När jag blickar tillbaka på min karriär som spelare inser jag att det fanns något charmigt med den där dystra, mörka och egentligen högst nedslående Game Over-skärmen, ofta tonsatt med en hånfullt provocerande kort melodi efter att just ha åkt på däng. En uppmaning att trycka Start för att fortsätta fanns ofta här och utmaningen antogs, att se sig besegrad - hit men inte längre? Nej, nej, det fanns inte på kartan - man kanaliserade sitt jävlar anamma och inre... barndjur, slogs med näbbar och klor, hittade nya vägar eller strategier för att gå segrande ur den omöjliga nivån eller den till synes odödliga bossen. I vissa fall innebar det att man hade ett begränsat antal "continues" att göra mesta möjliga av, i andra fall var det tillbaka till titelskärmen och ruta ett. Det bekom mig inte, eller jo, det gjorde det, jag svor - kanske till och med grät av frustration och skickade handkontrollen i väggen. Men i regel hoppade man upp i sadeln igen, fortsatte sin resa, ibland direkt, ibland efter några timmar. Med dessa rader befinner vi oss historiskt på 80/90-talet. Lusten att fortsätta nöta, upptäcka och inte se sig besegrad triggade något inom många av oss. Vi var odödliga trots Game Over och hungriga som spelare var Continue endast en andningspaus.
Två direkt skoningslösa spel som ligger mig varmt om hjärtat.
Någonstans bottnade detta givetvis i att man som yngling spelade allt man stötte på eller kom över, vi var trolldeg på god väg att formas. Interaktionen med olika upplevelser var ögonöppnare och essensen som banade vägen för ens växande referensramar och värderingar. Även de mindre bra eller direkt dåliga spelen avverkades med nyfikenhet, något som givetvis handlade om faktumet att spel var hårdvaluta som på sin höjd såg nytillskott till samlingen ett par gånger om året efter sparad veckopeng eller som presenter vid högtider - eller genom grannsamverkan där man lånade spel sinsemellan eller den lokala videobutiken.
Clayfighter... sicken dynga jämfört med Street Fighter och Mortal Kombat när det begav sig.
NES, Master System, Mega Drive, SNES, Playstation och Nintendo 64 - spännande tider som stod för ständig innovation och teknik som revolutionerade med stora steg för varje generation. Playstation 2 spelade jag flitigt på i flera år, men inte lika mycket som på mina tidigare maskiner, jag vacklade av och an med Sonys andra stationära. När lasern i konsolen dessutom rasade så dog också mitt spelintresse. Bortsett från en blandad epok av PC-spelande föredrog jag att istället följa spelbranschen på håll via nätet och tidningar, som jag alltid gjort. Framförallt E3 var ju i alla år en piñata av överraskningar och en av årets stora händelser - helt frånkopplad blir man ju aldrig oavsett dipp i intresse. Nu var jag visserligen förbi åldern där man ansågs myndig och livet fick nya hormonstinna prioriteringar - vilket inte ska underskattas - men att aktivt spela var ju innerst inne en central del av min personlighet, men att sätta sig med en handkontroll i händerna stod inte särskilt högt i kurs. Det skulle dröja till 2008 innan jag skaffade en Playstation 3 där Uncharted: Drake's Fortune och Motorstorm ingick. Till detta inhandlades även en TV med stöd för 1080p. High Definition via HDMI - sjumilakliv efter några sabbatsår och gnistan för spel tändes åter.
Motorstorm var ett tändstift av rang som fick mig på banan.
Playstation 4 lanserades och inhandlades tids nog, men spelade jag så mycket på den? Nej - jag gjorde nog inte det, inte så mycket som jag kanske borde gjort. Faktum är att det troligtvis är en av alla konsoler jag spelat minst på bortsett från GameCube och Wii U. Sporadiskt, absolut, men även här upplevde jag en dipp som spelare, var det grundat i utebliven innovation? Storspelen fanns ju: God of War, The Last of Us: Part II, Marvel's Spider-Man; snordyra enspelarproduktioner jag alltid betraktat som min kopp av te. Jag köpte alla större spel men flertalet lade jag på hög inför en regnig dag, storspelen ska man givetvis äga - men jag spelade alldeles för få av dem samma dag de lanserades. Fallout 4, en anrik spelserie jag ser som en av mina absoluta favoriter där jag även importerade The Art of Fallout 4 med tjusiga konceptbilder, hyperpeppad på att återigen överleva postapokalypsen fjärde gången gillt. Jag klockade nästan 120 timmar innan jag nådde Diamond City... och föll ifrån. Varför? Spelet var inte det främsta i serien, men det var heller inte dåligt. Det är ju någonstans mänskligt att tappa motivationen oavsett område, oavsett inriktning, oavsett spel - men jag är inte personen som springer från A till Ö på snabbast möjliga tid för att se eftertexterna, jag har en tendens att vända på alla stenar och titta på dem ur alla vinklar. Att efter tre månader senare försöka ta upp mitt påbörjade Fallout 4 igen var ju knappt möjligt, jag minns inte ens vad jag höll på med eller vilket stickspår jag jagade. Att återgå till spel som legat i dvala anser jag är en ren plåga och väljer då generellt att börja om på ny kula via New Game - kontrollbehovet kräver fokus och överblick. Men inte heller denna session rådde jag i hamn. Istället blev det ett tredje försök med nämnda titel i uppgraderat skick till Playstation 5; ett projekt som fortfarande står sig där jag jagar ett av spelets alla slut.
Ibland är det roligare att samla än att spela.
Vilket osökt för oss in på backlogs som vi envisas med att bygga över tid. Dessa oöverskådliga berg - är det inte en överkomlig deal på Humble Bundle så är det årliga reor på konsolerna, Steam eller bakåtkompatibilitet via konsol. Vem har inte ångest för sin backlog? Ibland kommer jag på mig själv med att det är roligare att samla och kategorisera spelen än att faktiskt spela dem. Att se dem tillgängliga utgör någon form av hunter-gatherer-beteende och tillfredsställelse i sig. De väntar på mig, men jag har ju bara ett liv och att hinna med alla dessa upplevelser kräver mig på minst tre livstider. Ska jag behöva frysa ned mig bredvid Walt Disney i hopp om odödlighet för att hinna spela spelen som är värda att spela? Varför köper vi ens spel vi inte ämnar lägga tid på i närtid för att prislappen är låg och en "deal", lägg istället band på dig, köp det inte. Samma deal kommer dyka upp igen. Att sedan rota i dessa oändliga bakkataloger tenderar att bli en bakvänd upplevelse. Antingen väljer man de äldre spelen först eller de som kanske faller lite lägre på sin interna skala av förhoppningar i något sorts kronologiskt dilemma där 10-poängarna får kärleken de förtjänar först efter att man via självskadebeteende tagit sig an de udda titlarna man inte ens borde spela, men som någon gång i tiden ansågs intressanta. Med ålder blir man på många sätt visare - men man blir också lite dum i huvudet och senil. Lägg därtill att vi numera har prenumerationstjänster till framförallt Xbox och Playstation man kan doomscrolla till leda - utbudet är det inget fel på, tvärtom, men likt Netflix kan det ibland vara svårt att välja titel eller komma till skott.
Game Over? Låt dig aldrig besegras.
Så vad är då medicinen för att komma på banan när man trasslat in sig i detta I-landsproblem när passionen för gaming får sig en törn och man varken vet ut eller in, vilket spel man ska fokusera på, eller återuppta, trots en inneboende insikt att man givetvis borde satsa på det bästa livet har att ge? Mitt husmorstips är att starta upp en klassiker, ett av spelen du växte upp med, gärna ett med en spydig Game Over-skärm - där du vet vad som väntar i form av nostalgi och utmaning, spelet som en gång definierade dig och ligger djupt rotad. Därefter väljer du spelen du faktiskt vill spela - inte volymen av krokben som ligger och skvalpar i spelbibliotekets gråzon.