Här hittar du den första delen av denna topplista
(05) The Alters
I The Alters fick vi följa Jan Dolski på ett märkligt rymdäventyr. Han befann sig i en situation ingen levande människa ville befinna sig i. Hela besättningen ombord på rymdskeppet var döda, det enda som var kvar var han själv och en stor mobil månbas. Kruxet var att det krävdes fler besättningsmedlemmar för att styra basen. Den ogästvänliga planeten och svårigheten att kommunicera med Jorden tvingade Jan att göra något märkligt. Han använde sig av basens kloningsutrustning för att skapa vuxna varianter av sig själv med delade och nya minnen. Dessa andra Jan fungerade lite som hjältarna i Marvel eller DC gjorde i sina parallella universum. Små eller stora händelser hade förändrat karaktärerna. För dig som spelare behövde du förhålla dig till att möta dig själv i många versioner med olika behov, förmågor och personligheter. Detta skedde samtidigt som du försökte ta dig levande från en livsfarlig planet. För äventyrsspelare var detta ett måste tack vare sin udda berättelse och sitt uppslukande koncept.
(04) Split Fiction
I Josef Fares tredje samarbetsäventyr (efter A Way Out och It Takes Two) har han och resten av utvecklarna Hazelight hunnit finslipat sin unika formel ännu mer. I Split Fiction bjöds det på sällsynt kreativa pussel och plattformsbanor för två med en tydligare, mer intressant premiss än någonsin förr. Att ingen tänkt på att låta dessa två genrer - fantasy och sci-fi - mötas och stötas på detta sätt tidigare är ett lika stort frågetecken som varifrån Fares och Hazelight får alla otroliga, underfundiga utmaningar ifrån. Just när vi nästan tröttnat på magiska grisar och magi fick vi stångas mot laserstrålar och rymdskepp, och trots att variationen ständigt var på topp kändes Split Fiction aldrig splittrat (höhö) utan enbart sammanhållet, genialt väldesignat och minutiöst genomtänkt.
(03) Kingdom Come: Deliverance II
Det är svårt att skapa realistiska spel och konkurrera på marknaden vid sidan av simulatorer. Därför är det en bedrift att Warhorse Studios lyckades med att utveckla två historiskt förankrade och realistiska rollspel av den skyhöga dunderkvalitet som vi fått. I ettan fick vi lära oss om protagonistens tragiska öde, förlusten av föräldrarna och varför han hamnade i situationen han hamnade i uppföljaren. När tvåan dundrade igång var det en fantastiskt engagerande berättelse om riddare, medeltida samhällen, rädda vänner undan tragiska öden och att bygga allianser. Vi fick återigen spela som Henry och följa med på äventyr i sin roll att skydda vännen Hans. Alla spelmässiga system från föregångaren var förbättrade i tvåan. Grafiken var något alldeles särskilt att beskåda och realismen var hela tiden påtaglig. Även om vi inte behövde lära oss läsa som i föregångaren, fick vi testa på nya saker som att smida vapen. Med tanke på Henrys bakgrund som son till en smed var detta ett viktigt inslag i uppföljaren. Kingdom Come: Deliverance II var en fantastisk upplevelse för alla rollspelsälskare och historieintresserade.
(02) Death Stranding 2: On the Beach
Att skapa något helt unikt i dagens spelklimat är inte det enklaste. Även om de titlar vi hyllar när det är dags att sammanfatta året är helt fantastiska så är det ändå ofta koncept och utföranden som vi sett många gånger förut. Det vore att överdriva att säga att Hideo Kojima med sin Death Stranding-serie gjort något absolut helt unikt. Men det är ändå på många vis imponerande hur orginellt det i mångt och mycket är. Det är en spelskapare som kör sitt egna race, som utan några egentliga restriktioner producerar den upplevelse som han vill ge spelarna och förmodligen även sig själv. För även om detta såklart också innehåller mängder med inslag som vi sett förut så finns det minst lika många som är helt unika. Det är en upplevelse som till stora delar inte liknar något annat. En resa som känns svårare att sammanfatta än det mesta vi upplevt och som dessutom, som uppföljare sett, bjuder på en tightare, snyggare och bättre upplevelse än sin föregångare. Det är inte ett spel för alla. Det är pretentiöst och kontroversiellt - många gånger om. Det kräver sitt tålamod och sitt engagemang och att man flertalet gånger bara accepterar det som sker på skärmen. Men oavsett om man nu älskar det eller inte så kan det inte understrykas nog hur vackert och spännande något som innehåller så mycket märkliga saker i slutändan ändå kan vara.
ÅRETS HITTILLS BÄSTA SPEL
(01) Clair Obscur: Expedition 33
Det är inte ofta det händer, men när den lilla franska studion Sandfall Interactive släpptes sitt debutspel Clair Obscur: Expedition 33 föll precis allt på plats. Och vi älskade det. Redan i introsekvensen väcktes det känslor som sällan svallar i spel, det fick vuxna män att gråta, och vi visste direkt att det här var ett spel som skulle satsa fullt ut på det känslomässiga, med personlig förlust som huvudtema. Detta hjälpte så klart det utmärka manuset, skrivet av bland andra svenska Jennifer Svedberg-Yen, till att förstärka. Med fenomenala inspelade dialoger från (bland andra) Jennifer English, Ben Starr, Andy Serkis, och Charlie Cox var många pusselbitar på plats. För att fullborda det hittade utvecklarna en kompositör som aldrig skrivit spelmusik tidigare. Resultatet blev ett av de bästa soundtracken kanske någonsin. Vi bjöds dessutom på en ny spin på ett klassiskt turbaserat stridssystem och en verkligt spännande miljö i ett helförstört Paris. Expedition 33 var en spelupplevelse som kommer väldigt sällan och det är, enligt oss, halvårets bästa spel.