi. Fortnite, eller "Forre" som min nioåriga grabb säger. Det är inga mängder jag spelat, men tillsammans med redan nämnda grabb så har jag haft riktigt trevligt. Vi har "squadat upp" och krigat oss svettiga samtidigt som min son förklarar hur man gör för att "trippelbygga" och att man kan aktivera aimbot om man går in i settings och slår in någon Konamikod-liknande sekvens av ändrade inställningar. Jag hänger inte riktigt med men jag låter honom ta förarsätet här så följer jag bara med på en mysig resa. På samma gång som jag märker att jag börjar bli gammal så känner jag igen mig i honom och jag njuter av att lyssna på hans utläggningar om vem som är bäst i världen på Fortnite och att de som dödar oss alltid är "sprayers" och bara har tur.
André Lamartine:
Kingdome Come Deliverance 2
Den här månaden fick min Switch vila lite för suget efter denna medeltidssimulator blev alldeles för stor. Det visade sig vara ett ypperligt val, eller uselt beroende på hur man ser på det. Jag är nämligen besatt av detta spel. Så fort jag ser en lucka i mitt schema vill jag fylla mitt vardagsrum med trallig värdshusmusik, ljudet av sprakande hammarslag mot glödande metall och huvudpersonens gnäll över hur hungrig han är. Förutom de fenomenalt skrivna huvuduppdragen, där bröllopsdelen hör till ett av årets mest spelvärda ögonblick, har jag även njutit av att bara kasta tärningar på pubbar, smida klingor, bryggt schnapps, stealtha banditläger och fylla fickorna med ficktjuvat gods som jag alltid glömmer bort att sälja. Jag skulle redan nu utse detta för årets bästa spel om det inte vore att jag precis har stött på ett hopplöst otydligt uppdrag och blev påmind om hur många frustrationsmoment detta spel faktiskt sitter på. Jag ska fortsätta leka hederlig riddare med aptit för plundring och utreda om spelet håller så hög ribba, men hittills är detta beroendeframkallande roligt.
Conny Andersson:
Assassin's Creed Shadows
Jag fick ju som bekant den stora äran att skriva vår recension kring ett av årets mest omtalade äventyr. Detta innebar lite mer än en vecka av dagliga långa spelpass inför recensionen men sedan har Shadows fortsatt vara det jag kört allra mest även efteråt. Jag hade ju såklart mina föraningar om att jag, framförallt, skulle uppskatta den öppna världen - men jag hade nog inte räknat med att jag skulle tycka om den såpass mycket som jag gör. Den är fantastiskt vacker och inbjudande och det här med skiftande årstider gör också att upplevelsen känns mer varierande. Jag brukar kika på kartan med jämna mellanrum, se vart jag ännu inte varit och så sätter jag ut små markörer och ger mig ut på en resa för att utforska varenda vrå. Det är ett projekt som tar ändlöst med timmar, men det känns som jag aldrig tröttnar.
Monster Hunter har gått varmt hos flera av oss.
Alexander Lindberg:
Dragon Age: The Veilguard
Precis som för Niclas del så har Mars månad spenderats med Dragon Age: The Veilguard via Playstation Plus för min del. Närmare bestämt exakt 50 timmar klockade äventyret in på från början till slut. Skillnaden mellan oss är att jag älskar Dragon Age sedan innan (även hatade Dragon Age 2) samt Bioware som studio. Därför spelade jag redan och köpte Dragon Age: The Veilguard via Xbox Series X när det släpptes under halloween men blev då ytterst besviken och gav upp efter enbart 5 timmar. Min kärlek för serien och Bioware dog där och då efter att redan ha blivit lika besviken på Anthem och Mass Effect: Andromeda sedan tidigare. Det var aldrig tänkt att jag skulle ge Dragon Age: The Veilguard en andra chans men så dök det alltså plötsligt upp på Playstation Plus i början av mars och jag slog till. Denna gången tog jag spelet mer för vad det var, än vad jag hade hoppats att det skulle bli, och kunde faktiskt på så sätt finna en hel del bra och positiva inslag. Så pass bra att månaden sprang förbi och 50 timmar alltså spenderades tillbaka i drakarnas ålder. Ett 7/10-äventyr som jag är glad att jag gav en andra chans även om jag fortfarande fruktar för Biowares liv efter flera floppar i rad rent finansiellt.
Jonas Mäki:
Monster Hunter Wilds
Split Fiction fick jag i förväg och spelade redan i februari inför recensionen och South of Midnight får jag inte berätta om riktigt ännu. Därför får Monster Hunter Wilds bli mitt val. Serien må vara gammal som gatan, men jag har faktiskt inte haft någon närmare kontakt med den. Lagom till Wilds kunde jag dock inte hålla mig utan bestämde mig för att ge äventyret chansen. Och det har jag inte ångrat. Visserligen tycker jag Capcom gör ett ganska fattigt jobb med att vara välkomnande för nykomlingar, men tar man sig bara över tröskeln snackar vi om ett riktigt maffigt actionrollspel av mest vanebildande snitt. Uppdragen är precis lagom långa, bossarna oerhört välgjorda och mängden inställningsmöjligheter smått ofattbar där det går att få sina vapen och sin utrustning skräddarsydd på precis ett sådant sätt som man vill ha det. Under hela mars har jag därför tagit varje chans som erbjudits att gå på jakt och det lär bli betydligt mer av den varan framöver.
Olof Westerberg:
Diablo IV
Jag köpte Blizzards monsterslaktande fyra strax efter lanseringen 2023 men lade ner efter bara dryga tio timmar. Level-scalingen, vilken gjorde fienderna lika svåra vart jag än reste på kartan, gjorde att känslan av att stadigt bli bättre och mäktigare - som de tidigare spelen bjöd på - helt gick förlorad. Men ack den som ger sig. Ett plötsligt infall gjorde att jag gav mig tusan på att åtminstone klara ut kampanjen, och till slut gick det vägen. Berättelsen var väl inget att hänga i granen men röstskådespelarnas insatser (Loraths djupa basröst gav mig rysningar) var mer än godkända, och grafiskt och ljudmässigt höll spelet genomgående hög klass. Skillträdet är emellertid fortfarande horribelt enformigt och tråkigt, och looten är helt felbalanserad med "unika" föremål bakom varenda stock, sten och rotvälta. I slutändan är jag besviken, men ändå inte så besviken som jag befarade att jag skulle bli. Kanske kan det räddas upp med ytterligare, framtida expansioner?
Marcus Persson:
Virtua Fighter 5 Revo
Mars har varit Virtua Fighter 5 Revo-månad för mig. Det är inte bara det spel jag lagt mest tid på - det har också sugit in mig med en kraft jag inte riktigt var beredd på. Serien har trots allt inte varit mitt primära go-to för att stilla slagsmålssuget. De tidigaste spelen i franchisen imponerade aldrig, Tekken var betydligt coolare. Men med Dreamcast förändrades min syn på Virtua Fighter och 3TB var, även om porten är långt ifrån perfekt, ett av mina mest spelade spel på konsolen. En passion som bara fortsatte med det fjärde och inte minst femte spelet i serien. Så att nu efter en halv evighet få chans att återuppleva Virtua Fighter 5 på nytt, med en smakfull kryddning av moderna sensibiliteter, känns helt underbart. Ett kärleksbrev som återigen skiner ett ljus på spelserien som i mitt tycke aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den faktiskt förtjänar. I varje fall inte här i väst. Men visst, det är inte för alla. Det ska knogmackornas gudar veta. Virtua Fighter 5 erbjuder inga gimmickar, inget lull-lull och inte heller några överstiliserade, flashiga manövrar.
Virtua Fighter 5 är bara iskallt tålamod, tajming och teknisk briljans där varje liten knapptryckning väger tungt. Det är old-school precision, men med nyvunnen elegans. Och nätkoden? Förvånansvärt stabil (peppar, peppar). Revo är den perfekta uppvärmningen inför vad som förhoppningsvis komma skall när det sprillans nya Virtua Fighter anländer. Konceptvideon från Like a Dragon-folket var ju som bekant direkt äckligt sexig och förhoppningsvis får vi se ännu mer av spelet senare i år. Men till dess, så är det Virtua Fighter 5 Revo som gäller, för hela slanten.
Henric har fortsatt traggla Marvel Rivals under mars månad.
Christian Håkansson:
Death Stranding
För några veckor sedan bevittnade jag Kojima Productions nya trailer för Death Stranding 2: On The Beach och jag var bara tvungen att återbesöka det första spelet. Sagt och gjort drog jag igång tidernas främsta vandringssimulator, alla kategorier. Detta är verkligen ett spel för en nischad publik. Med det sagt är gubben Kojima utan tvekan en mästare i konststycket att skapa långa filmiska sekvenser och leverera en spelvärld fylld med märkliga begrepp och karaktärer. Tonen är stundom allvarsam och stundom loj och skämtsam. Jag älskar spelet med sin typiska Shinkawa-estetik och det faktum att det överallt finns hyllningar till Kojimas mest populära spelserie. Givet att uppföljaren blir ett sommarspel så kändes det som ett måste att ta Sam på ytterligare en lång vandring. För det är ett som är säkert, vandring är verkligen essensen av Death Stranding, bära och vandra, klättra och stranda. Så, nu återstår det att se hur lång tid det tar innan jag möter eftertexterna.
Joakim Sjögren:
Gears of War: Ultimate Edition
Efter att ha tillbringat ett hundratalet timmar med att jaga odjur i Monster Hunter Wilds förra månaden så kände jag ett sug efter att byta den öppna spelvärlden mot mer trånga virtuella korridorer. Valet föll slutligen på den upphottade versionen av det allra första Gears of War, och då jag inte har återvänt till Marcus Fenix första äventyr på säkert 15-20 år så blev det ett ytterst kärt återseende med Delta Squad. Visst, man märker givetvis att det rör sig om en äldre titel med en del förlegade komponenter, men överlag blev jag chockad hur väl spelbarheten fungerar än idag. Ibland måste det liksom inte vara svårare än att få skjuta virtuellt bly in i en anstormande Locust-här, och inför kommande Gears of War: E-Day så har denna återblick i backspegeln fått mig att bli än mer förväntansfull på vad som komma skall.
Låt oss få veta vilket spel du tillbringade mest tid med under förra månaden.