Hat föder hat. Våld är cykliskt och hämnd och begäret av hämnd leder ingenvart. Det fanns så många moraliskt tänkvärda lärdomar som i form av lysande orkestrerad tematik gjorde The Last of Us: Part II till ett av de mest minnesvärda spelupplevelserna jag någonsin tagit del av. Det finns såklart gott om symbolik i det här spelet som för egen del grabbade tag, gjorde avtryck, väckte tankar och dröjde sig kvar i form av frågor, känslor och sympatier med och för karaktärer som jag initialt bara ville utplåna. Naughty Dog tvingade oss spelare att känna saker som vi inte ville känna, pressade oss att konfrontera rädslor på ett vis som spel (som underhållningsform) otroligt sällan gör. Om sanningen ska fram har jag nog inte spelat kanske fler än tre titlar, genom tiderna, som haft det förtroendet för spelarnas förmåga att känna och sortera bland mörka, mogna, gravallvarliga moraliska frågeställningar som Naughty Dogs hyllade tvåa gjorde.
Bella fortsätter att övertyga fullständigt i rollen som Ellie.
Kontrasten och sambandet mellan Ellie och Abby satte griller i huvudet på mig när jag spelade The Last of Us: Part II för första gången. Initialt drevs jag (i rollen som Ellie) av en törst på hämnd. Blodig, brutal vedergällning. Men Abby och hennes story fick mig att betvivla min egen slutsats om rätt/fel, svart eller vitt, och i slutändan kände jag mig lika ambivalent som tveksamt splittrad och känslomässigt trasig som Ellie gjorde. Vilsen i mitt eget raseri, utmattad av jakten på rättvisa och osäker på min egen, tidigare så obevekliga, övertygelse.
Medan The Last of Us handlade om kärlek och saknad kretsade ju tvåan lika mycket om hat som det berättade en historia om förlåtelse och tematiskt står sig båda spelen såklart som något av det absolut bästa som gjorts. Detta fångades på ett ypperligt vis i HBO:s första säsong av TV-serien baserad på spelet och när jag nu kikat färdigt på det sjunde och sista avsnittet av säsong två kan jag med enkelhet konstatera att Craig Mazin med support av Neil Druckmann överträffat säsong ett, med råge.
Tommy kämpar mot en extra stor Bloater när de infekterade bryter sig igenom skyddsbarriären i Jackson.
The Last of Us: Part II och dess cirka 20 timmar långa berättelse har i TV-världen delats upp i två och medan säsong två baseras på den första halvan av spelet, kommer säsong tre såklart att täcka in resten med ett större fokus på återblickar. Det står tydligt mot slutet av säsong två och från ett producentperspektiv anser jag detta vara ett strålande beslut. Säsong ett borde även den ha delta sin på samma sätt, nu med facit i hand. HBO borde ha gjort två säsonger på sju avsnitt vardera av det första spelet, berättar mer om livet i karantänzonen i Boston, berättat mer om Joel och mer om Fireflies. De hade inte behövt stressa genom väl valda delar av det första spelet och de hade gott kunnat dröja sig kvar på flera platser utan att tappa tempo eller momentum.
I säsong två märks det även tydligt att Craig Mazin (showrunner) utgår (mer eller mindre) från att de som nu kikar, givetvis har sett säsong ett men även spelat The Last of Us: Part II. I de första två avsnitten, specifikt, berättar Mazin inte om samma sak som vi fick uppleva i spelet. Istället delger han andra portioner om historien om Jackson och dess invånare, dröjer sig kvar hos karaktärer som vi bara såg swischa förbi i spelet och bygger ut. Mycket här handlar om att expandera omfånget, bygga en större värld med mer mänsklighet och fler figurer att knyta an till. Det är inte bara Tommy, Joel och Ellie som vi får följa här och långa scener om när Joel går i terapi eller där Ellie har problem med relationen mellan Jesse och Dina, bygger ut en redan fantastiskt rik och nyanserad värld dränkt i karaktärer som känns mer verkliga, levande än i 99% av alla andra spel.
Joel går i terapi och dessa scener tillför massor till en redan superb story.
Mazin väljer i säsong två initialt att berätta mycket mer om människorna än om situationerna de befinner sig i, och det passar verkligen den här serien alldeles perfekt. Det finns en smakfullhet och en stor förståelse för källmaterialet i hur han expanderar The Last of Us: Part II som på flera sätt känns som en belöning för oss som älskar förlagan. Ren fanservice. En pay-off. Utöver det märks det för min del tydligt att produktionsbudgeten varit större, här. Mycket större. HBO har byggt stora delar av Jackson, stora skådeplatser i Seattle som känns som de hämtats direkt ur spelet och det används mindre green screen-effekter här för att måla upp den dystopiskt förstörda men samtidigt så vackra världen som efter åratal och växtlighet har täckts av prunkande knallgrön vegetation som på det tjusigaste av vis döljer det faktum att hela världen raserats.
Jag är partisk här, såklart. För jag älskar ju båda dessa spel innerligt och jag ville så otroligt gärna att säsong två av HBO-serien skulle bli så bra som den förtjänar att vara. Jag är en fanboy, här. Och hymlar knappast med det. Det innebär dock samtidigt att jag tror att jag hade varit den första att kritisera delar ur denna andra omgång av TV-serien om de inte hade fungerat så väl som de gör i förlagan, vilket jag nu lyckligtvis slipper. Detta eftersom Mazin & Co gjort ett alldeles rasande fint arbete med att bygga ut och fördjupa sig i en redan underbar berättelse.
Vi får se mer av hur Jackson styrs, vilka som tar besluten och hur.
Jag vet ju att våra norska kollegor nöjde sig med betyget 8/10 i sin recension av The Last of Us: Säsong två. Jag hade dock absolut inte stannat där. För hur vi än vänder och vrider på det sker det ohyggligt sällan att en adaption är såhär fantastiskt bra och det sker minst lika sällan att en TV-serie går på känslomässig knock på det här sättet och träffar med varenda smocka. Säsong två är något av det bästa jag sett i TV-väg i hela mitt liv, faktiskt - och det perfekta komplementet till den första halvan av ett otroligt spel. Mitt betyg stannar därmed inte på vare sig 8 eller 9. Jag sätter 10/10. Maxpott. Ingenting annat känns rättvist, här.