Petter Hegevall:
Splitgate 2
Chatten ballar fortfarande ur och på regelbunden basis går det helt plötsligt inte prata med varandra inom teamet längre, mid-match, och i lobbyn trillar ljudet för en av fyra personer bort - ofta. Lyckligtvis finns ju Discord vilket lett till att vi spelat mer Splitgate 2 den gångna månaden snarare än mindre. Team Deathmatch med tre goda vänner på favoritkartorna Eden, Grit, Core och Zenith är en fantastisk spelupplevelse som fortsätter att regera. Jag älskar verkligen spelkänslan i 1047 Games uppföljare och känner aldrig för en endaste sekund att jag förlorar en enda eldstrid på grund av problematisk nätkod eller klena servrar (som i Warzone), tvärtom har varenda förlust enbart att göra med att jag själv siktat för dåligt.
Moa Andersson:
Monster Hunter Wilds
Det blev lite för mycket där ett tag, det måste jag erkänna. Både jag och sambon var mer eller mindre slutkörda - att slakta monster i timmar och samtidigt skapa de snyggaste utstyrslarna som om vi gick på catwalk tog ut sin rätt. Svärdet fick vila på hyllan ett tag och vi tog en välbehövlig paus från allt monsterjagande i några månader. Men så en dag började det rycka i fingrarna igen. Uppdatering efter uppdatering trillade in som presenter på julafton: nya monster att jaga, nya uppdrag, nya rustningar och vapen - och som grädde på moset, möjligheten att ändra utseendet på alla vapen. Ja tack! Månaden var räddad.
Chefredaktör Degen Hegevall® har tillbringar en stekhet sommar i Splitgate 2, snudd-på exklusivt.
Patrik Severin:
Donkey Kong Bananza
Det har blivit mer Switch 2 än normalt tack vare Donkey Kong Bananza och uppdateringen till Pokémon Violet och Zelda-titlarna. Sistnämnda är numera betydligt mer spelbara än tidigare. Donkey Kong däremot är ett kaotiskt plattformsspel som underhåller. Med en lagom dos av nostalgi och spelglädje är detta en solklar rekommendation. De förstörbara miljöerna, uppgraderingssystemet och alla inslag som lånar friskt från Kirby, Zelda och Super Mario fungerar toppen i detta spel. Tack vare att jag precis spelat mycket Tears of The Kingdom och Breath of the Wild är parallellerna till många spelmässiga inslag tydliga. Du har exempelvis skrin med utmaningar, du behöver samla ett visst antal av en resurs för att uppgradera din karaktär. Musiken, förstörelsen och charmen är verkligen på topp och jag hoppas att Nintendo inte glömmer bort Donkey Kong igen, utan att vi får fler tredimensionella äventyr med denna karaktär i framtiden.
Jonas Mäki:
Bravely Default: Flying Fairy HD Remaster
Att recensera japanska rollspel känns alltid som att bestiga ett berg, man liksom vet att det är en procedur som kommer ta uppemot 100 timmar i anspråk. Men det är sällan det känns jobbigt, det är en favoritgenre och under denna varma sommar har jag haft nöjet att få spela Switch 2-versionen av Bravely Default Flying Fairy HD Remaster. Det väldigt klassiska äventyret påminner om Square Enix från den era som många av oss nog gillar bäst, där deras menybaserade strider stod på sin absoluta topp. Det här remastrade äventyret råkar dessutom ha ett av de mest intressanta och unika stridssystemen som finns, och det vbar inte förrän eftertexterna rullade jag lade det ifrån mig och det är utan jämförelse månadens mest spelade för egen del.
Johan Vahlström:
F1 Manager 2024
Jag har aldrig varit något större fan av F1, men jag är ett stort fan av managerspel. Och nånstans där i sommarvärmen dök tanken upp att jag borde spela F1 Manager, en serie som tyvärr nu verkar nedlagd, men förra årets version finns fortfarande tillgänglig och med moddar går det att spela med årets uppsättning förare. Mitt egenskapade svenska stall hade vissa problem under första säsongen, men har gått från klarhet till klarthet och kom under säsongen 2028 på en ljuvlig andraplats i stallmästerskapet trots att jag av misstag råkade sparka andrabilens förare mitt under säsongen. Red Bull har nu brakat ihop helt och hållet och istället är det Racing Bulls som dominerar, som dessutom värvade Verstappen för att köra tillsammans med regerande mästaren Bearman. Mycket kan hända i sport och F1 Manager har bjudit på en vacker bensinluktande sommarmånad.
Marcus Persson:
Age of Empires II: Definitive Edition
Svettiga, varma och kvava dagar är i sanning inte min grej. Tur då att man enkelt kan ducka undan detta genom lite välplanerad daglig siesta, vilket plötsligt gör det möjligt att njuta av nattens mörker och lång behagligare temperatur. Och vad bättre än att göra det till tonen av vrålande soldater, vinande trebucheter och wololo-mummlande munkar. Jepp, det är så klart Age of Empires II: Definitive Edition som jag talar om, vilket fullständigt slukat mig den här sommaren. För hur kan man tacka nej till ett av de bästa realtidsstrategispelen någonsin, kärleksfullt uppdaterad på alla möjliga sätt och vis. Men det är också något meditativt i att bygga upp en by från noll, expandera explosivt och försöka jonglera alla aspekter av spelet. Det är den där perfekta blandningen av strategi och nostalgi som gör det nära nog omöjligt att släppa, och som får timmarna att flyga iväg i rasande takt. Så medan andra har varit ute i solen, har jag krigat med mina älskade Franks. Zero regrets.
André Lamartine:
The Elder Scrolls IV: Oblivion - Remastered
Jag har inte riktigt spelat lika mycket TV-spel med tanke på värmeböljan vi precis fick avnjuta i detta avlånga land, men här och där har jag klämt in lite mer Oblivion och det är precis lika kul varje gång. När det inte kraschar eller buggar loss, såklart. Med så här många år på nacken borde detta spela inte vara i detta skick, men än så länge har jag inte stött på någon bugg som gör spelet ospelbart, tack och lov. Denna månad har jag tagit mig an DLC-innehållet och precis avslutat den omtalade Dark Brotherhood-uppdraget (som var toppen), samt plundrat gamla tempel. Jag har inte riktigt orkat stänga alla Oblivion-portar och när jag väl gör det springer jag mest igenom alltihopa för att slippa fastna i exakt samma korridorer som sist. Det är roligt, men nu har jag nog dragit på detta hela lite väl mycket - dags att avsluta spelet snart. Jag vill nämligen hinna med allt annat som har släppts på sistone, såsom det nya Wuchang.
Putte har puttat stenbumlingar i Nintendos senaste.
Niclas Wallin:
Rematch
Det har varit en väldigt hektiskt semester för mig i år, full fart i princip hela tiden under de tre veckorna jag tog ut denna vändan. Jag prickade dessutom in värmeböljan väldigt bra och det har förstås också bidragit starkt till att det blivit väldigt lite spelat. När det spelats så har det dock återigen varit Rematch som gällt. Jag har nog sagt det förut men det tål att upprepas att det var länge sedan det var så roligt att spela fotboll i spelformat. Det går inte att jämföra ens med EA FC, det är verkligen två helt olika spel trots att det är samma sport. Än så länge finns bara ett spelläge och det räcker gott och väl för mig just nu med tanke på hur otroligt roligt det är, men det blir förstås spännande att se hur Sloclap bygger vidare på detta framöver.
Conny Andersson:
Death Stranding 2: On the Beach
Jag gillade verkligen Sams första äventyr. Att som en mänsklig mulåsna traska genom de fantastiska landskapen var min grej, och uppföljaren har varit otroligt efterlängtad. Jag hoppades, såklart, på en riktig bra fortsättning men jag var nog inte riktigt beredd på hur fantastiskt jag skulle tycka att det faktiskt var. Vissa dagar har jag haft spelpass på uppemot åtta timmar vilket bara sker när jag kör ett riktigt guldkorn. Även om Kojima bjuder på en hel del nyheter så är ju grundkonceptet detsamma - men det är så finputsat att det denna gången blev ännu roligare att styra Sam genom de fantastiska miljöerna. Det är fascinerande hur galna ideer ryms bredvid helt vanlig speldesign, hur hysteriska scener kan samsas med det "normala" och hur Kojimas vision ändå i slutändan är som ett pussel av märkliga bitar som ändå passar ihop. Det är framförallt så otroligt underhållande att spela. Visst, det är mycket traskande även denna gången men valmöjligheterna är fler, variationen bättre, grafiken snyggare och i slutändan är det ett bättre spel på alla punkter. När eftertexterna till slut rullade och jag insåg att jag för första gången på flera veckor inte skulle få ta del av Sams fantastiska resa så kändes det himla sorgligt. Detta var en upplevelse som jag kommer att bära med mig, länge.
Christian Håkansson:
Death Stranding
Juli månad bjöd åter på leveranser av olika typer av paket. Jag har vandrat över berg, åkt motorcykel i ödemarken och fått skoskav och blodiga fötter. Allt för att göra bosättningar som gömmer sig under marken nöjda. Death Stranding är ett långt spel och det tar tid att komma in i det. Jag bestämde mig sent i våras att ta mig igenom äventyret en gång till innan lanseringen av Death Stranding 2: On the Beach. Jag blev såklart inte klar varför jag nu betar av episod efter episod i vad jag skulle vilja kalla för normaltakt. I den här takten lär Death Stranding 2 startas först när sommaren är slut. I vilket fall som helst vill jag slå ett slag för detta fantastiska men skruvade äventyr, i sann Kojima-anda. Trots att spelet kretsar promenader i landskap och leverans av paket, vilket på förhand låter ganska tråkigt jag vet, så är det oerhört terapeutiskt att spela. Jag vandrar i ett öde landskap när det från ingenstans börjar spelas musik. Beatet och tonerna från musiken i kombination med de vackra vidderna och den långa vandringen över sten och mossa blir på något vis avslappnande och i sin enkelhet väldigt vackert. Det är absolut inte ett spel för alla men jag rekommenderar er att i varje fall ge det en chans. Det är utan tvekan ett spel som kräver tiden av dig och du lär dig uppskatta det först ett par timmar in. Karaktärerna som vi möter är även de typiska för Kojimas spel med namn som talar om vad som utmärker dem. Detta kan naturligtvis uppfattas som ganska larvigt. Det blir mer märkligt när jag kastar bajs och kiss-granater på spöken och levererar människor som paket. Det går att säga mycket om Death Stranding. Men jag är glad att jag startade äventyret en gång till, för i ärlighetens namn så är det bland det mest unika spelmediet har att erbjuda.
Henric Pettersson:
Clair Obscur: Expedition 33
Herrejäklar vad länge jag har suget på karamellen som stavas Clair Obscur: Expedition 33 nu. Efter att ha läst alla hyllningar, kikat mängder av klipp och hört den sanslöst läckra musiken så var jag tvungen att lira det nu i sommar. Och det har jag gjort. Massor. Jag har inte haft så här kul med ett turbaserat spel på väldigt, väldigt länge och det är naturligtvis oerhört imponerande vad Sandfall Interactive lyckats åstadkomma med ett så litet team. Clair Obscur: Expedition 33 är verkligen ett suveränt spel med en lysande story, utsökta strider (med en liten twist) och ett fenomenalt ljudspår. Jag har precis klarat spelet men håller just nu på att ta mig an dess endgame-content som även det är helt briljant (och utmanande!).
Alexander Lindberg:
The Elder Scrolls V: Skyrim
I brist på nya releaser under sommarens högmånad har jag istället behövt kyla ner mig i värmen och därför trillat tillbaka in i Skyrims kalla snödränkta landskap. Jag har byggt hus för glada livet från Hearthfire-expansionen och bara tagit mig dit vinden blåste och njutit av varje magisk sekund under återbesöket. Under juli månad tog jag även farväl från Splitgate 2 samt spenderade ett fåtal timmar här och där i Halo: Infinite för att ta mig igenom den senaste operationen som släpptes lagom till sommaren. Det har helt klart varit mindre spelande än vanligt under semestern men så snart hösten tar över ser jag fram emot att ändra på den saken.
Flera på redaktionen har använt Kojimas urflippade promenadsimulator som svalka i sommarvärmen.
Olof Westerberg:
Mario Kart 8 Deluxe
Andra typer av upplevelser än korta, snabba intervaller har varit fullständigt omöjliga i denna alldeles försmäktande värme. Därför har gamla trotjänaren Mario Kart 8 Deluxe funkat utmärkt. Vid det här laget vet ju alla hur det funkar, alla banor och funktioner är bekanta och det är bara att slå igång en kvartslång Grand Prix och sätta handkontrollen i näven på en vän och svettdrypande dueller är snart ett faktum. Tyvärr har jag upptäckt att jag är för bra. Alldeles, alldeles för bra. Medan mina vänner stångar sig blodiga mot varandra kör jag varv på varv runt dem som om jag vore född på Baby Park och växte upp på Dolphin Shoals. Jag börjar tro att jag är något av en världsmästare på Mario Kart 8, faktiskt. Är det kanske värmen som eldar på min hybris? Har jag fått solsting? Fortsättning följer.
Martin Carlsson:
Beat Saber
Ibland trillar man ju dit, kanske får man feeling och drar fram plastguran och Guitar Hero - eller så kopplar man in en retrokonsol där den ena klassikern efter den andra gör sig påmind. Själv tyckte jag att det vore en bra idé att svinga virtuella lasersvärd igen. Jag är på min höjd en glad amatör och lär aldrig bli någon ninja i genren, men det rytmbaserade VR-spelet är minst lika lysande och beroendeframkallande idag som då. Det är visserligen svettigt på ett helt annat sätt än många andra spel och gifter sig egentligen inte alls med värmen vi nordbor förärats med så här års - men det är ett perfekt kvällsnöje att turas om med efter en fin sommardag där alla kan vara med. Att kedja combos i takt till musik ur vinklar och bågformationer samtidigt som man ska akta sig för hinder är fortfarande lika roligt som det är brutalt omöjligt att bemästra. Vidare vill jag även passa på att tacka för nya märken i parketten efter att flertalet VR-debutanter missförstått konceptet.
Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med under förra månaden?