Med tanke på att Mario Kart 8 är ett av världens bäst sålda spel någonsin och även Nintendos näst mest sålda spel, där endast Wii Sports ligger före (vilket som bekant ingick med varje Wii-konsol) - är det givetvis ingen överdrift att påstå att ingenting är hetare inför Switch 2-releasen än Mario Kart World.
Det är faktiskt elva år sedan ett Mario Kart-spel senast släpptes till en Nintendo-konsol och den 5 juni är det äntligen premiärdags. Inför detta fick Gamereactor möjlighet att hälsa på hos Nintendo i Frankfurt för att där prova på både detta och Welcome Tour, och då snackar vi inte om någon tidig version utan det fullständiga spelet med allt tillgängligt. Mina intryck här är alltså samma som kommer vara en del av den recension vi givetvis kommer publicera så snart som möjligt.
Två dagar klar, snart tänds den gröna lampan och racet kan starta.
Så... innan vi börjar grotta ner oss i allt det roliga, så är det säkert många av er som med skräckblandad förtjusning undrar om Nintendo har lyckats skapa en värdig efterföljare till den överlägset bästa partyracern någonsin. Jag var själv en av dem och har spelat Mario Kart 8 Deluxe i princip varje vecka ända sedan det släpptes, och lyckligtvis har jag positiva besked. Än har jag förvisso inte spelat allt och hunnit utforska tillräckligt mycket för ett slutgiltigt resultat, men ja, det verkar som att Nintendo har en ny tidlös dunderhöjdare på gång, där de denna gång dessutom lyckats baka in alla de trender som idag är så viktiga i spel som är avsedda att vara aktuella under lång tid.
När jag för första gången greppar Nintendos nya Pro Controller för att spela är handsvetten nästan ett faktum innan det gröna startljudet ens tänts av spänd förväntan. Det som möter mig är en väldigt mysig startskärm där Mario är ute och åker i den numera vidöppna världen, samtidigt som jag får ett antal klassiska alternativ, samt den nya möjligheten Free Roam.
Den som kan sin Mario kommer sitta och peka mot skärmen och bara skrika åt alla ljuvliga referenser.
Under det synnerligen välplanerade eventet är tanken att jag och andra besökande journalister och influencers ska hinna prova så många aspekter som möjligt. Men allt startar med lite hederlig cup-racing där vi får ta vilken vi vill och prova på det här nya upplägget. Beroende på vilken cup jag väljer, startar jag på en plats och när racet är slut befinner jag mig på en annan, ett tydligt koncept som förnyar det klassiska systemet på ett sätt som känns logiskt och därmed undviker känslan att man ändrat för ändrandets skull.
När jag väljer förare (för min del är det oftast Luigi och Waluigi som gäller) noterar jag ingen våldsam skillnad mot Mario Kart 8, men när jag på nästa skärm ska plocka ett fordon märks det dock tydligt hur mycket som hänt på det tekniska området. Detaljrikedomen och texturerna är på en helt annan nivå än i föregångaren, och något väljande av hjul eller hängglidare verkar inte finnas kvar av vad jag kunde se. Något jag i ärlighetens namn inte är ledsen över. Väldigt mycket i form av både förare och karts är för övrigt låsa, så det finns till synes massor att låsa upp.
Fotoläget misstänker vi kommer bli väldigt uppskattat.
Jag väljer att starta mjuk med 100 kubik på klassiska Mushroom Cup, där racingen startar på Mario Bros Circuit, för att via Crown City och Whistlestop Summit till slut avrundas i DK Spaceport. Det ser mäktigt ut att beskåda 24 förare framför mållinjen i ett slags maskotkavalkad av kända och betydligt mindre kända varelser från Svampriket. När den gröna lampan lyser, ger jag mig av och det står klart att superstarterna fortfarande fungerar på samma sätt.
Den största spelmässiga skillnaden denna gång är att hoppen är tillbaka. Dessa var med redan i det allra första Mario Kart, men försvann längs vägen. Här har de dock en lite annorlunda funktion och används bland annat för att låta dig åka på väggar. För att lyckas med detta måste du dock ladda upp ditt hopp, och det märks direkt att det här kommer betyda att jag måste ändra min spelstil ganska ordentligt. Att försöka sladda maximalt i varje kurva är inte längre automatiskt det bästa, och kan leda till att jag missar viktiga genvägar och liknande - och det tycks finnas väldigt mycket sådant så att lära sig bemästra hoppen kommer tveklöst bli viktigt.
Pirayaplantor både på vägarna och bakom ratten.
Andra saker jag snabbt noterar är detaljer som att du inte längre behöver hålla en knapp intryckt för att hålla ett grönt skal bakom dig, utan det är något som görs automatiskt när du plockar upp föremålet. Du behöver alltså bara trycka in knappen när det är dags att skjuta, vilket är ett trevligt och riktigt användarvänligt inslag jag uppskattar. Andra småsaker är att du nu tydligt ser hur mycket boost du har kvar på guldsvampar, vilket gör dem lättare att tajma och använda. Spontant skulle jag även säga att datormotståndarna verkar vara lite enklare denna gång, och även om jag givetvis borde vinna 100 kubik, så är det ändå första gången jag spelar detta utan att kunna varken några genvägar eller ny spelmekanik men ror ändå hem segern med förkrossande marginal.
Mushroom Cup avrundas med en alldeles fenomenal uppförsbacke på DK Spaceport, vars design påminner om byggarbetsplatsen i original-Donkey Kong från 1981, där en jättelik robotapa står och slungar ner tunnor mot åkarna i en absolut ljuvlig sekvens. Härifrån spelade jag vidare och valde den vattenfyllda nytolkningen av Wario's Galleon och Moo moo Meadows, som båda fräschats till ordentligt. Vattenracingen känns tydligt distinkt och erbjuder naturligtvis en annan känsla än fast mark under hjulen, och jag tycker allt att jag känner små influenser från Wave Race-spelen, något som givetvis är uteslutande positivt.
Banorna är en blandning av klassiska lopp i flera varv och sådana där man kör mot ett mål.
Efter att ha spelat cuper fick vi möjlighet att prova på läget Versus. Jag startade min resa på Mario Circuit och efter att ha spelat den valde jag att köra ett race mot Acorns Heists och fick uppleva hur världen förändrades från klassiska racingomgivningar mot en grönskande härlig bana. Därifrån gick min färd sedan i ett lopp mot Boo Cinema, och de lummiga miljöerna övergick snabbt till något mer höstigt och snart mot regelrätt (nåja, Nintendo-mått mätt) skräckracing i en spökbiograf med massor av läckra effekter. Jag avrundade mitt Versus-rejsande med en tur till något mer gemytligt igen och valde ett lopp som gick till Dandelion Depths.
Att köra på detta sätt är verkligen ljuvligt och jag uppmuntras verkligen att spela allt eftersom det längs banorna finns möjlighet att låsa upp nya dräkter via matpaket som gömmer sig i periferin. Dräkterna är verkligen rejält olika och kan till exempel för vandla Waluigi till en mer Dracula-liknande skapelse, och de känns därför motiverade att hitta. Jag tror absolut att jag kommer ha dille på att försöka hitta rubbet när jag får sätta mig och spela hemma i lugn och ro.
Skillnaden på att köra i vatten kontra land är som väntat stor.
Spelläget Free Roam ger möjlighet att verkligen granska den maffiga spelvärlden ordentligt, där det går att köra precis överallt. Liksom i Forza Horizon är det ett måste att lämna vägarna bakom sig för lite utforskande, då Nintendo gömt hemligheter precis överallt, oftast i form av P Block. Genom att köra på dem får du en tidsinställd utmaning av varierande svårighet, och genom att klara dem låser du sedan upp nytt innehåll (inte minst Stickers för att pimpa dina kärror). Vissa av dessa utmaningar känns lite pusselaktiga i utformningen, andra är racing-betonade och ytterligare andra kretsar kring flygning. Jag har bara hunnit testa en bråkdel av allt som finns tillgängligt, men kan konstatera att ingen utmaning var dålig, även om vissa känns lite slentrian, men de allra flesta verkar riktigt smart utformade och genomtänkta. Här finns även ett Photo mode som jag tror många kommer uppskatta.
Så långt allt väl, men den verkliga Mario Kart World-stjärnan för mig är det nya battle royale-doftande Knockout Tour. Ett spelläge för upp till 24 personer i sex race, där det gäller att inte gå i mål som en av de fyra sista eftersom det innebär omedelbar eliminering. Det sista racet är det därför bara fyra personer kvar, och upplägget gör att det automatiskt blir oerhört mycket mer spännande. I cuperna får jag lite mindre poäng om jag inte går in i mål först, men kan ändå vinna genom att köra bra de andra racen. Här åker jag istället ut. Game Over.
Det dräller av alternativa vägar så var noga med att utforska.
Inför varje race får alla rösta på vilken bana de vill spela bland tre förvalda alternativ, men det går även att gå ut på kartan och vilja vilken bana som helst. Eftersom det lottas mellan allas val, så kan det bli just din favoritsträcka, även om det bara var du som valt den. Prestigen blev påtaglig när alla på plats drabbade samman i detta fullkomligt ljuvliga spelläge (där jag inte kan låta bli att berätta att jag lyckades vinna direkt). Att ligga precis på gränsen för eliminering under racet är en stressfaktor som går utanpå det mesta och "bara ett race till"-känslan är påtaglig.
Andra alternativ är de återkommande Coin Runners och Balloon Battle. De bjuder inte på några större överraskningar, men det större antalet spelare kombinerat med bättre banor och roliga bonusföremål gjorde båda till en ren fröjd att spela. Helt klart två spellägen som har framtiden för sig både online och offline.
Det går givetvis att spela på delad skärm.
Jag tycker mig för övrigt ha noterat att det är lite mer generöst med kraftfulla bonusföremål denna gång, möjligen ett resultat av att det nu är 24 spelare på banan så det är många personer som får chansen att avfyra blåa skal. Men även superstjärnor och Bullet Bills användes lite mer frekvent än jag tycker mig vara van vid. Det finns en inställning för att justera bonusföremålen, men jag är ännu lite osäker på i vilken omfattning.
Mycket talar alltså för att det är en riktig höjdare Nintendo släpper senare denna vecka. Det enda negativa jag har att säga är att jag upplevde spelkontrollen med Joy-Con 2 när fyra personer spelade på samma skärm, användandes Switch 2 Camera, som märkbart laggig. Om det berodde på någon inställning i spelet eller TV:n, eller om kameran faktiskt tar så pass mycket resurser i anspråk att det påverkar spelupplevelsen ska jag låta vara osagt tills jag hunnit testa det noga hemma. Oavsett är det ingen stor grej eftersom det är ett valbart tillbehör.
Två dagar kvar som sagt...
Vi återkommer med vår recension inom en hyggligt snar framtid, då vi ska berätta exakt hur bra Mario Kart World faktiskt är, men i väntan på det så lovar saker och ting alltså väldigt gott. Den skräckblandade förtjusning jag nämnde i ingressen har förbytts till bara förtjusning, och den 5 juni smäller det.
