Det är nästan så att jag får skuldkänslor av detta ibland, det finns ett gäng spel som jag älskat och fortfarande älskar innerligt med åren, men som jag sedan av olika anledningar helt enkelt inte kan förmå mig att spela igen. De ligger där fortfarande i mitt bibliotek och stirrar anklagande på mig varje gång jag bläddrar förbi i jakt på något att spela, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att starta upp dem igen. Jag anser dock att mina anledningar är ganska bra och att det när det kommer till dessa spel är fullt befogat.
The Last of Us: Part II gav mig mest troligt men för livet. Men jag älskar det ändå.
Det allra första spelet jag tänkte på inför den här krönikan var The Last of Us Part II. Det har gått hela fem år sedan det släpptes nu och jag har aldrig, aldrig längtat mer efter ett spel än vad jag längtade efter det. Från det att det utannonserades i december 2016 till det att det släpptes i juni 2020 så följde jag utvecklingen nästan dagligen och under 2018-2019 så intensifierades det avsevärt då jag kände att det började närma sig på riktigt. När jag sedan spelade igenom det så kan jag förstås inte säga annat än att jag älskade det, det ter sig ganska självklart. Det står sig som ett av de absolut bästa spel jag någonsin spelat tillsammans med ettan, men till skillnad från ettan som jag spelat igenom närmare tio gånger så har jag bara spelat tvåan en och en halv gång. För även om jag älskar det så var det också ett spel som förstörde mig nästan helt, jag var så känslomässigt uttömd att jag efter genomspelningen blev tvungen att ta en rekordlång paus från spelande överhuvudtaget. Där ettan är en fantastiskt fin, men såklart också väldigt våldsam historia om villkorslös kärlek så är tvåan så otroligt mörk att jag helt enkelt inte klarar av att ta mig igenom det igen. Visst är det också på många vis ett otroligt vackert spel, men ljusglimtarna är väldigt få. Slutet där Ellie kommer hem till det nu tomma hus hon delade med Dina och barnet är tungt. Men när hon sedan plockar upp Joels gamla gitarr och försöker spela några ackord med två av sina fingrar borta är nästan ännu tyngre och det sitter fortfarande fastlimmat på näthinnan. Ellies desperata jakt på hämnd kostade henne till slut allt. Såvitt vi vet så är ju detta slutet på Ellies historia och frågan är ju om en eventuell tredje del ens kommer att fokusera på henne. Jag vill ändå gärna tro att Ellie fick ett lyckligt slut, men kanske är det lite naivt med tanke på alla broar hon trots allt bränt.
Dark Souls III är även det fantastiskt, men fler genomspelningar blir det inte.
Av helt andra anledningar ter det sig väldigt osannolikt att jag någonsin kommer att spela Dark Souls III igen. Det är förstås också ett spel jag älskar helhjärtat och de över hundra timmarna jag tillbringade med att hacka mig fram i den extremt ogästvänliga världen var utmanande som få andra, men också otroligt givande. Men hur mycket jag än älskade det så känner jag inte minsta sug efter att återvända. När jag efter många om och men samt en väldig massa ibland kreativa svordomar till slut fällde Soul of Cinder så kände jag att jag hade gjort mitt här. Uppdraget utfört, inte nödvändigtvis med bravur, men det blev gjort och den otroligt belönande känslan av att ha klarat min allra svåraste spelutmaning någonsin var svårslagen. Men det är just det som är grejen, det kommer inte kännas exakt så om jag skulle klara av det igen. Lite som hur en heroinpundare konstant jagar den där känslan av det allra första ruset. Första gången är alltid bäst och inte ens att klara av de andra spelen i serien gav mig samma goa känsla. Den dopamin-kicken är något unikt och jag borde kanske ha sugit lite mer på den karamellen där och då, men det är lätt att vara efterklok. Visst, jag hade kunnat köra igång en New Game Plus-omgång eller gått tillbaka och dräpt några av de frivilliga bossar som fanns kvar, men det finns helt enkelt inget som helst sug. Jag vet att jag borde ge mig på The Nameless King, men jag vet också att det med allra största sannolikhet aldrig kommer att ske.
Den här snyggingen höll mig på helspänn i dryga 20 timmar, konstant skitnödig.
Ett annat fantastiskt bra spel som dyker upp i tankarna här är Alien: Isolation. Även här så är det av en helt annan anledning än de övriga två som nämnts. Det finns nämligen inget spel som gör ett sådant kaos med mitt tarmsystem som Alien Isolation. När jag blir nervös eller stressad så sätter det sig i min mage och som vi alla vet så är det inte särskilt bra för nerverna att smyga runt och gömma sig för den läskigt intelligenta Xenomorphen. Min mage började göra uppror redan från första stund i princip och ni kan ju därmed ana vilken sanslös pärs det var för mig att ta mig igenom hela spelet. Det tog närmare 20 timmar vill jag minnas när det begav sig och att jag inte sket ner mig får väl ses som någon sorts mirakel, eller helt enkelt att jag såg till att alltid ha väldigt nära till toaletten och ha som tumregel att inte lita på en enda fis. Det är inte alltför behagligt med en puls som drog uppåt gissningsvis 150 slag, samtidigt som magen sa ifrån med alla medel. Med det i åtanke så får det kanske ses som min främsta prestation någonsin att ha klarat av Alien Isolation. För även om spelet i sig är magiskt bra så var det verkligen inte särskilt njutbart för egen del och trots att jag vet vad som väntar och rimligtvis bör kunna förutse Xenomorphen bättre så kommer jag ändå aldrig att spela detta igen. Samtidigt kommer jag ju givetvis att spela tvåan när det väl kommer, vilket sannolikt lär bli värre än att spela om detta. Det blir dock ett problem för Niclas i framtiden och kanske kan jag då förbereda mig med ett paket Imodium, alternativt något lätt lugnande preparat.