James Gunn har i och med Creature Commandos kickat igång det nya filmuniversumet, bestående av karaktärer från DC Comics och det är dags att glömma det som en gång varit. Men innan vi gör det ska vi blicka tillbaka i tiden och minnas de värdelösa och fina stunderna som DCEU skänkte oss under tio års tid.
(17) Shazam! Fury of the Gods
Tyvärr blev det här den svagaste filmen i DCEU för mig. Den saknar den charm som första Shazam hade, och fastnar istället i för mycket CGI och en ganska platt handling. Det finns roliga stunder, men helheten är lätt att glömma.
(16) Black Adam
Det är synd, för Dwayne Johnson försökte verkligen bygga något stort här, men resultatet blev mest en tung actionfilm utan själ. Något man visserligen hade kunnat ana när The Rock skulle bära filmen själv och göra ytterligare en usel skådespelarinsats. Karaktärerna i Justice Society är i och för sig intressanta, men de får inte den plats de förtjänar. Allt känns lite för generiskt och forcerat.
(15) Aquaman and the Lost Kingdom
En uppföljare som aldrig riktigt hittar sin egen identitet. Den försöker bygga vidare på första filmens galna energi, men lyckas inte fånga samma charm. Effekterna är pampiga, men storyn är tunn och jag kände aldrig samma engagemang som tidigare utan fick snarare känslan av att ingen av skådespelarna fattade vad de höll på med. Än idag frågar jag mig hur pass stor påverkan Amber Heards rättegång hade på filmen egentligen.
(14) Suicide Squad (2016)
Ett klassiskt exempel på en film som har potential men förstörs av produktionens kaos. Det finns bra idéer och några roliga karaktärer, men tonen är ojämn och handlingen är rätt ointressant. Den känns mer som en lång musikvideo än en sammanhållen film där Jokers roll känns märkligt bortslösad och där ingen karaktär förutom Harley Quinn faktiskt var minnesvärd.
(13) Birds of Prey
Jag gillar Harley Quinn och Margot Robbie är som alltid fantastisk, men filmen som helhet känns lite spretig. Det är kul och färgglatt, men saknar den tyngd eller sammanhållning som skulle ha gjort den mer minnesvärd. Det finns glimtar av briljans, särskilt i fightscenerna, men helheten blir lite ojämn.
(12) Justice League
Bioversionen av Justice League känns mest som ett hopkok av två olika visioner, och det är också dess stora problem. Tonen svajar mellan humoristiskt lättsam och Snyder-mörker, och det gör att filmen aldrig hittar en egen identitet. Vissa scener är okej, men i det stora hela känns den mer som en påminnelse om vad vi gick miste om.
(11) Batman v Superman: Dawn of Justice
En film med ambitioner större än nästan någon annan i serien, men som snubblar på vägen. Jag älskar verkligen hur Batman introduceras, och vissa scener (som Batmans drömsekvenser) är helt otroliga (om än ologiska). Men helheten är tung och spretig, och storyn får aldrig riktigt flyt. "Martha"-ögonblicket är ökänd av en anledning, men trots allt det brister i tycker jag ändå filmen har något fascinerande.
(10) Man of Steel
Som startskott för DCEU är Man of Steel fascinerande. Den ger Superman en mer jordnära och melankolisk sida, vilket jag både gillar och ifrågasätter. Henry Cavill är fantastisk i rollen, och jag älskar scenerna med Kevin Costners Jonathan Kent. Samtidigt blir slutstriden för destruktiv och kall, vilket gör att Supermans hoppfulla sida inte riktigt skiner igenom så mycket som jag vill.
(09) Wonder Woman 1984
Den här uppföljaren försökte något annorlunda, och även om det inte alltid funkade tycker jag att det finns något charmigt i dess mer färgglada och nästan campiga ton. Kristen Wiig gör Cheetah till en intressant figur, och temat kring önskningar och konsekvenser var fint. Tyvärr blir det lite för utdraget och snurrigt, men jag uppskattar att filmen åtminstone vågade ta en annan väg än första filmen.
(08) The Flash
The Flash är en film som har problem, men också hjärta. Jag uppskattade verkligen den känslomässiga kärnan kring Barry och hans mamma - det gav filmen en starkare grund än jag väntat mig. Effekterna och vissa storyval håller inte riktigt ihop, men Michael Keatons Batman var en nostalgiträff som jag älskade. På något sätt lyckas filmen vara både kaotisk och rörande.
(07) Blue Beetle
Det här kändes som ett nytt kapitel för DCEU, även om det kom sent. Jag gillar att den fokuserar på familj, kultur och gemenskap, vilket gör Jaime Reyes väldigt lätt att relatera till. Det finns en värme i relationen till hans familj som lyfter filmen långt över genomsnittet. Den är kanske inte den mest originella superhjältehistorien, men den har en själ som gör att man minns den.
(06) Shazam!
Shazam! är en film som verkligen lyckas fånga känslan av att vara barn och plötsligt få superkrafter. Det är roligt, lättsamt och fullt av hjärta. Familjedynamiken är filmens styrka, och jag tycker att den lyckas skapa en väldigt mänsklig känsla mitt i alla superhjältekläder. Skurken är kanske lite svag, men det spelar mindre roll, för charmen i själva berättelsen gör den till en av de mest lättälskade DCEU-filmerna.
(05) Aquaman
James Wan satsade på att göra en färgsprakande undervattensfantasi, och istället för att skämmas för det går han all in. Jason Momoa gör Arthur Curry till en rockstjärnevariant av en hjälte, och kemin mellan honom och Amber Heards Mera fungerar förvånansvärt bra. Storyn är enkel, nästan som en klassisk matiné, men det är stilen, de galna undervattensvärldarna och den lekfulla tonen som gör att den sticker ut.
(04) Wonder Woman
När den här kom kändes det som en frisk fläkt i DCEU. Gal Gadot är perfekt som Diana, med en kombination av styrka, värme och naivitet som gör att hon sticker ut. Filmen bygger långsamt upp hennes resa från Themyscira till första världskrigets brutalitet, och det är just kontrasten som gör den stark. Stridsscenerna, särskilt "No Man's Land", är ikoniska, men för mig är det Dianas genuina tro på kärlek och rättvisa som bär filmen. Finalen tappar lite, men helheten gör den till en av de mest minnesvärda.
(03) The Suicide Squad
Här fick James Gunn verkligen leka fritt, och resultatet är en blodig, färgstark och samtidigt charmig film som för mig står som en av de mest underhållande i hela DCEU. Den vågar vara knasig, med karaktärer som King Shark och Polka-Dot Man, men lyckas ändå ge dem mänskliga drag som gör att man faktiskt bryr sig. Harley Quinn är briljant som vanligt, och hela filmen känns som en perfekt balans mellan galenskap och hjärta. Det är den sortens film som inte tar sig själv på för stort allvar, men samtidigt lyckas beröra.
(02) Peacemaker (S1)
Jag trodde aldrig att jag skulle bry mig om Peacemaker, men serien vände totalt på den förväntningen. John Cena är briljant i rollen, för han lyckas vara både idiotiskt rolig och sårbart mänsklig. Serien har en energi som känns unik inom superhjältegenren - den vågar vara absurd, grotesk och hjärtlig på en och samma gång. Bäst av allt är att det inte bara handlar om en hjälte, utan också om relationer: mellan Peacemaker och hans pappa, mellan honom och laget, och hans kamp för att hitta en egen identitet. Det är både en satir och en känslosam resa, och därför är den så stark.
Best of the Bes... Dead.
BÄST UR DET GAMLA, NU NEDLAGDA DCEU:
(01) Zack Snyder's Justice League
Det här är inte bara en film, det är en hel upplevelse. När den kom kändes det nästan som en upprättelse - inte bara för Zack Snyder själv, utan också för fans som länge hoppats på att få se hans vision. Den är monumental i sitt omfång, med fyra timmar av mytologi, tragedi och hopp. Tonen är mörk, men också vacker i sina stunder av mänsklighet, och jag tycker att karaktärerna äntligen får den plats de förtjänar. Cyborgs berättelse är hjärtat i filmen, och Steppenwolf känns som ett riktigt hot, till skillnad från i bioversionen. Det är förstås en mastig film som inte passar alla, men för mig är det den tydligaste bilden av vad DCEU kunde ha varit om det fått blomma ut till fullo.