Minns du känslan av att köpa en speltidning på 90- eller 00-talet? Att stå där på Pressbyrån, bläddra bland travar av speltidningar, och egentligen inte bry sig ett jota om de där femton sidorna med förhandsartiklar om Unreal Tournament eller recensioner av något obskyrt realtidsstrategispel. Nej, det viktiga var plastpåsen som hängde utanpå tidningen, den med en glansig cd-skiva fasttejpad som om det vore själva reliken från en digital kyrka. Den skivan var framtiden, destillerad i plast, och den följde med dig hem som en biljett till något större.
Och när man väl tryckte in den i datorn, efter att ha väntat i tre och en halv timme på att Windows 98 hostade igång som en trött symaskin, då kändes det som att man plötsligt hade hela världen på hårddisken. Visst, det var egentligen bara ett par nivåer i Driver eller en tidspressad session i Tony Hawk's Pro Skater 2, men det spelade ingen roll. Man nötte samma demobana om och om igen, inte för att det fanns något nytt att upptäcka, utan för att känslan av att spela framtiden var så elektrisk. Och ibland var det helt slumpmässiga grejer som fastnade. En okänd FPS som SiN, en obskyr bilracer, något japanskt rollspel man aldrig hörde talas om igen - det spelade ingen roll. Demon var där, och demon var allt.
Quake II var en stor del av min barndom - tack vare en cirkulär, folierad bit hårdplast.
Men sen gled det hela in i mörkret. Demon försvann inte i en plötslig explosion, de gick inte ut med ett sista fyrverkeri, utan snarare som en butik som plötsligt står tom när man går förbi: skylten är borta, dörren är låst, och man undrar varför man inte hann säga hejdå. Spelindustrin kom fram till att det var en dålig affärsidé att låta folk prova innan de köpte. Folk kunde ju upptäcka att spelen inte var särskilt bra, och det vore ju... dumt. Så istället fick vi trailers, bombastiska E3-presentationer där någon på scen vrålade "WORLD PREMIERE" och folk klappade som om de nyss sett eld för första gången.
Demon dog alltså. De begravdes tillsammans med shareware, LAN-caféer och manualer som faktiskt var tjockare än en broschyr från Ikea. Man fick nostalgiskt berätta för sina yngre kusiner om tiden när man fick Quake 2 på en cd från PC Zone, och de tittade tillbaka på en som om man lika gärna kunde hävdat att man brukade ladda ner musik via Napster på en 56k-modemslina. Men historien stannade inte där. För plötsligt hände något. Valve sa "hej" och bjöd in till något som kallas Steam Next Fest. Och vad är det om inte en digital buffé av demos, staplade på varandra som små ostbitar på tandpetare i en matmässa. Hundratals små spel som alla ropar "testa mig, snälla, jag är bättre än jag ser ut." Det är demokratiskt, kaotiskt och alldeles, alldeles underbart.
Det var där jag snubblade över Balatro första gången. En märklig liten skapelse som såg ut som ännu ett kortspel men i själva verket är en roguelike-poker-mutant som riskerar att förstöra ditt sociala liv. Och vi vet ju vad som hände med Balatro sen. Eller Slay the Princess, en visuell roman som man vid första anblicken tror är ännu en anime-flört, men som visar sig vara ett meta-skräckspel med psykologiska krokar vassare än vithajars tänder. Och Viewfinder! Spelet där du tar foton och använder dem som byggstenar i miljön. Demon var en uppenbarelse, ett bevis på att man inte behöver se en lång trailer eller läsa en förhandstitt för att förstå att här fanns något nytt och magiskt - man kunde själv känna det i fingertopparna.
Hade Balatro blivit en succé utan det där demot som fick igång snacket? Jag tror nte det.
Och listan tar inte slut där. Sea of Stars körde en demo som fick alla JRPG-fans att dregla av nostalgi, Chained Echoes övertygade världen om att en ensam utvecklare kan skapa något som känns lika episkt som Final Fantasy VI, och The Wandering Village gjorde mig nästan emotionellt investerad i att bygga en hel civilisation på ryggen av en gigantisk vandrande ödla. Hade det inte varit för demos hade de flesta av de här spelen drunknat i Steams oändliga brunn av "anime tjej med svärd"-projekt och halvfärdiga shooters med namn som Guns of the Dead: Reloaded Redux.
Och visst, allt är inte bra. Många demos är trasiga, halvfärdiga, eller bara... dåliga. Men det är också charmen. Jag minns att jag laddade ner en demo där huvudkaraktären fastnade i marken och började snurra runt som en fläkt. Jag satt där och asgarvade i fem minuter. Det var inte bra, men det var ärligt. Det var rått, ofiltrerat, och framför allt: jag fick känna det själv. Och det är något trailers aldrig kan ge. För det är just det demon är. De är ärliga. De är smakprov där utvecklaren säger: "Varsågod, känn efter. Tycker du om det här? Bra, kom tillbaka. Tycker du inte om det? Ja, då är vi nog inget för dig." Och i en värld där spelbranschen har blivit allt mer fixerad vid mikrotransaktioner, battle passes och "engagement loops" känns det nästan radikalt. Att bara ge bort en bit av spelet, gratis, och lita på att det räcker för att övertyga.
Så nu är vi tillbaka till början, på något märkligt sätt. Jag sitter inte längre med en plastskiva tejpad på framsidan av en tidning, men känslan är densamma. Jag laddar ner femton olika demos, provar dem i en sittning, och känner samma pirr i magen som när jag var åtta och stoppade in Quake 2-demon i min skrangliga beigea PC. Skillnaden är bara att nu får jag trettio istället för tre, och allt laddas hem på minuter istället för timmar.
Demon dog. Men de kravlade sig upp ur graven, borstade av sig jord och mögel, och sa: "Okej, låt oss göra detta igen. Nu kör vi." Och det fungerar. För varje gång jag hittar nästa Balatro eller Viewfinder i en Next Fest-hög känner jag exakt samma sak som jag gjorde då. En känsla av att framtiden, åtminstone för några minuter, ligger i mina händer. Och det är en känsla som varken trailers, presskonferenser eller influencers/streamers någonsin kan ersätta.
Spelar du helst ett demo innan du köper ett spel?