Jag kommer aldrig någonsin glömma sommarlovet 2007. Jag var enbart en finnig 13-årig då och det var precis innan jag skulle börja högstadiet. Några månader tidigare klev jag in i den sjunde konsolgenerationen i och med Xbox 360 och det enda jag spelade sedan dess var nästan uteslutande Gears of War. Men jag kände mig till slut redo att lägga vantarna på något nytt, något mycket kallare, något som skulle stjäla hela min fokus den sommaren och kunna svalka ner en när solen brände som allra mest. Det var just här Lost Planet: Extreme Condition kom in i mitt liv.
Efter att ha samlat ihop tillräckligt med riksdaler via veckopengar och annat ville jag lägga en del av summan på ett nytt spel över sommarlovet utan att ha planerat vilken titeln skulle bli. Att det skulle bli Lost Planet var därför väldigt oväntat då japanska spel generellt sett aldrig har tilltalat mig men det gjorde utan tvekan Capcoms och producenten Keiji Inafunes snötäckta Lost Planet.
Jag visste det såklart inte då men Lost Planet skulle egentligen inte ens få finnas till om det inte vore för Keiji Inafune och hans tro på projektet. Faktum är att Lost Planet och Dead Rising faktiskt är syskon och Keiji presenterade båda dessa idéerna för Capcoms ledning och fick ett blankt nej som svar. Keiji Inafune stod dock på sig då han ansåg att japanska spel halkade efter västerländska och han ville utveckla två nya serier som skulle stärka Capcoms publik i väst genom att lansera två nya serier som traditionellt är väldigt ojapanska. Trots att Keiji fick ett nej från Capcoms ledning var han säker på att om han i hemlighet utvecklade två tillräckligt starka prototyper av Lost Planet och Dead Rising skulle Capcoms ledning bli tvungna att ge med sig och det blev exakt vad som skedde.
Vi har Keiji Inafune att tacka att Lost Planet och Dead Rising ens blev till.
Dead Rising må aldrig ha tilltalat mig men Lost Planet: Extreme Condition gjorde det utan tvekan. Jag minns alltså än idag när jag besökte Elgiganten det där sommarlovet i juni 2007 och skulle välja en ny titel som skulle stjäla månader av mitt liv precis som Gears of War hade gjort. Det snötäckta omslaget av Wayne Holden fick mig att tänka på banan "Assault on the control room" från Halo: Combat Evolved då snöbanor ofta är mina favoriter oavsett spel och genre. Lost Planet fångade min uppmärksamhet från första stund då det såg ut att vara den där perfekta mixen av ett japanskt utvecklat spel för den västerländska publiken som jag behövde och det enda jag såg fram emot var att redan komma hem så jag kunde dra på mig yllevantarna och hagla bly i truten på utomjordingar och ratta runt i mechs som det redan teasades om på omslaget.
Utan det här ikoniska omslaget hade jag aldrig gett Lost Planet: Extreme Condition en chans.
Lost Planet: Extreme Condition inleds av en prolog och monolog av Nolan North där han sätter tonen vad spelet kommer att handla om. Det är en avlägsen framtid och vår jord håller på att gå under vilket tvingar mänskligheten att hitta ett nytt hem. Vi leds av den militära styrkan NEVEC som till slut hittar planeten E.D.N 3. Tyvärr är planeten iskall och nästan obeboelig men då jorden är nära kollaps har man inget annat val än att försöka kolonisera den. Det är då man upptäcker nästa problem eftersom E.D.N 3 kryllar av utomjordingar i alla möjliga olika former som alla går under namnet Akrid. Dessa är fientliga och måste därför bekämpas vilket NEVEC dock har stora problem med. Under stridigheterna upptäcker man däremot att blodet inuti Akrid, kallat "Thermal energy", gör att dessa Akrid kan överleva den extrema kylan. Mänskligheten hittar i och med detta ett sätt att själva omvandla det här blodet så att vi också klarar av kylan vilket gör oss än mer benägna att bekämpa Akrid. Däremot har vi inte tillräckliga vapen att stå emot och NEVEC tvingas överge E.D.N 3 och fly tillbaka till jorden. Alla människor fick dock inte resa tillbaka hem och dem som övergavs på isplaneten kom att kallas för snöpirater.
Flera decennier senare kommer dock NEVEC tillbaka med ett andra koloniseringsförsök. Denna gången har man utvecklat mechs, så kallade Vital Suits, för att bekämpa Akrid och lyckligtvis har man gjort sin läxa då man nu har överhanden gentemot utomjordingarna. Ytterligare något decennium senare tar vi kontroll över huvudkaraktären Wayne Holden och det är här spelet börjar på allvar. Vi attackeras av en enorm Akrid och boss vid namn Green Eye som till synes mördar vår far Gale och den Vital Suit som Wayne befinner sig i hamnar vilse i en snöstorm. Något Wayne däremot inte får reda på förrän långt senare är att något kallat en harmonizer, som tillverkades av hans far, skulle komma att rädda hans liv och hålla honom i en slags infrusen koma i 30 år innan han hittas av en liten grupp snöpirater som leds av Yuri men även innehåller syskonen Luca och Rick.
Wayne har alltså ingen kännedom om att 30 år har passerat och det enda han egentligen minns är att hans far Gale blev mördad och att han antar att Green Eye bär skulden för detta. Som tack för att snöpiraterna räddade honom lovar Wayne att hjälpa dem och lyckligtvis är även dem ute efter Green Eye då denna Akrid dödade flera ur deras grupp. Lost Planet blir en enda lång kamp mot att utrota Akrid ett näste i taget, att utkräva hämnd för vår far, och ta reda på hemligheterna bakom den mänskliga fraktionen NEVEC och deras dolda agenda för planeten.
Yuri, Luca, Rick och Wayne med sin harmonizer.
Vad som gör den harmonizern Wayne fick av sin far så speciell är att den är designad att absorbera och plocka upp Akrid-blod, alltså Thermal energy, och gör inte enbart att Wayne överlever kylan. Han kan också ta emot ordentligt mycket skada och desto mer Thermal energy han har desto mer liv har han. Detta visas smidigt på skärmen och något som adderar till adrenalinet är att denna mätaren hela tiden tickar neråt vilket tvingar dig att döda så mycket Akrid som möjligt så att inte mätaren når noll.
Lost Planet heter Extreme Condition i undertiteln av en anledning och för sin tid, och även till viss del än idag, hade spelet bra strider vilket gjorde det kul att bekämpa Akrid genom spelets elva banor och i slutet av varje fick du alltid en enorm boss att försöka besegra som efterrätt där det gällde att du hade samlat på dig så mycket Thermal energy som möjligt för att inte förlora.
Förutom enorma bossar och en etablerande premiss som introducerade dig till spelet och den övergripande konflikten som utspelar sig på E.D.N 3 minns jag fortfarande hur fantastiskt Lost Planet såg ut. Efter att ha kommit från Gears of War precis innan var Lost Planet ytterligare ett exempel på att jag hade klivit in i den sjunde konsolgenerationen och Capcom gjorde ett lysande jobb med att bygga en värld man ville vara och leva i oavsett hur kall denna värld man byggt än må vara. Dessutom hade man en änterhake i spelet att navigera runt med långt innan exempelvis Titanfall och Halo Infinite själva introducerade det.
Änterhaken är riktigt rolig att använda och spelets bossar är enormt stora och varierande.
Något Lost Planet har fått mycket kritik för genom åren är att det har en ostig dialog samt skådespeleri och för att dess handling försöker bolla alldeles för mycket idéer samtidigt och istället borde ha fokuserat på en eller två av dessa. Här håller jag visserligen med men för min del adderade det enbart till charmen och är något jag ser tillbaka varmt på än idag. Det är tydligt att Capcom först skrev dialogen på japanska för att sedan översätta den till engelska och vissa mellansekvenser har en charmig identitetskris där det inte riktigt vet om det vill vara japanskt eller västerländskt. Men det faktum att man lyckades locka in skådespelare likt Nolan North precis innan han slog igenom på allvar med Uncharted gjorde att man hade ett gäng talangfulla skådespelare som gjorde vad man kunde av det material som fanns tillängligt och enligt mig omvandlade man det till något som funkade för vad Lost Planet behövde vara.
Trots att spelets längd inte är särskilt lång, enbart runt tio timmar, så höll jag alltså aldrig med om att Capcom försökte alldeles för mycket rent handlingmässigt. Jag minns än idag hur investerad jag var i själva spelplatsen som var planeten E.D.N 3, om de olika mänskliga fraktionerna som fanns, om Akrid och dess ursprung, och hur golvad jag blev av flera twister så som när vi som nämnts får reda på att huvudkaraktären Wayne var frusen i en mech i 30 år, om NEVEC och deras ondskefulla plan om att utrota Akrid, värma upp planeten så att den blev mer behaglig att leva på, men även hur man planerade att döda alla snöpirater på köpet.
Nästan 20 år senare är Lost Planet fortfarande väldigt snyggt.
Lost Planet var charmigt, det var snyggt, det var spännande, det hade ett fantastiskt soundtrack av Akihiki och Shuji och det var exakt vad Capcom och Keiji Inafune planerade för att det behövde vara. Ett japanskt utvecklat spel för den västerländska publiken och även om det här är ett kärleksbrev främst för det första spelet i serien så var det inte Lost Planet: Extreme Condition som dödade serien utan dess två uppföljare.
Jag älskar visserligen nästan Lost Planet 2 och Lost Planet 3 lika mycket som det första spelet men även jag kan erkänna att riktningen för båda dessa saknade en röd tråd. Lost Planet 2 kastade bort alla karaktärer och fokuserade enbart på co-op och blev alldeles för japanskt. Det var till och med något som Keiji Inafune själv höll med om och kritiserade då han som producent inte hade lika med spelet att göra som med det första. Lyckligtvis gjorde man Lost Planet 3 mer västerländskt som ett resultat av detta men spelet blev istället för västerländskt vilket är synd då enbart det första Lost Planet lyckades balansera perfekt i mitten.
Lost Planet 2 fokuserade mestadels på co-op vilket var ett stort skifte från det första spelet och som jag helst önskat att Capcom skippat.
Capcom gjorde inte ens Lost Planet 3 själva utan tog hjälp utav den amerikanska studion Spark Unlimited som tidigare enbart hade gjort mediokra spel och efter Lost Planet 3 stängde man igen dörrarna för gott. Man må ha skapat en story som var nominerat för sin handling med Jim Peyton i spetsen men studion var oerfaret och att adopera Lost Planet till Unreal Engine 3 innebar stora svårigheter. Capcom hade under denna tiden en policy att ett spel måste sälja åtminstone två miljoner exemplar för att ha chans på en uppföljare och även om exakta siffror inte finns så sålde troligtvis de första två spelen någon miljon extra utöver det. Lost Planet 3 däremot sålde troligtvis enbart några hundratusen exemplar och blev en så pass stor monumental flopp att det inte enbart betydde att Spark Unlimited dog utan även Lost Planet som serie.
Lost Planet 3 dödade sedermera serien och Spark Unlimited som studio. Även Capcom var illa ute men idag är man starkare än någonsin tack vare Resident Evil och Monster Hunter.
Capcom var också där och då ganska illa ute som studio och efter Lost Planet 3 var deras fokus på västerländska spel över. Istället återvände man till det som kom att definiera dem i form av mer japanska spel och idag är man troligtvis starkare än någonsin. Bland annat Resident Evil och Monster Hunter upplever en renässans och på ett sätt är det svårt att se att Capcom någonsin skulle vilja återuppliva en serie som Lost Planet som höll på att sänka dem. Samtidigt är Capcom alltså starkare än någonsin vilket gör att det finns utrymme för att riskera lite och med en återupplivning av syskonet till Lost Planet i form av en remaster av det första Dead Rising är det inte omöjligt att Lost Planet någon dag får en liknande kärleksförklarelse.
Det finns ingen serie jag drömmer om en återkomst mer för än Lost Planet. Serien har varit död sedan 2013 men kommer Capcom våga att någon dag återuppliva den?
För det är precis vad den här artikeln har varit ämnad att vara. Att framförallt tacka Keiji Inafune för att den här serien ens blev född och även om serien just nu är död kommer jag aldrig sluta drömma om den dagen liket grävs upp ur graven och återupplivas. Så tack Keiji, tack Capcom, tack Lost Planet och må framtiden ha dig i åtanke men kom ihåg att oavsett vad som händer så kommer jag aldrig att glömma dig.