Henric Pettersson:
Mario + Rabbids: Kingdom Battle
Spelet jag spelat mest den här månaden är Mario + Rabbids: Kingdom Battle. Ja, jag vet - det tog bara sju år. Det har stått där i hyllan och blängt på mig varje gång jag startat något nytt, som en påminnelse om ännu ett spel jag "ska ta tag i någon dag". Och den dagen kom till slut. Jag trodde först att jag skulle spela lite snabbt och sedan gå vidare, men istället har jag suttit och planerat varje drag som om det gällde liv och död. Jag har skrattat åt Rabbids dumheter, svurit över mina egna missar och insett att jag faktiskt bryr mig om att få tre stjärnor på varje uppdrag. Det är nästan lite provocerande hur bra det är, så här långt efteråt.
Joel Pettersson:
The Outer Worlds 2
Oktober svischade förbi snabbare än jag önskat. Tyvärr (eller ja - inte bara "tyvärr" utan "yey" också såklart) så överrumplade månaden mig/oss med högkvalitativa (supergrymma) spel som jag har haft alldeles för lite tid att lägga på. Det är ett angenämt problem egentligen men problem är ju sällan endast trevliga - aldrig egentligen. Hursomhelst så är det utan tvekan The Outer Worlds 2 som snurrat mest frekvent hemma i det Petterssonsianska residenset. Om du inte har läst min recension så rekommenderar jag att du lägger några minuter av ditt liv åt att lusläsa den. Vill, orkar eller kan du inte det så sammanfattar jag den med att The Outer Worlds 2 är ett bra (men lite för försiktigt) spel. Jag är inne på en andra genomspelning nu där jag konsekvent gör de sämsta valen och försöker vara så grisig som möjligt. Precis som i verkligheten med andra ord.
Joel har tillbringat mycket tid i The Outer Worlds 2 under oktober.
Jonas Mäki:
Lego Party
Jag hade lika gärna kunnat ta Borderlands 4 eller Sonic Racing: Crossworlds, får de har båda ungefär lika mycket speltid som Lego Part för min egen del. Men... jag tror detta vinner på målsnöret. Och det är ju inte så konsigt eftersom vänner och bekanta vallfärdat till det Mäkiska residenset för att få spela Lego Party som äntligen erbjuder sann Mario Party-glädje även till Playstation och Xbox (samt för den delen PC). Vi spelar varv efter varv på de roliga och föränderliga spelplanerna och med drygt 60 minispel hålls variationen hela tiden på topp. Jag fascineras också av hur vuxna människor, som normalt inte bryr sig om Lego, sitter i soffan hos mig och på största allvar väljer mellan Lego-gubbar med kanindräkt, en astronaut med mustasch eller en grön ninja. Det här spelet förvandlar oss alla till barn och är så annorlunda och välgjort att det bör finnas i varje spelsamling.
Patrik Severin:
Digimon Story Time Stranger
Jag har spelat både Digimon Story Time Strangers och Pokémon Legends: Z-A den här månaden. Båda spelen handlar om att bygga ett lag av starka monster som slåss åt dig mot andra monster. Båda varumärken har alltid varit rivaler även om Pokémon är och lär förbli det mer populära alternativet. I år tycker jag dock att Digimon är vassare. Det känns mer som ett komplett rollspel, med fler intressanta saker att göra. Det finns även en betydligt mer intressant berättelse och en större frihet i hur du utvecklar dina monster att bli starkare eller återgå till svagare former. Systemet är inte onödigt komplext med bjuder på sätt att maximera kraften du kan få ut av dina digimons. Pokémon Legends: Z-A är bra och jag tycker att vår recensent prickade rätt med sitt betyg denna gång.
Joakim Sjögren:
Battlefield 6
Jag må ha tillbringat en hel del timmar tillsammans med Ninja Gaiden 4 inför dess recension, och jag har dessutom klämt in några fler spelsessioner med Super Mario Galaxy till min Switch 2 den senaste tiden, men spelet jag tveklöst har investerat mest tid i den gågna månaden är Battlefield 6. Jag har visserligen redan skrivit av mig i bloggform om vad jag tycker om Dices svulstiga actiontitel, men det går såklart inte att hylla denna multiplayer-fest nog mycket. Att ratta pansarvagn och krascha flygplan slutar aldrig att underhålla, och jag ser redan framemot den kommande uppdateringen som ska addera nya kartor till spelet i fråga. För det är nog det enda klagomålet jag har med Battlefield 6 än så länge; det behövs mer variation bland de olika slagfälten. Många kartor är lite för lika varandra och jag hoppas att Battlefield Studios och EA fortsätter att uppdatera titeln med jämna mellanrum de närmsta månaderna så spelare befolkar servrarna en lång tid framöver.
Marcus Persson:
Age of Empires II: Definitive Edition
För att använda Julius Caesars egna, ärade ord - Veni vidi vici. Det är nog så jag på bästa vis kan summera och beskriva den senaste månadens många segrar i den nyrenoverade utgåvan av Ensemble Studios gamla RTS-stänkare - Age of Empires II. Mitt i särklass mest lirade spel under föregående månad, en titel som det högst sannolikt även kommer att behålla under oktober i och med den nyligen lanserade expansionen Alexander the Great. Det är direkt löjligt hur väl World's Edge lyckas förvalta arvet och blåsa nytt liv i vad som på pappret borde vara ett hejdlöst utdaterat spel. Men icke, gameplayet är tajtare än en välsvarvad bult - fortfarande, efter alla dessa år. Om nu ändå Blizzard hade kunnat förmå sig att ge sina gamla klassiker samma fantastiska behandling... A man can dream.
Conny Andersson:
Trails in the Sky: 1st Chapter
Jag har varit investerad i den omfattande Legend of Heroes-serien ett tag nu. Men bara spelat genom Trails of Cold Steel och startat med dess uppföljare. När så en remake av det allra första spelet i serien presenterades blev jag eld och lågor. För när ett klassiskt japanskt rollspel dyker upp - då är det något speciellt för mig. Jag köpte hem den fina specialutgåvan, installerade och så var det då dags att stifta bekantskap med Joshua och Estelle. Som klassiskt i denna genre så tar det ett tag innan det på allvar börjar. Men efter fem timmar så var jag så investerad i berättelsen och så var spelet precis allt jag hade önskat det skulle vara. För när äventyret så tar fart och huvudukaraktärerna ger sig ut på sin omfattande resa så prickar det in alla genrens styrkor på ett perfekt vis. Ju längre tiden går, desto bättre blir det och nu när denna text skrivs så är jag på spelets sista kapitel. Jag har verkligen älskat varenda sekund.
Flera av oss har nördat ned oss rejält i Battlefield 6 under de senaste fyra veckorna.
Petter Hegevall:
Battlefield 6: Redsec
Efter tre år tillsammans med Call of Duty: Warzone har alla vi kompisar som nästan dagligen hoppat ned på kartor som Al Mazra, Ashika, Urzikstan, Vondel, Rebirth samt Verdansk - Bytt ut Activisions onlinekrig mot EA:s. Redsec är en väldigt annorlunda actionupplevelse jämfört med Warzone även om de i grunden baseras på exakt samma koncept. Jag har väl inte riktigt kommit in i det ännu trots 30+ timmar och otaliga matcher men jag hoppas att det sker inom kort. Det finnes något högst onaturligt i balansen (eller avsaknaden av det?) mellan movement och gunplay, i Redsec, som jag förmodar kommer att kännas som en "feature" efter 300 timmar men just nu känner jag mig bara avigt tung och bökig när jag springer runt och dör.
Niclas Wallin:
Resident Evil Village
Efter att ha haft det liggandes i min backlog i alltför lång tid så var det slutligen dags att sätta igång med det senaste kapitlet i den klassiska skräckserien som knappast behöver någon närmare presentation. Eftersom Requiem släpps om bara fyra månader så kändes det lägligt att ta itu med detta och eftersom jag gillade sjuan skarpt så gillar jag också det jag hittills sett av Village. Lady Dimitrescu och hennes döttrar är ju lite sådär lagom otäcka, men på det stora hela så tycker jag nog att Biohazard var en klart läskigare upplevelse där jag sällan låg på under 120 slag per minut under genomspelningen medans vissa partier i Village knappt får mig att dra över vilopulsen. Men det kan ju förstås komma att ändras ju längre jag kommer, vi får se. Bra spel är det åtminstone, det är ett som är säkert.
Marie Liljegren:
Ghost of Yotei
Denna månad har helt dedikerats i katanans tecken. Jag har skivat ner mina darrande fiender till tunna skivor av Nallekorv och en och annan prickekorv och jag går nu under namnet charkmästaren på den Japanska ön Yotei. Ända sedan dess föregångare kom, Ghost of Tsushima så har jag längtat mig alldeles fördärvad på ett nytt kapitel i serien och nu är spelet mitt att njuta av denna höst. Så karamellen ska sugas på så länge som möjligt för jag vill inte att det ska ta slut än. Ligger på 52 timmar hittills och än så länge har jag typ bara skrapat på ytan på äventyret. Flera gånger under varje spelningen måste jag helt plötsligt bara pausa spelet och bara stanna min karaktär för att se ut över de vackra vidderna som sträcker sig framför mig på min TV-ruta. Det är så sjukt vackert att man helst bara skulle vilja hoppa in i spelet om det nu inte var för alla mordlystna as som bränner sina fiender värre än vad farsan brukar bränna de stackars varmkorvarna varje sommar på gasolgrillen. Det känns som jag beställt en hel special och verkligen fått extra allt.
Det är maxat med nya häftiga vapen som gör fightingen till en dröm, en dansande sådan. Utforskningen är också maxad och man älskar varje stund till fots eller på hästryggen då omgivningarna är som tagna ur en tavla. Ja, som typ nån som kan måla gjort. Inte typ Picasso. Eller jag. Detta är det bästa jag spelat i år för egen del och jag har inte hittat en endaste liten sak som inte är bra med spelet. Så det kommer vara jag och Atsu ett bra tag nu framöver. Ser fram emot att försöka polera spelet till den grad att jag belönas med en Platinumtrofé.
Johan Vahlström:
EA Sports FC 26
Jag har doppat tårna i poolen av andra spel denna månad, men det finns ingen tvekan om att det fortfarande är fotbollssimulatorn nummer ett som regerar. Det har sina problem, absolut, och EA verkar släppa patch efter patch för att fixa - och sedan återkalla - sådant som folk inte gillar. Men det har fortfarande sin charm, och till slut är det väl helt enkelt fotbollsberoendet som gör det. Att försöka tävla med mitt mixade Sverige/Manchester United-lag online är inte det lättaste i en värld av svettiga tryhards, men det är värt ett försök. Frågan är om vintern nu börjar locka mig till andra spel, men än så länge ligger detta stabilt på toppen av isberget.
Martin Carlsson:
Battlefield 6
"A true return to form" som de säger, det ursvenska fenomenet Battlefield är tillbaka och det var längesen det var såhär givande och genomtänkt. Sexans sprängdåd och squadplay är en frisk fläkt inom en stagnerad scen och levererar precis vad många av oss väntat och hoppats på. Det är tajt, det är snyggt och det är kaotiskt på helt rätt sätt. För bara några dagar sedan avrundades dessutom oktober med startskottet för Säsong 1 och Redsec vilket ytterligare förädlat upplevelsen med skarpa kulor och nya lägen. Det gör inte så mycket att höstrusket viner utanför när eldmolnen från min skärm lyser upp och värmer i mörkret - och lär så fortsätta göra lång tid framöver.
Niclas och Christian har fördjupat sig i Resident Evil Village.
Olof Westerberg:
Red Dead Redemption 2
Jag har vissa grava luckor i min backlogg som jag av en eller annan anledning aldrig tagit mig an och en av dem är, hör och häpna, Rockstars cowboy-epos Red Dead Redemption 2. När det begav sig ägde jag nämligen ingen kompatibel konsol, och när det på senare år började snackas om en next gen-uppgradering bestämde jag mig för att vänta, och vänta. För 30 bilder per sekund går väl bara inte an? Inte 2025, där drar jag min gräns. Trodde jag i alla fall. För en dag drog jag ändå igång det på min Playstation 5 och det gjorde absolut ingenting att det var både långsamt och lågupplöst. Som resten av spelvärlden redan noterat är äventyret och världen i RDR2 så intrikat och levande att de där tekniska "bekymren" glöms bort snabbare än pungen på min häst krymper till ett plommon i bäcken. Varför väntade jag såhär länge på att få uppleva det?
André Lamartine:
Gwent
Jodå, Gwent spelas fortfarande. Jag kanske bara är så där lagom höstsur, men nog börjar det kännas som att spelet ligger på sin dödsbädd. Det rör sig om samma uppdatering varje månad, där balansen mellan samma kort ruckas om av spelets community och man befinner sig i någon slags Groundhogday-situation där väldigt lite. Jag har redan accepterat att det inte kommer fler kort och det finns fortfarande väldigt mycket variation i spelet, men nu har jag fastnat i en ond spiral där motståndare sabbar min kortlek med sina inkräktande Nilfgaard-lekar och det börjar mest bara bli tröttsamt. Låt min kortlek vara! Jag vill bara leka runt med mina onödigt krångliga thinning-lekar, rör ej!! Hur som helst, Gwent är det jag har tillbringat mest tid med denna ruskiga höstmånad. Tanken är att jag ska återuppta Mario Galaxy 2 snart, jag har bara inte orkat vifta runt med Switch-kontroller.
Christian Håkansson
Resident Evil: Village
Efter att ha spanat in den senaste trailern till Resident Evil: Requiem så började det såklart klia i zombie-slaktarfingrarna. Jag var bara tvungen att återuppleva Ethan Winters resa genom en missförstådd liten by med, enligt mig, vänligt sinnade och missförstådda invånare. Jag hade helt glömt bort möjligheten att välja mellan första- och tredjepersonsperspektiv. Det fick bli tredjeperson och resan var åter igång. Ethan och hans berättelse tillför någonting fräscht och nytt till hela franchisen, känner jag. Jag blir fortfarande överväldigad av miljöerna och tonerna dessa sätter, med en helt fenomenal fiendedesign. Det finns verkligen en lekande kreativitet här och en spretig udd med varulvsfolk, vampyrkvinnor och annat härligt. Om det finns något att klaga på så är det väl bristande variation i bossfighternas struktur. Resident Evil: Village är ett riktigt bra höstspel med både action och skräck! Det blir att försöka sig på platinum i detta. Förhoppningsvis lyckas jag innan året är slut, det blir att återkomma om detta i framtida blogginlägg.
Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under oktober 2025?