Grafik har ju aldrig slutat vara ett hett ämne och i förhandssnacket inför stora releaser är det ofta det hetaste samtalsämnet, trots att det är en faktor som egentligen har väldigt lite koppling till hur bra gameplay ett spel har. Riktigt snygg grafik är helt enkelt väldigt omtyckt och självklart det första vi noterar när vi ska gå från en konsolgeneration till en annan.
Det här gör det svårt att kora världens snyggaste spel, eftersom man alltid måste ta hänsyn till när de släpptes. Kan till exempel Battletoads till NES jämföras med Soul Calibur till Dreamcast eller Gears of War till Xbox 360? Därför tänkte jag nu försöka kora vilka tio spel som varit respektive generations finaste titlar och bara jämföra inom just den generationen.
Fokus ligger på populära konsoler (eftersom de har tydligast generationsindelningar) släppta i Europa, och jag startar med den så kallade generation tre eftersom de tidigare är så primitiva att det helt enkelt inte blir särskilt intressant.
(10) Asterix (Master System / 1991)
Det är lätt att glömma att Master System faktiskt var märkbart mer kraftfull än NES, som dock hade betydligt mer tredjepartsstöd och därför användes den verkligen fullt ut. Men Asterix till Master System visar hur bra det faktiskt kunde bli med utsökt teknik och design. Grafiken nyttjade färgpaletten fullt ut, med tydliga figurer och varierade miljöer, och läckert pixelarbete. Animationerna var dessutom ovanligt mjuka och gav både hjältar och fiender personlighet. Tillsammans skapade detta ett spel som visar hur långt man kunde driva Master System när allt satt på plats.
(9) Punch-Out (NES / 1987)
Egentligen borde detta kanske inte riktigt platsa här då det är ett av de tidigaste NES-spelen. Men... det skiter jag i för det här var ett tekniskt mästerverk som blev möjligt tack vare MMC2-chipet, som gjorde det möjligt att skapa mycket större sprites än NES egentligen var kapabel till. Tack vare smart programmering och design är det ett av få NES-spel som ser bra ut än idag.
(8) Deep Duck Trouble starring Donald Duck (Master System / 1993)
Kalle Ankas äventyr i Deep Duck Trouble är ett annat exempel som lyfter fram vad Master System kunde prestera när utvecklarna tog tillvara på hårdvaran. Istället för att bara leverera enkla plattformsmiljöer byggdes banorna med djup, kontraster och små detaljer som gjorde varje område minnesvärt. Trots ynka 8 bita hade Kalle själv sin personlighet bevarad med animationer som fångar hans heta temperament. Jämför med NES-höjdaren Duck Tales så ser man hur mycket tjusigare detta faktiskt var.
(7) Probotector (NES / 1988)
Konami var kungar till NES och levererade massor av klassiker jag övervägde till denna lista, där bland annat Life Force: Salamander och Teenage Mutant Hero Turtles II: The Arcade Game tveklöst hade platsat på en topp 20. Probotector (Contra utanför Europa) måste dock vara med, där Konami inte bara lyckades stuva in ett otroligt snyggt arkadspel, de gjorde det dessutom utan att kompromissa med spelbarheten och levererade sanslöst hektisk action och svinfeta bossar samt förbättrade dessutom delar av det. Ett tekniskt mästerverk.
(6) Ninja Gaiden (Master System / 1992)
Ninja Gaiden slog igenom till NES, men långt senare, under 16 bits-eran, kom även en version till Master System utvecklad av Sims och Sega. Spelet rullade på med ett helt annat flyt än vi var vana vid under denna era, och oavsett vad som slungades mot oss i form av läckra världar av fiender så sackade det aldrig ned - ett tecken på suverän optimering. Kombinerat med synnerligen välprogrammerad spelkontroll blev känslan av precision en tydlig teknisk triumf som ofta fick det att kännas som att det lika gärna hade kunnat vara en tidig 16 bits-titel.
(5) Castlevania III: Dracula's Curse (NES / 1992)
Klart vi ska ha med mer Konami på listan. De hade ju även sin Castlevania-serie, vars två första spel var superbra. Och bättre skulle det bli med Castlevania III: Dracula's Curse. Här hade utvecklingen till NES i princip kommit så långt den kunde nå, och det bara vräktes på med fräsiga effekter, stora sprites och varierade omgivningar, kort sagt ett äventyr som verkligen behöver upplevas i rörelse. Då ska man ändå veta att det var en nedbantad version vi fick jämfört med den japanska som faktiskt var ännu snyggare.
(4) Kirby's Adventure (NES / 1993)
När Kirby's Adventure släpptes var NES i princip död (bara året efterkom Playstation), men spelet visade att konsolen fortfarande hade mer att ge. Pasteller och kontraster med flera oväntade val gjorde att miljöerna kändes lika lätta som lekfulla och matchade därmed karaktären. En annan sak är hur mycket variation som rymdes. Många 8 bits-titlar hade en tydlig tendens att återanvända samma byggstenar om och om igen, något Kirby's Adventure undvek med en enorm miljövariation. Som svanesång för NES är det svårt att tänka sig ett bättre exempel på vad konsolen ändå kunde åstadkomma i rätt händer.
(3) Batman: Return of the Joker (NES / 1991)
Ofta när en ny generation tar vi dyker det upp snack om att spel till gammal hårdvara nästan ser ut att höra hemma på den nya konsolen. Oftast är det lite hyperbol, men i fallet Batman: Return of the Joker är det rätt och slätt sanning. Dess sprites såg nästan ut som tidig 16 bits-grafik med detaljrikedom och skuggning av ett slag vi inte visste NES var kapabel till. Kombinera med fina animationer och läckra bakgrunder och du har ett makalöst tjusigt spel som tar bronsplatsen på listan.
(2) Wonder Boy III: The Dragon's Trap (Master System / 1989)
Grafiken i Wonder Boy III: The Dragon's Trap var makalös. Här pressades Master System på ett sätt som nästan fick den att kännas som en 16 bits-maskin och gav en försmak av Mega Drive. Paletten användes nyanserat för konsolen, med mjuka övergångar och stark kontrast som gav tydlig atmosfär åt allt från stränder till mörka grottor. Äventyrets sprites var dessutom ovanligt stora och detaljerad för eran, men ändå animerad på ett sätt som återigen kändes 16 bitar. Dragon's Trap levererade därför känslan av en större och mer dynamisk värld och jag övervägde faktiskt länge att ha det som etta, för idag skulle jag säga att det är snyggast av dem alla.
(1) Battletoads (NES / 1991)
Den här var lite knivigare för mig. För när det här spelet kom var det fullkomligt chockerande läckert. Rare bara vräkte på med effekter som förmodligen inte ens NES visste att den var kapabel till med enorma sprites, flimmerfri presentation, pseudo-3D och bakgrunder som hanterades på ett nytt sätt. Det fanns verkligen inget liknande och var otroligt kreativ användning av NES-hårdvaran. Idag gör vissa effekter och detaljer att spelet kan upplevas lite plottrigt, och exempelvis Wonder Boy III: The Dragon's Trap är betydligt snällare mot ögat. Men ändå. Där och då gick det knappt att ta in att det var den gamla NES som spottade ur sig grafiken på skärmen medan Turtles-kopiorna Pimple, Rash och Zitz slog sig fram genom nästan löjligt varierade banor och etablerade Rare som grafikkungarna under hela 90-talet.
