Ibland när jag ser sådana där nöjda män med en go kagge på magen som bär linnen där det står "Öl byggde denna vackra kropp" brukar jag fundera på vad som byggde mig. Ja, nu vet jag ju vad jag kommer i från för när en pappa och en mamma gillar varandra och snipp och snopp och allt det där men jag tänker förbi det där din dumsnut. Och nej, jag tänker inte heller på varken brevbäraren eller storken. Och nej, Fillidutter och Herrljunga Cider byggde inte mig heller även om dom kanske hjälpt till en hel del på vägen. Jag tänker mer på det som runt omkring mig gjort mig till den jag är. Allt som vi är med om i livet hjälper ju trots allt till att forma oss till den vi är, om det så är kärleken, det krossade hjärtat eller förlusten av någon vi håller av. Det ger erfarenhet och lärdom och vi växer förhoppningsvis som människor av det hela.
Mario är den som gav mig superkraften som kallas tålamod.
Sen har vi då vår hobby som är rätt så omdiskuterad av människorna nära oss, ja ni vet dom där NPP:arna. Non Playing Persons. "Ska du spela bort hela ditt liv? Alltså, jag fattar inte att du kan sitta i timmar med det där? Helt meningslöst... Är det inte dags att växa upp snart?" Vi har nog alla hört samma tröttsamma tugg från en partner, från vänner eller föräldrar. Men är spelandet verkligen bortkastad tid? Ger det oss ingenting? Och jag som hatar att kasta bort just tid började fundera på vad mitt TV-spelande faktiskt har gett mig. Så detta är till er som tittar på mig där jag sitter med tungspetsen vilande i mungipan med mina allt för stora lurar på huvudet och krampaktigt håller i min handkontroll. För jag måste faktiskt avslöja en sak.
Resident Evil såg till att jag inte behövde byta byxor varje gång det knarrade i en trappa.
På grund av TV-spel så har jag lärt mig att stressa av och bli en lugnare människa. Ja,ja vissa spel kanske har fått mig att förlora förståndet, se ut som en galning med håret på ände och jag har kanske råkat bita av sladden på en Dualshock men nu pratar jag faktiskt om de andra 80 procent av spelen som förvandlat mig till en Zenmaster likt Yoda. På grund av TV-spel har jag lärt mig att aldrig ge upp, spelar ingen roll hur många gånger man misslyckas så reser man sig och försöker tills man lyckas. Tack Mario för värld 7-4. Aldrig har jag väl mött döden så många gånger som då. På grund av TV-spel kan jag säga att jag blivit en modigare människa. En som vågar möta sina rädslor och som inte springer och gömmer sig i sparrum när man hör väsningar och klampande steg i mörkret.
Guybrush Threepwood gjorde Majsan till en listig jäkel.
Ja, ja, vi kan väl räkna bort Resident Evil 2 och Mr.X va? Och Lickers. Dom räknar vi bort. Men annars är Majsan riktigt tuff. Eller åtmindstone halvtuff. Jag har även TV-spel att tacka för mina kattlika reflexer både i kropp och i knopp. Buzz gjorde mig till en smart jäkel som utklassade alla som var dumma att ge sig i kast med mig och den stora röda knappen av doom. TV-spel har gjort mig till en ledare, en som kan vråla ut orders och direktiv som den värsta av generaler. Har du någon gång spelat TV-spel med din flickvän i co-op så vet du vad jag snackar om. I stridens hetta kan hon få dig att moppa golvet och dammsuga på en och samma gång och sedan gå ut med soporna. TV-spel har gett mig en riktig problemlösarhjärna som kan tänka utanför lådan på ett helt förträffligt sätt.
Alla utomjordingar är inte som E.T. Vissa vill stoppa tummen där solen inte skiner.
Hur hade man annars löst problemet med den där Cabana-boy och de tre handdukarna? Jag sitter inne med en otrolig kunskap om jordens undergång och hur man överlever en zombieapokalyps och medans du slösar kulor på kroppen vet jag med automatik att sikta på pannan. Jag har lärt mig att utomjordingar inte är som Steven Spielbergs lilla bajskorvsliknande sötnos E.T utan kommer dom så är dom bara här för att antingen döda oss och äta oss eller helt enkelt bara probe:a oss.
Tänk att få 153 sådana här vackra alster? Kassandra har lärt mig allt om antikens Grekland och varför män ljuger om centimetrar.
Jag vet att om någon erbjuder mig en numrerad blå overall och ger mig en plats i deras skyddsrum så är det något positivt. Behöver jag dock skriva på om att delta i en studie så är det tyvärr inte positivt längre och jag vet definitivt att jag kommer sluta som en man som heter Gary med ett allt för häftigt humör och en förkärlek till järnrör. Jag kan idag föra ett samtal med min kusin Stefan även känd som Fibban för hans tidningsval i tonåren om det han brinner mest för, antikens Grekland. Har man som jag lagt över 300 timmar på att nosa runt som ett tryffelsvin i spelet Assassins Creed Odyssey så snappar man upp en hel del. Okej, jag vet att han fortfarande inte förlåtit mig för de 153 screenshotsen jag bombarderade honom med varje gång jag klättrade upp i någon av hans heliga historiska vita jättestatyer av Zeus och company där jag sedan hängde och dinglade längst ut på den anatomiskt korrekta utväxten.
Trevor har lärt Majsan allt hon behövde veta om hur man undviker rusningstrafiken.
Och om vi tröttnar på att samtala om antikens Grekland kan jag ju alltid styra om samtalet till vikingatiden eller renässansens Italien eller varför inte om det amerikanska revolutionskriget, jag har ju trots allt kört alla spelen om de huvbärande lönnmördarna och sugit i mig historierna som en svamp. Jag har lärt mig att hantera besvikelse på ett grymt sätt. Men kanske är besvikelse en underdrift? Vad kallar man känslan när man väntat på ett spel i 10 år, när man matats av vacker grafik och trailers värda att dö för och spelutvecklarna sedan meddelar att du får vänta några år till?
I Death Stranding får man lära sig att man inte gillar att bära saker. Man gillar inte heller Postnord. Inte det minsta.
Och vad kallas det när dom ibland helt lägger ner spelet? Eller när det efterlängtade äntligen släpps och det visar sig att trailern var det enda som var bra med det? Räcker ordet besvikelse då? På tal om ord så har jag även lärt mig väldigt många färgstarka sådana under mina spelsessioner. Finns inget som sätter igång fantasin och ordflödet så som ond bråd död och underlägsenhet. Jag har lärt mig hur man genar i trafiken efter att ha spelat Grand Theft Auto vilket säkert min körskollärare skulle uppskatta. Är väl det gräsmattorna är till för?
Gary fick mig att lära mig att inte tacka jag till vilken man som helst som frågar om jag vill komma och bo i hans skyddsrum.
Jag har insett att jag aldrig skulle vilja jobba för en postleverans firma efter att ha spelat Death Stranding. Efter tio timmar med fyra paket fastsurrade över min böjda kropp sa jag upp mig och tittade aldrig tillbaka på min korta karriär på Postmord i ödemarken. Jag kan tacka TV-spel för mitt otroliga minne. Jag kan komma ihåg var hemliga rum med skatter finns i spel som jag inte spelat på 40 år, men tyvärr kan jag inte komma ihåg vad jag åt till middag igår. Så kom nu inte och säg att TV-spel inte ger oss något. Försök att göra en sådan här lista på vad din virkning och stickning gör Ulla-Karin. Hur gör denna kliande yllekofta i femtio nyanser av brunt som jag fick i julklapp dig till en bättre människa?