(5) Soul Calibur
Få digitala handgemäng har lämnat större avtryck på mig än Namcos första vapenbaserade strykpartaj. Jag testade aldrig arkadspelet, läste bara om dess briljans i bland annat Computer and Video Games. Däremot köpte jag den felfria, alldeles utomordentligt finslipade Dreamcast-konverteringen på releasedagen och minns att jag var så fasansfullt imponerad av grafiken, följsamheten, animationerna, den visuella variationen, tempot och allt där i mellan att jag för det mesta satt med vidöppet kakhål när jag spelade, som en fågelholk med lite ymniga svettpärlor under näsan. Soul Calibur var en milstolpe i genren och är fortfarande fenomenalt roligt att gräva fram ur gömmorna och dunka igång.
(4) King of Fighters 98
SNK har för egen del oftast legat steget bakom Capcom och norpat för mycket av den originalitet som framförallt Street Fighter erbjudit genom åren. Art of Fighting, Burning Fight och Fatal Fury är klockrena exempel på där SNK alltid känts som om de legat steget efter. Det är väl King of Fighters då i någon slags allmänhet och 98:an i synnerhet som utmärker sig som det största och starkast lysande stjärn-undantaget här, då SNK toppade sin rival och slungade ur sig ett slagsmål som var i det närmaste perfekt.
(3) Tekken 5
Tekken 3 brukar ofta räknas som spelseriens absoluta höjdpunkt och den gången som Harada-San och hans team hemma hos Namco till fullo realiserade sin vision om ett tredimensionellt slagsmål med suverän balans, strålande spelkontroll och massor av riktigt lyckade, starka karaktärer. Jag älskar Tekken 3. Jag älskar Tekken som spelserie och jag håller med om alla de lovorden som kastats åt Tekken 3-hållet genom åren. I den hyllningskören hittar du alltid mig. Långt fram, med tillräckligt mycket hårspray i kalufsen för att få fram de där manga-spikarna som Kazuya stoltserar med. Det är dock vare sig Tekken, Tekken 3 eller Tekken 4 som jag anser vara spelseriens främsta - utan femman. Där trillade varje liten bit på plats och jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att jag genom åren kört närmare 10 000 matcher i det här spelet.
(2) Street Fighter 3: 3rd Strike
Det finnes enligt mig fortfarande, än idag, inte ett enda slagsmålsspel som rör sig så tjusigt, som flyter så sömlöst och som är så bedårande vackert att titta på som detta är. Capcom prickade verkligen helt rätt med den hett efterlängtade trean och även om det var ett katastrofalt snedsteg att inte plocka med Blanka, Ryu, Ken och Guile in i nästa generations Street Fighter-fest, åtgärdades många av de initiala missarna i senare versioner där jag anser att Third Strike utgör någon slags kulmen av en superb uppvisning i digitalt handgemäng.
(1) Street Fighter Alpha 3
Det är så svårt att välja ut endast fem spel, här, eftersom jag har knarkat denna genre sedan sent 80-tal och naturligtvis klamrat mig fast vid tjogvis av märkvärdiga titlar. Om kniven förs mot gubbstrupen, dock, och jag tvingas välja en vinnare - The One - Så faller mitt val på Zero 3, Capcoms bästa spel någonsin, om du frågar mig. För det är inte bara den alldeles perfekta mixen av alla tidigare Street Fighter-spel vilket resulterade i en perfekt spelmekanik, som gör detta till en solklar etta här. Nej, det är även den manga-inspirerade designen som jag tyckte lyfte Street Fighter till nya höjder, musiken (som är lysande), fokuset på olika Ismer beroende på ens personliga spelstil och alla underbara, superdetaljerade bakgrunder.
Vilka är dina fem favoriter?