Conny Andersson:
Doom: The Dark Ages
Det har, som vanligt, varit en splittrad månad med många bollar i luften och mängder med saker som liras. Så, det är alltid svårt att minnas vad som körts mest för undertecknad när vi då når slutet av månaden. Men jag fick ju det ärofyllda uppdraget att recensera Doomguys senaste actionkavalkad i ett röjigt spektakel som tyvärr inte riktigt gick hem. Det hindrade mig ju såklart inte att köra genom hela kampanjen inför recensionen men nja... Det blev alltså en lätt känsla av besvikelse när eftertexterna rullade. Nu har jag ju redan skrivit lite över 12 000 tecken kring varför den känslan infann sig och kan väl bara sammanfatta det här med att det är så det blir, ibland. Så får man helt enkelt lägga det bakom sig och gå vidare till allting annat som finns att ha roligt med.
Petter Hegevall:
Street Fighter Alpha 3
Det står orört i flera, flera månader år gången - mitt custombyggda Street Fighter Zero 3-arkadspel från svenska Arcade Dreams men så händer det såklart att jag drabbas av ett smisk-ryck utan dess like och spelar lijkt en svettig illbatting under ett par veckors tid. Så har maj sett ut. Jag har spelat mer Zero 3 än vad jag kanske borde och gång-på-gång konstaterat att detta inte bara är det bästa spelet ur serien men även Capcoms bästa spel genom alla tider, alla kategorier.
Många av oss på redaktionen har slaktat demoner under maj.
Niclas Wallin:
Claire Obscure: Expedition 33
Jag ska erkänna att jag var något tveksam att dra igång Expedition 33, detta trots alla strålande recensioner och inte minst vår egen. Till största delen beror det på att jag inte är något stort fan av turbaserade strider och blev initialt lite avtänd när jag hörde att det var vad som gällde här. Men, jag startade ändå upp det en kväll för några veckor sedan och upptäckte tämligen snabbt att stridssystemet inte var något annat än en petitess för mig personligen. Det funkar faktiskt väldigt bra här och är inte alls så segt och oengagerande som väldigt många andra spel med samma system. Men framförallt är det här äventyret strålande vackert, med en otroligt bra story som engagerar och berör från första stund i princip. Jag är glad att jag trots min tvekan började spela och jag uppskattar att jag har glädjande nog har några timmar kvar innan jag går i mål. Detta kan mycket väl vara årets bästa spel, så pass bra tycker jag att det är.
Henric Pettersson:
Assassin's Creed Shadows
Jag är rätt sen till festen men min resa genom feodala Japan i Assassin's Creed Shadows har verkligen dragit ut på tiden. Eftersom jag vanligtvis vill upptäcka allt som finns att se i öppna spelvärldar har min tid med Naoe och Yasuke varit lång, men jag tror att jag snart börjar närma mig slutet på resan. Dock pendlar jag mellan att verkligen uppskatta spelet och att uttråkas av det. För jag önskar fortfarande att spelserien återvände till ett mindre format som i Mirage och berättelsen i Shadows är inget för mig, tyvärr. Den känns både ofokuserad och ointressant om du frågar mig vilket gör det svårt att engagera mig. Därtill tilltalar Yasuke mig inte alls utan vad som förblir roligt för mig är att lira som Naoe och utforska. Annars börjar jag känna mig väldigt mätt och belåten, redo att ta mig an något annat spel.
Patrik Severin:
Total War: Napoleon
Jag har återvänt till en av mina favoriter i den här spelserien. Oavsett om det är kolliderande fartyg som öppnar eld mot varandra, eller soldater på slagfälten är detta fantastiskt att beskåda. Även om jag föredrar föregångaren Empire tack vare dess större fokus är Napoleon mer fokuserat och bättre spelmekaniskt. Det ser också bättre ut och många av bristerna med föregångaren är åtgärdade. Napoleons berättelse är också en fascinerande inblick i en av Europas stora diktatorers liv och maktfullkomlighet. Mest tid har jag spenderat i den stora kampanjen och med flerspelarläget i goda vänners sällskap. Det får mig dock att längta efter en uppföljare, eller ett spel satt under första världskriget.
Olof Westerberg:
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
All hype och allt snack om Switch 2 gjorde att jag till slut inte kunde hålla mig längre. Trots att jag föresatt mig att spara lejonparten av Tears of the Kingdom, som jag trots att jag älskade det bara spelade knappt 30 timmar av vid släpp, drog jag nu igång det igen. Bilduppdateringen (mellan 20-30 fps) är förstås lika horribel som jag minns den men på något sätt spelar det mindre roll när upptäckarglädjen, världen, musiken och stämningen är närmast oöverträffad. Jag kommer att ha dammsugit klart Tears of the Kingdom från ena hörnet av Hyrule till det andra lagom till pensioneringen av Switch, och lär nu inte ens skaffa uppgraderingen med 60 bilder per sekund. Det smärtar verkligen att ett så bra spel handikappades på detta sätt, men allt kan inte vara perfekt.
Martin Carlsson:
Warhammer 40,000: Boltgun
Jag påbörjade Doom: The Dark Ages som jag hade vissa förväntningar på sett till seriens släktträd, men det var ju ärligt talat inte mycket att hänga i granen, tyvärr. Nedslagen av faktumet föddes ett begär att avreagera mig på något annat, gärna genom våld. Kanske något gammalt, något nytt, något lånat.. något blått? Warhammer 40,000: Boltgun. Ett kärleksbrev till den gamla skolans "boomer shooters" med samma fejkade 3D-sprites som i 90-talsspelen, långa labyrinter som leder mot nya labyrinter, hemligheter, powerups och nycklar i olika kulörer. För att inte tala om vansinniga mängder fiender som exploderar som piñatas i pixlade köttmoln via tung och tillfredsställande vapenkänsla. Ibland vill man bara plocka upp sin handkontroll, dra ett djupt andetag, räkna till tre och skicka motorsågsbajonetten i en eldkastande technopräst. Taunta genom triangel; "I am hate incarnate!" och boost-glidtackla technoprästens kurskamrat till råbiff via 600kg Space Marine-rustning. Njutbart avkopplande själavård i sammanhanget med tanke på hur besviken jag blev på Doom Slayer. Och om du läser det här, Slayer, så kan jag inte annat är taunta dig genom Malum Caedo också: "I am your doom!"
Flera har njutit av Ubisoft-veteranernas nya mästerverk till rollspel.
Alexander Lindberg:
Doom: The Dark Ages
Maj har varit lugnare rent spelmässigt för egen del då mycket annat har kommit emellan men nu den senaste veckan har det äntligen blivit dags även för min del att slakta i medeltid kostym i Doom: The Dark Ages. Efter den fantastiska återkomsten i form av Doom (2016) var min besvikelse dock ett faktum när det kom till Doom: Eternal. Det var ett pusselspel mer än någonting annat och det passade inte serien alls. Lyckligtvis har man kastat allt det där åt sidan och gått tillbaka till slafsiga strider igen först och främst. Även om jag långt ifrån har klarat igenom hela spelet ännu kan jag utan tvekan konstatera att ett besök i medeltiden var ett genidrag. Spelet är rått, köttigt, variationen sett till vapen och fiender är bättre än någonsin, och trots att Mick Gordon tyvärr inte är tillbaka av förståeliga skäl är det soundtrack som erbjuds näst intill lika bra som förut. Det kommer utan tvekan bli mycket Doom: The Dark Ages även under juni.
Joel Pettersson:
Avowed
Här blev det ju inte riktigt som jag hade hoppats. På förhand såg jag väldigt mycket fram emot Obsidian nya äventyr men det var inte mycket jag älskade med det, såhär i efterhand, med facit i hand. Det kändes krystat och skitnödigt. Karaktärerna ville vara mångfacetterade men var lika nyansrika som tapeterna på vårdcentralen. Jag hade visserligen rätt roligt när jag avvek från storyn och bara upptäckte världen - för det finns mängder med saker att hitta och göra. Just den biten hade jag tänkt förtsätta med ett tag men när jag rusade igenom main-questen för att få den ur vägen och upptäckte att man inte kunde fortsätta spela efter att ha spelat sista uppdraget avinstallerade jag Avowed och har inte längtat tillbaka en sekund sen dess.
Marcus Persson:
Star Stable
Min minst sagt nesliga pollenallergi har satt käppar i de gamla hjulen även denna månad vilket inneburit att jag tvingats pausa mitt Minecraft-projekt (jag bygger en gigantisk vävstol) för att fördjupa mig ytterligare i Star Stable, som är rysligt underhållande för en pollenallergiker som mig. Jag har förvisso varit snorig hela maj månad och tyckt väldigt synd om mig själv (eftersom jag faktiskt har pollenallergi, och då blir man snorig i näsan) men jag har även skapat en livslång kompis i hästkraken Richard, som jag ryktar dag som natt. Tack Star Stable!
Jonas Mäki:
Mario Kart 8 Deluxe
Det är ju just nu mindre än en vecka kvar innan Mario Kart World släpps och med detta i åtanke har jag under månaden varit oerhört sugen på att ratta omkring i Nintendos kulörta bilar igen. Därför har jag på nästan daglig basis tävlat mot både vänner, tanten och folk online för att verkligen vara redo vid premiären av World. Jag har försökt att framför allt fokusera på de cuper och race som bjuder på banor som inte bara går runt-runt utan snarare har en börja och ett mål likt den underbara Mount Wario, vilket ju är hur Mario Kart World är uppbyggt, med en stror värld där vi får tävla från en destination till en annan. Förhoppningen är nu att jag ska äga alla vid premiären, men om det verkligen blir så återstår att se.
Christian Håkansson:
Doom: The Dark Ages
Maj månad har präglats av demonslakt i sin renaste form. Det har känts lite som ett omtag från Id Software där forna glorykills lyser med sin frånvaro. Ska jag vara helt ärlig så känns det faktiskt både bra och dåligt på samma gång. Jag älskade verkligen inslaget av brutala avslut i närstrid i både Doom (2016) och Doom: Eternal. Men samtidigt går det inte att ignorera hur repetitivt en handfull animationer kan upplevas efter ett par timmar. Doom: The Dark Ages lyckas därför bibehålla flyt i gameplay och inte trötta ut mig på samma sätt som Doom: Eternal, enkom genom att utesluta glorykills, i den form som vi känner dessa. Den nya skölden är även den ett helt fantastiskt inslag och det är utan tvekan spelets signum. En annan aspekt som gör mig otroligt nöjd är hur den filmiska touchen där berättande fått än mer utrymme än tidigare. Dock ska sägas att ID inte riktigt lyckas leverera den filmiska upplevelse som jag hade hoppats på fullt ut. Det uppstår nämligen en slags dissonans mellan filmsekvenser och det känns ibland som att jag har missat filmsekvenser som aldrig blev. Det känns också lite som att man har tagit några steg tillbaka vad gäller blod och slafs, jämfört med Doom (2016) men man kan inte få allt, antar jag. Jag är långt ifrån klar med min genomspelning men är hittills ändå rätt nöjd. Doom: The Dark Ages levererar demonslakt och action som står sig, med en intressant vapenarsenal och variation av fiender. Blev drakflygningen och mechvandringen så episk som jag hade hoppats på? Nja, kanske inte. Men jag är i alla fall glad över att Id vågade ta ut svängarna och testa någonting nytt.
Petter har hamrat Hori-knappar på sitt custombyggda arkadspel under maj.
Moa Andersson:
The Sims 3
Det har verkligen inte varit en spelmånad för mig. Livet har helt enkelt kommit emellan, både en, två och tre gånger under den gångna månaden. Maj-månad brukar bli så, särskilt som lärare. Alla omdömen ska sättas, allmän trötthet är ett faktum och man har en inre stress av att försöka hinna med allt innan sommarlovet. Så, när tid har infunnits - har det varit back to basics för min del, vilket i mitt fall har varit The Sims-serien. The Sims 3 är ett perfekt spel när man behöver varva ner och andas ut i vardagsstressen. Men nu är månaden förbi och förhoppningsvis kan jag äntligen få lägga tid på att utforska Clair Obscur: Expedition 33 under den kommande månaden.
Johan Vahlström:
Clair Obscur: Expedition 33
Kan spel vara konst? Hade du frågat mig för en månad sen hade jag sagt nej. Nu? Absolut. Spel kan vara konst, speciellt när det gäller Expedition 33. Det här är en av de mest speciella, på ett bra sätt, spelupplevelserna jag någonsin haft. Från ett fantastiskt manus, läst av fenomenala röstskådespelare, till musik som jag fortfarande lyssnar på efter att jag spelat klart. Det är svårt att hitta någonting negativt med detta franska rollspel. Ett FRPG? Såna här spel är det jag vill de stora studiorna skapar. Något som är mer än ett spel, det är en upplevelse.
Marie Liljegren:
Super Mario Bros 3
För första gången någonsin har min Playstation 5 stått helt orörd som en nucka på glasberget en hel månad. Om någon konsol här i huset står orörd brukar det betyda att en annan favoriseras men så har inte varit fallet. Just nu läggs all tid på min gamle far Jörgen med ett J som precis har opererat bort en stor ovanlig cancertumör och behöver hjälp i vardagen med det mesta då värktabletter inte räcker hela vägen. Sen är jag som ni vet mitt i en röjning och flyttning då jag äntligen fått ett nytt boende och det lämnar för tillfället ingen plats över till något annat.
Alla lediga minuter och timmar sorteras det i källardoftande banankartonger och det packas för fullt, är ju bara en månad kvar nu till take off. Men ibland öppnar sig kalendern och få små tillfällen ger sig till känna och då är det bara att fånga dagen så att säga. Så de få speltillfällen jag tagit mig har stått helt i retrons tecken och allas vår favorit i röda hängslebyxor har fått krypa ut ur vilan och fått tillbringa tid med att stampa Goombas och göra livet olustigt för Pirajaplantor. Trots att spelet inte fått så mycket uppmärksamhet på länge förvånas jag alltid hur alla hemligheter och gömda banor aldrig glöms bort av min hjärna som i den personliga karusell jag nu befinner mig i vanliga fall gör mig till en förvirrad höna. Men med handkontrollen i händerna så kommer lugnet och även de ljuva att glömma allt runt omkring. Jag kopplar bort allt och befinner mig plötsligt bara i värld sju. Ingen annanstans. Inte i landet banankartong, källarlukt och kaos. Inte i landet där allt bara kretsar runt smärta och sjukdom.
Så jag fortsätter min jakt på prinsessan som håller sig borta och froterar med med Bowser på hemlig ort. Jag tar mig an Jättelandet där fiender käkat tillväxthormoner i smyg och får Lill-Mario att se ännu mindre ut än vanligt. Jag glider runt i Islandet och svär över att jag glömt packa ner mina bråddar när jag vips inte får stopp på mig själv och för hundrade gången glider ner i ett hål och dör. Som västkustbor blir jag extremt chockad av att komma till Ökenlandet där en arg sol jagar en till förbannelse, för vi på denna sida Sverige är inte vana vid att se solen och därför vill vi helst springa emot den och inte ifrån den. Ibland tar liven slut och jag snurrar tillbaka till världens början men det gör inget. Det är en skön omväxling till de nya spelen där evigt liv alltid står och knackar på dörren. Denna månaden får jag bevisa för mig själv att det finns lite tålamod i den Majsiska kroppen. Att det finns ett pannben av stål där inne någonstans. Känns som det behövs just ju.
Marie har njutit av pixelperfektion de gångna veckorna.
André Lamartine:
Indiana Jones and The Great Circle
Efter 400 timmars svärdsmidande med Kingdome Come Deliverance 2 kände jag att jag behövde något mer av en käftsmäll sett till tempo och bara en person kunde leverera en tillfredställande knogmacka i spelväg: gamle gode Indy, såklart! Efter en trög start i Vatikanstaten (kan man börja ett spel på ett sämre sätt?) förvandlades The Great Circle till den spelbara filmmatiné jag har väntat på sedan Uncharted-sagan nådde sitt slut. Storyn var så bra att det genast tvättade bort den bittra eftersmaken från Crystal Skull och Dial of Destiny. Visst lämnade fiende-AI:n en hel del att önska, men i övrigt levde jag ut mina Indiana Jones-äventyr med ett stort leende på läpparna och sedan Raider's March-motivet spelades upp under eftertexterna ville jag genast ha ett nytt Indiana Jones-äventyr. Ge mig en Great Circle-film, tack!
Vilket spel har du tillbringat mest tid med under de fyra gångna veckorna?