"Moooolti-Pass!" Just nu sitter hälften av mina läsare och påminner om fågelholkar men några av er ler lite igenkännande minsann. Igår satt jag nerkrupen i min lilla soffa i min nya lägenhet och kollade film, närmare bestämt på Det femte elementet och där av förklaringen till min unkna inledning av texten.
Jag insåg tre saker när jag såg om filmen för femtionionde gången och det var:
(1) Jag kan typ alla kommentarer i filmen och sitter som Rainman och viskar dom högt för mig själv innan de dyker upp och behöver nog söka någon slags läkarhjälp inom den närmaste framtiden.
(2) Hur mycket jag saknar Bruce Willis och hans otroligt cheeziga kommentarer i actionrökare.
(3) Alltså smartklockor som får tant att se blodtryck och puls i all ära men borde inte vi ha flygande bilar nu?
TV:n har verkligen utvecklats genom åren. Inte en trä imitation så långt ögat kan se.
Den senaste tiden har jag varit rätt insnöad på scifi-irullar och jag måste säga att jag känner mig rätt snopen och lite smått icke-imponerad av år 2025. För vad har detta året gett oss för grymma produkter? Låt oss se, jo den där Bagge som var gift med han den där Bagge för några år sedan har gett oss Happy Flopps som tydligen gör mirakel för fötterna. Hon har även gett oss nackkuddar för onda, ja gissa, just det nackar. Pernilla Wahlgren gör reklam för träskedar och antagligen de där satans kylfiltarna som vi svenskar måste ha om det mot förmodan skulle bli en värmebölja som varar mer än fyra dagar. Ja, förlåt men den är redan över.
Vi överlevde Greklands-infernot i Alingsås. Men nej, inga svävande bilar eller laserpistoler så långt ögat når. Under mina 46 år trevande på denna jorden har jag dock varit med om en hel del förändringar från den dagen jag föddes i slutet av hippie-eran på 70-talet. Färg-TV:n var väl den första grejen jag fick uppleva. Jag slapp trots allt titta på film i svartvitt överhuvudtaget. När jag tittar nu på min slimmade TV som täcker halva min vägg i vardagsrummet ser jag att det hänt en hel del sedan den tiden. Vår första TV var i träimmitation och det fanns ingen fjärrkontroll att byta kanal med. Det fanns egentligen bara fyra knappar på den och det var en knapp att vrida på för kanalerna, en för volymen, en för att justera bilden så man slapp myrornas krig och den sista var den som slog av och på TV:n.
Det där särskilda ljudet från vinyl är svårersättligt.
Ville du byta kanal fick du allt resa på rumpan och få det att hända vilket antagligen är orsaken att vi alltid hade brännmärken på knäna efter allt ugglande på den bruna heltäckningsmattan en meter från TV-skärmen. Ja, surprise, redan då var ungar lata as. När väl fjärrkontrollen dök upp några år senare var slagsmål ett faktum i syskonskaran för precis som Sauron var vi väl medvetna att det var med den man härskade över de andra, med den kom makten över de två kanalerna. Ja, fatta där du sitter och bläddrar dig trött med 675 kanaler och ändå inget att titta på så fick vi enbart avnjuta två stycken och en femte del av dagen fanns bara testrutan att titta på. Sen resten av dygnets alla timmar var det Claes Elfsberg och John Pohlman som rockade rutan och pausade med en arg Linus på Linjen.
Om du emot förmodan bara levt din livscykel under mobilernas tid får du allt ta och googla det, alltså testrutan för jag är för gammal och bitter för att förklara vad det var för något för någon som inte än fått fjun på hakan. Sen började då utvecklingen av TV:n som under åren vuxit en hel del men samtidigt bantat. Jag råkar nämligen även fått njuta av att äga en TV som vägde mer än en afrikansk elefant, en TV som gett en och annan man blödande hemorrojder av för tunga lyft. Den kom med matchande TV-bänk och var liksom trekantig så den skulle passa perfekt i ett hörn och det var Philips som låg bakom det tunga åbäket. Där du råkade sätta ner den var där den blev stående för om du inte hade åtta man hemma så gick den aldrig mer att rubba. Sen dök plasman då äntligen upp och oj vad vi tyckte de var tunna.
Jämför man dagens slimmade saker ser de dock ut som en platt-TV som befinner sig i tredje månaden men då var den något särskilt, så imponerande att det var där männen hamnade när det var parmiddag bara för att beundrande stå och slänga lystna blickar på den blanka skärmen. Men det är inte bara TV:n som utvecklat sig genom åren. Jag har varit med sedan tiden då telefonen hade en krullig kabel som hade dig fångad en meter från köksväggen och där det tog en hel minut att ringa ett SOS-samtal då den hade en snurrskiva som tog sin lilla tid att snurra tillbaka emellan siffrorna du slog. Vi syskon slogs om att svara i telefonen när det ringde trots att vi inte visste vem som satt på andra linjen, för ja, det var ju inte som idag då vi gör allt för att undvika att lyfta på luren. Vi behandlar egentligen alla samtal som om det vore Jehovas Vittnen eller skattmasen som ringer av någon anledning. Några år senare kom då telefonsvararen och då hade man om man hade tur samtal där folk pratade in ett meddelande och förklarade vad de hade på hjärtat men sådan tur hade aldrig jag för tydligen känner jag bara blyga flåsare som inte hade vett att lägga på innan signalen ljöd utan istället slösade band med att bara andas kraftigt som hemliga Arne som stod och lekte med sig själv i smyg. En av de bästa uppfinningarna var väl då ändå nummerupplysaren som hette Anita. Tänk förmågan att se när svärmor ringer?
Känns som det var igår man satt och laddade in låtar i sin MP3-spelare.
Får ju en nästan att undra om någon gnuggat på en gammal lampa och fått tre önskningar. De flesta av er kan säkert inte minnas tiden utan mobiler men jag hade hunnit fylla tjugoett år innan jag ärvde en Nokia 5110 av min make. Jag använde den typ tre gånger första året och en av gångerna var när jag försvann på Liseberg och de andra gångerna när mitt tåg var försenat. Det tog lång tid innan jag kunde ta mig förbi mina principer som var att om jag inte var hemma så var jag inte hemma och kunde inte bli nådd. Sen dök då smarttelefonerna upp och de ersatte så otroligt många produkter på marknaden. Datorn, TV:n, Surfplattan, kameran och Anita. Allt det John Connor skulle kämpat emot.
Det var inte cyborgs som tog över mänskligheten, det var en liten telefon som slukade oss och tog över. Nu kan vi inte ens bajsa utan den, för ingen vill se ut som en idiot och sitta och läsa på doftspray-flaskan på dass längre, det är ju trots allt såååå 90-tal. Men hur mycket man än vill hata sin lur som tar allt för mycket tid så kan man ju inte låta bli att imponeras lite om att en sådan liten grej kan rymma så mycket. Jag har knappt släpat med mig min stora fina systemkamera sen jag köpte min senaste fina mobil. Kommer någon ihåg filmkameran som ens pappa drog fram varje semesterresa eller kalas och som på fem minuter hade motsatt effekt än vad han hade tänkt? Han fick rummet att tömmas på folk varje gång den stora mojängen sattes mot hans axel.
Riktigt bedrövliga filmer har filmats på släktingar och familjen som alla blivit stumma varje gång kameran svepts över deras ansikten som plötsligt blivit knallröda och besvärade. En gång efter min far och bror varit på en resa till Peking och kinesiska muren fick vi övriga i familjen se mer av min gamla far än vi egentligen ville den dagen han samlade oss framför TV:n för att se vi skulle få uppleva deras resa genom hans HI8-band. Filmen visade sig vara precis femton minuter av ett par vita strumpors äventyr i ett par jesus-sandaler medans pappas fötter ovetande promenerade på stenplattorna på kinesiska muren. Pricken över i:et var sedan när Jörgen med ett J fortfarande inte upptäckt att han glömt att stänga av sin videokamera och tog med oss genom kameran in för att kissa i ett bås och avslöjade både kissning och avslutande holkfjärt. Men visst, filmen var lite mer spännande än hans filmning av en palm i vinden som han la fyrtiofem minuter på att filma på våran Cypernresa året innan. Idag kan vi smygfilma ovetande familjemedlemmar med våra mobiler och sedan lägga ut deras mest pinsamma händelser på sociala medier så hela världen kan se, så pappa borde vara tacksam att varken kisseporlandet eller holkfjärten blev en Youtube-special.
Min Nokia5110 var som den blå på bilden. Man kunde ringa med den och spela Snake. Thats it.
Sedan måste jag ju vara tacksam som hobbyfotograf att kameran har utvecklats så långt som den gjort. Tänk när vi hade fotorullar med 36 kort som lätt sabbades av solljus eller bara apdåliga fotografer som inte kunde stava till ordet fokus. En resa i Grekland slutade i 49 kattbilder. Why? Det hade räckt med en. Men det fanns inga do-overs på den tiden. De kort du tog var de du fick. Just därför alla såg ut som UFO:n på alla bilder. Här var det minsann ingen granskning eller några filter som gjorde dig snyggare än du var. När knappen trycktes ner var det kört om du råkat blunda eller skela. Än idag hänger ett familjefoto taget i en fotostudio hos min gamla far och den stora tavlan brukade jag i min ungdom gömma i en garderob varje gång någon kille eller några kompisar skulle komma på besök.
Idag skrattar jag bara varje gång jag går förbi den där den hänger, jag är liksom för gammal för att skämmas för hartänderna med glugg där man kunde sparka in en fotboll eller den beigea kjolen och vita skjortan som min mamma tvingade på mig dagen till ära och som fick mig att se ut som om jag var medlem i hitler jungen och som verkligen gjorde den blonda snedluggen en otjänst. Eller min syster som hade tuperat stort hår som hade gjort Bart Simpsons mamma avundsjuk och sminkat upp sig med rosa på kinderna och blått på ögonlocken. Min bror såg ut som om han rymt från ett sommarläger för Depech-fans med synttofsen redo och axelvaddar i storlek XXL medans min far och mamma var de enda på fotot som fått meddelandet att se snygga och normala ut. Där och då var det bara att leva med det. Idag hade antagligen fotografen photoshoppat oss alla till oigenkännlighet med filter till förbannelse. Och jag är glad idag åt bilden som vi barn döpt till Löjliga familjen.
Arnie satte liksom ribban på var vi borde ligga nu 2025. Sändare i näsan någon?
Den får oss att verkligen lysa som en dysfunktionell familj och jag tycker det är rätt gulligt. Sen får vi ju inte glömma den teknik som gör mig lite splittrad i all sin upphottning. Musikspelarna. När jag var ung hängde vi efter skolan på stans skivbutik där vi fick lyssna på skivorna vi bläddrat fram med stora lurar. Vinyl var det som gällde. Jag kom från en familj som inte hade så mycket pengar så de flesta av låtarna som kom i vårat hem spelade vi av från radion på kasettband. Tänk den dedikationen för att få ta del av de senaste låtarna, att sitta och lyssna och vänta på att just den låten skulle dyka upp så du kunde trycka på REC. Kan än i dag sakna nostalgin med blandbanden. Har en tjej/kille någon gång gett dig ett mixedtape? Det var kärlek det, när någon suttit och spelat in ett helt band till dig med sina favoritlåtar och sedan skrivit av alla låtar i pappersregistret. Låtar man avnjöt i sin Walkman när man gick till skolan. Några år senare blev det CD-skivor för hela slanten och jag minns det jobbiga med att ha sin lilla bärbara CD-spelare med sig som var stor som en jäkla diskus, och då har vi inte ens snackat om att ha med den där lilla väskan med skivor.
När även den eran gick i graven försvann lite av det roliga med att köpa musik. För sen kom då mp3 och tiden kom då vi alla var upptagna med att stjäla musik från fattiga låtskrivare i stället för att sitta i den lokala skivbutiken. De digitala ljuden var på uppgång och med det försvann det underbara med att gå till just en skivaffär och bläddra bland skivor. Några år senare är vi då här och allt är digitalt och Spotify och Apple har helt tagit över. Allt nås på ett nafs och allt serveras på ett fat. Jakten på bra musik och unika skivor är över. På fronten av mitt skötebarn TV-spelskonsoler har det hänt en hel del och för mig som spelare bara saker till det bättre rent tekniskt om jag får säga det själv. Dagens generation med en koncentrationsförmåga och ett tålamod som en hjärnskadad dyngbagge hade liksom aldrig pallat vad vi gick igenom när vi spelade. Vi hade tre liv att bolla med, fatta, din grannes jäkla katt har nio men du och din uppumpade broiler till actionhjälte hade tre innan han trillade ihop i en krossad massa med orden GAME OVER tapetserad över skärmen på TV:n.
Någon som kommer ihåg disketterna?
Och då började det roliga, när man fick börja om från början. Nej, inte början av den nivån, nu snackar vi början på hela satans spelet. Checkpoints? Äh, sluta lipa, checkpoints var för folk som inte fått hår på bröstet. När jag tänker tillbaka på mitt liv som spelnörd på 80-talet så grinar jag lite illa vid tanken på alla spel som gjorde mig till deras bitch. Alltså, alla spel jag aldrig klarade och aldrig fick se slutet på. De var för svåra helt enkelt. Idag är spel egentligen inte så svårt utan allt ligger i hur du som spelare vill ha det om man nu inte dyker på Souls-spelen. Du kan oftast ställa in svårighetsgrad själv, spara när du känner för det och många spel låter spelaren välja spelstil i form av smyg eller hands on.
Grafiken ska vi heller inte tala om. Tänk att ett av mina favoritspel var ett spel med en prick som skulle landa på ett streck för att skickas i väg. Pong hette det och utvecklingen har tagit ett stort steg framåt. Så visst mycket har ju gått framåt med stormsteg men jag inbillade mig faktiskt att vi skulle vara längre fram än så här. Jag fick ju liksom Terminator och Total Recall i bröstmjölken. Inte så att jag hade trott att en naken broiler till en man skulle landa i min trädgård och kräva av mig mina skinnbrallor (Om jag nu hade velat klä mig i något som gnisslar som om man gömt en anka i brallan när man går). Men kanske en cyborg som kunde diska efter middagen och dammsuga när tant kollar Netflix? Är det för mycket begärt? Eller kunna klona sina husdjur? Det gick ju med Dolly.
Kära Pong! Så simpelt men så satans bra.
Men en liten svävande bil kunde de väl pressa fram åtminstone? Jag sket ju att ta körkort för jag tänkte att det kommer ju ändå snart en flygande mojäng och då kommer säkert körkort vara överflödigt. Ja, ja jag kan tänka mig att nöja mig med en sån där flygande motorcykel som Storm Troopers har i Star Wars, en speedbike. Det önskar jag mig av framtidstomten, så tack nu har jag sagt det. Hoppas bara de inte sätter Musken på att bygga den, han gjorde ju inget bra jobb med den där cybertrucken. Såg ut som Doc i Tillbaka Till Framtidens DeLorean fått en bastardbaby med en Vaz Lada från Putinland. Så framtidstomten, sätt igång och jobba nu. Tant blir inte yngre och det hade ju varit kul att se lite Sci-Fi häftiga prylar innan man tar på sig träfracken och tar hissen ner till det där varma stället.
Vad hade du sett fram emot för nått tekniskt vidunder vid det här laget?