Den 13 September 1985 var jag fem år gammal. Det var fortfarande cirka ett och ett halvt år innan Mario skulle göra sin debut i Europa (15:e maj 1987) och jag hade förstås ingen aning vilket avtryck den knubbiga lilla rörmokaren skulle komma att göra.
Inte bara på mig - utan på en hel värld. Men det skulle ta lite tid.
För även om Super Mario Bros givetvis var, och är, ett fantastiskt plattformsspel så finns det många andra faktorer som är viktiga när något ska bli helt definierande. Både för vad det varit och vad det ska komma att bli. En sådan sak är givetvis merchandise. 1987 hade vi inget sådant gällande Mario. Det fanns inga specialdesignade NES-konsoler, inga amiibos eller andra samlarfigurer, inga handkontroller som hade motiv av karaktärerna. Det första jag. eventuellt, kan minnas som dök upp i av sådant här var möjligtvis en T-shirt och kanske något badlakan.
Samlarfigurer av spel var sällsynt, närapå icke-existerande. Där filmvärlden pumpade ut actionfigurer föreställandes det mesta så skulle det ta år innan spel fick något som ens var i närheten av en motsvarighet. Kanske ett tecken på att spel ändå, där och då, inte var i närheten av lika populärt.
Bana 1-1 hör till en av spelhistoriens mest kända spelnivåer.
40 år senare är givetvis allt det där helt annorlunda. Idag väntar vi på den andra animerade Super Mario Bros-filmen, vi har nöjesparker, museum och flertalet Nintendo-butiker som är överfyllda med prylar att köpa. Spelposters, kläder, Lego... Allt finns.
Det är ju delvis så en superstjärna föds; genom att synas. Överallt och på allt. Men givetvis växer den sig allra mest stor genom helt fantastiska spel. Frågan är om någon spelserie, åtminstone någon med i närheten av lika många titlar, haft en så konsekvent hög lägstanivå som just Super Mario-serien. Där Sega flertalet gånger kämpat ordentligt i motvind med Sonic, där Crash och Spyro visserligen bjudit på många underhållande spel men inte fått i närheten av samma genomslagskraft - så finns det egentligen bara två andra spelserier i samma genre som jag här och nu kan komma att tänka på. Den ena heter Ratchet & Clank. Den andra heter Astro Bot. Men den första faller lite på att egentligen vara lite mer av ett actionspel och den andra har bara två (och en halvt) utgivna spel.
Det råder alltså ingen tvekan om att Mario är störst. Men det där vet vi ju redan.
Vill man gå in på lite bakgrundshistoria så var det Mario Segale, som var hyresvärd för Nintendos amerikanska högkvarter, som rörmokaren döptes efter. Shigeru Miyamoto ville egentligen använda karaktären Popeye men problem med licens gjorde att Miyamoto istället fick komma på en egen. I början hetta han Jumpman, skapades 1981 och skulle ta sig till toppen till den stora apan i övre delen av skärmen i arkadspelet Donkey Kong. Men det är ju alla de fantastiska plattformsspel som vi främst känner Mario från och vi ska fira honom för.
Det är såhär spelhistoria börjar.
Denna karaktären tycktes sedan under mitten av 80-talet finnas i var och vartannat vardagsrum. Jag minns hur mina föräldrar spelade, med den klassiska "rycka kontrollen uppåt"-rörelsen när de skulle få Mario att hoppa. De tre spelen NES-spelen var fantastiska i sig men det finns framförallt två stycken vars betydelse känns helt definierande; Det ena var Super Mario World. Av många sett som världens bästa plattformsspel och på flera vis det ultimata 2D-plattformspelet både visuellt och konceptmässigt av allt som kommit innan.
Sedan har vi ju då, förstås, Super Mario 64.
Jag hade kunnat låta den här texten handla om enbart det. För så fantastiskt och så betydelsefullt var det. När man för första gången plockade upp Nintendo 64-handkontrollen, Mario hoppade ur det gröna röret och man styrde honom mot slottet så var det som att se en bit av framtiden. Det var också här Mario fick sin ikoniska röst av Charles Martinet, en röst som skulle följa oss till 2023 då Kevin Afghani tog över rollen i spelen.
1997 arbetade min far på en tidning och genom ett samarbete med Bergsala fick jag testa och recensera Nintendo-spel. När han kom hem en dag hade han med sig ett Nintendo 64 som vi skulle få låna en veckas tid. Förutom att själv bli helt uppslukad av spelet så ville vänner komma över och spela och när jag sedan skulle skriva en recension av Super Mario 64 så användes klyschor som att "framtiden är här" och liknande superlativ. Det fanns så mycket att säga och både jag och resterande spelpublikationer i världen försökte överträffa varandra med att säga allt. Det finns ett gäng spel som vi förmodligen alltid kommer att nämna, ha med på topplistor och skriva krönikor om och nämna som det där som "förändrade allt" och som "låg till grunden för" och så vidare.
Nästa år är bröderna tillbaka med en ny film.
Förutom att vara ett fantastiskt spel så är det väl egentligen allra mest det Super Mario 64 blivit. Något att jämföra med. Något att ställa allt som kommer emot.
På samma vis som Super Mario World fulländade 2D-spelen så är de båda Super Mario Galaxy-spelen lite så för egen del. Sex år efter Super Mario 64 kom visserligen Super Mario Sunshine men om det är något spel, utan att för den sakens skull vara särskilt dåligt, som känns som lite av en parentes i seriens historia - så är det nog det. Istället blev Super Mario Galaxy lite som en comeback och jag skulle nog säga att serien aldrig heller varit så bra som den var just med de två spelen. En utgåva med båda spelen utannonserades till Switch och när den dyker upp blir det ytterligare en genomspelning av de.
Det har nu gått åtta år sedan Super Mario Odyssey dök upp. Det känns definitivt som att Nintendo snart måste lyfta på skynket och ge oss nästa spel i 3D-serien. Vi fick Super Mario Bros Wonder för två år sedan och det är ju lite sådär denna spelserie fungerat; de riktigt stora titlarna följs upp av sidoscrollande äventyr som på många vis fångar kärnan i vad Mario alltid handlat om.
Lite av den egna Mario-samlingen.
Det finns framförallt en sak jag gillar med spelserier som följt med hela vägen från min barndom. Det är att jag liksom kan minnas var jag befann mig i livet bara genom att tänka tillbaka på en specifik titel. Jag minns saker som var jag bodde och var jag satt och spelade. Jag minns vilka mina vänner var, vilken klass jag gick i och så mycket mer. Spelen är mer än pixlar och polygoner på en skärm. De är lite som ett fastfruset ögonblick i tiden. Det spelar egentligen ingen roll vilken titel man tar även om en del givetvis gjort ett betydligt större avtryck än andra. Vi har växt upp tillsammans, jag och Mario, hela vägen från ett vardagsrum i en liten by utanför Trollhättan, vidare till andra städer och annat land. Från en sjuåring vars högsta önskan var att mamma och pappa sa att jag fick sitta uppe en timme till och spela om kvällarna - till en 45-åring som sitter och blir nostalgisk över alla dessa åren och har förmånen att få skriva om det.
Det är på många vis ganska konstigt att en sådan figur som just Mario blivit en sådan ikon. Men det är lika lätt att förstå varför. Det handlar nog också mycket om en perfekt tajmning. Att när vi idag snarare ser efter en "coolhet" så behövdes inte det då. Och i grunden så finns det ju något väldigt enkelt i det hela; Mario påminner oss om vår barndom. Och han är med i fantastiska spel.
På många vis får även Mario mig att känna mig gammal. Men det finns något fint i det också. Så, vilket liv vi haft tillsammans du och jag Mario. Tack för det. Och stort grattis på din dag.