Det finns ju naturligtvis gott om färgstarka, ikoniska galjonsfigurer inom spelvärlden, som med sin personlighet, attityd, charm och originalitet under år tionden förtrollat mången gamer. Sonic är en av dessa, som vi alla vet. Lara Croft en annan precis som Marcus Fenix, Nico Bellic, Solid Snake, Duke Nukem, Kratos, Ellie, Guybrush Threepwood, Nathan Drake, Cloud och många fler. Men så har vi ju alla dessa ihåligt generiska hjältarna som inte sällan designats för att låta mig som spelare själv få fylla honom/henne med min egen personlighet. Och det är många av dessa som är mina högst personliga favoriter. Och de tänkte jag lista här nedan.
Master Chief
För den som inte läst böckerna, insupit all den canon som, släppts under de senaste 20 årens lopp, finns det väldigt få spelhjältar som är mer anonyma än Bungies olivgröna supersoldat. Master Chief har ett generiskt namn, en generisk rustning, en generisk röst och under de första tre (!) spelen får vi inte ens veta varför han krigar eller vad han tycker om krigen han i mångt och mycket styr. Det enda vi får veta är att han följer order och att han avser utplåna Covenanterna eftersom de är fienden, och mot bättre vetande så har jag alltid älskat honom, och hans extrema anonymitet. Chiefen är så hård och så obeveklig att det nästan blir parodiskt under vissa sekvenser och det passar Halo som spelserie så oförskämt väl. Istället är det Cortanas personlighet som får stå i centrum samt alla de värden som jag själv, som spelare, stoppar in - som ger färg och karaktär till rymdkriget som satte Xbox på spelkartan.
Gordon Freeman
Ibland är det ju verkligen nödvändighetens lag som tillsammans med talang, tur och timing bildar en helhet som inte bara skåpar ut konkurrensen utan omdefinierar hela underhållningsformen. Half-Life och huvudkaraktären Gordon Freeman gjorde just detta under första halvan av 1998 och det faktum att Gordon hade ett anonymt utseende, en anonym personlighet och inte pratade under hela det 18 timmar långa actionäventyret - handlade ju i grunden ingenting om att Gabe Newell & Co verkligen ville ha en generisk hjälte utan personlighet, utan om att de inte visste hur de skulle kunna skapa en karaktär som spelaren inte skulle irritera sig på. Initialt fanns det en tanke på att låta sig inspireras av Duke Nukem, låta en städare på Black Mesa med skägg och en färgstark personlighet guida oss runt den underjordiska forskningsanstalten som invaderats av aliens, med humor och tuff framtoning. Allt detta kastades dock i soptunnan och den identitetslöse, stumma Freeman föddes. Att Gordon inte pratade, att han inte sade något och därmed inte färgade vår upplevelse åt oss - var ett snilledrag eftersom all dialog och det miljöbaserade storyn som målades upp framför oss (alltid i spelarens perspektiv, aldrig via utzoomade filmsekvenser) gick rätt in i hjärnbalken på ett sätt som inget actionspel lyckats med innan Half-Life.
Doom Slayer
Slaktarpappan i Doom-spelen har ju sedan tidigt 90-tal ränt runt i sin knallgröna skyddströja och ikoniska rymdhjälm och bankat helvetesdemoner till rödbrunt slask, och detta utan att ens ha ett riktigt namn. Id Software brydde sig så lite som story, koncept, tematik samt premiss att de inte ens brydde sig om att ge deras ultraanonyma hjälte ett namn, och så har det fortsatt. På senare år har Slayer trots allt tagit av sig hjälmen ett par gånger och i nysläppta The Dark Ages har Hugo Martin & Co proppat in en berättelse, vilket känns helt onödigt för övrigt, men det finns alltid något fränt i att vara namnlös, personlighetslös och hemlös i Doom - Med ett enda enkelspårigt mål - Allht schke dööö!
Super Mario
Mario? Anonym? Tänker säkert du. Han är ju både korpulent, knallrött uppklädd, har stor fin keps, spelvärldens mest rejäla snorbroms och vrålar "Let's-a-goooo!" i varenda spel, hela tiden. Mario borde väl kunna klassas som allt annat än anonym? Jag ser på honom en smula annorlunda, dock. Innan Illumination satte ihop den ytterst charmiga Super Mario Bros-filmen där Mario helt plötsligt hade ett eget företag, firmabil, rivaliserande rörpulare med usel attityd, en massa/pappa och regelrätta coming-of-age-problem som uppenbarade sig strax innan nattlampan skulle släckas... Innan detta hade han ingenting utöver en brorsa som han aldrig pratade med och en dinosauriekompis som han aldrig klappade. Han hade en ensidigt tunn röst och sade samma mening i alla spel, han hade ingen riktig personlighet, vi visste inte var han härstammade från, vad hans egentliga drivkraft kom från eller om han ens gillade att rädda samma gamla prinsesstant från samma vrålande sköldspaddsskurk varenda år, gång-efter-gång. Mario hade under årtionden ingen attityd och ingen karaktär vilket gör att han absolut platsar på denna lista.
Samus Aran
Jag kommer för evigt att minnas förvåningen eller kanske till och med "chocken" när det i slutet på Metroid (NES) visade sig att den fräna prisjägarkillen med armkanonen som jag precis styrt runt och brassat ihjäl den ondskefulla Moderhjärnan med, visade sig vara en tjej. Jag satt bara och gapade, likt en skinnklädd fågelholk med kass morgonfrisyr när slutsekvensen spelades upp och har sen den dagen varit ett stort, passionerat Metroid-fan. Jag älskar Metroid. Jag anser att SUper Metroid är spelseriens absoluta höjdpunkt och jag älskar Samus som figur. Men anonym sett till personlighet, karaktär och attityd - Har hon u alltid varit, ofta mer än någon annan hjälte som Nintendo skapat. Bakom masken, innanför hennes ikoniska rymdkruka, har det dock (precis som med Master Chief och Gordon Freeman) alltid funnits utrymme för mig som spelare att stoppa in mig själv, drömma mig in i rollen som galaxens främsta prisjägarboss och därmed kliva in i spelets värld och insupa atmosfären med påtagligt. Jag tror aldrig att det var meningen från Gunpei Yokois håll, jag tror snarare bara att dåtidens tekniska och berättarmässiga begränsningar inte tillät för särskilt mycket mer - och det är jag såhär 40 år senare bara tacksam för.
Vilka generiska soelhjältar är dina favoriter?