2025 har varit ett urstarkt indie-år. Det såg vi tydliga tecken på under Game Awards där Clair Obscur: Expedition 33 gjorde storslam, Hollow Knight: Silksong blev hyllat och Hades 2 gick hem med en vinst i bästa actionspel. Nu är det inte Game Awards som ska avhandlas, men något som absolut har liknande dignitet och tyngd. "Joel korar årets indies" är en textbaserad gala där jag, Joel, korar vinnare i allsköns kategorier där samtliga har en gemensam nämnare genom att delas ut till spel som har gjorts av oberoende utvecklare.
Det är indies som pushar branschen framåt genom att våga testa nya saker. Innovation är inte längre något självklart när vi snackar AAA-spel där man är rädd för att ta risker för att det är för mycket pengar på spel. Indie-utvecklarna banar väg för mediet vi alla älskar genom att visa att det faktiskt inte behövs 40 000 miljarder svenska kronor i utvecklingskostnad för att göra succé.
Det här är mina högst subjektiva åsikter, så klart, så om ni inte håller med mig kan ni i alla fall se listan som rena tips på finfina spel. Men men - luta er nu tillbaka och föreställ er mig i någon slags Geoff Keighly-roll (med tillhörande glänsande sneakers) där jag delar ut priserna i indie-galan "Joel korar årets indies".
Årets namn: Drywall Eating Simulator
Indie-scenen är smockfull av otroligt udda namn. Här behöver utvecklare allt som oftast inte ta hänsyn till vad giriga utgivare tycker och tänker angående vad som är lämpligt och mest passande utifrån målgruppsstudier och inkluderingshets. Jag älskar verkligen namnet på Peripheral Playbox spel, Drywall Eating Simulator, eftersom det till punkt och pricka beskriver den något bisarra premissen; fly omvärldens stress och hets genom att tugga i dig lite gipsvägg.
Årets konstigaste: Rogue Light Deck Builder
Jag vill inte veta hur mycket svamp utvecklarna av Rogue Light Deck Builder hade tuggat i sig när de kläckte fram idén bakom spelet. Jag misstänker att det var otroliga mängder och lika mycket - om inte mer - lär ha intagits under utvecklingens gång. Du ska ha ett trädäck hemma men du är fast i hammare- och spik-helvetet tills du har tjänat ihop en miljon dollar. Gameplay fokuserar mer eller mindre bara på hamrandet där du måste svinga noggrant för att inte banka sönder din stackars hand. Allteftersom kan du uppgradera dina förmågor och bli en vassare trädäcksbyggare och det är ett krav - för pengarna ska in.
Årets snyggaste: Séance of Blake Manor
Séance of Blake Manor är ett underbart spel. Fyllt till bredden med smarta gåtor, pussel och mystiska mysterium som involverar allt från spöken och gastar till mord och allmän ond bråd död. Men den bästa delen av spelet är definitivt hur det ser ut. Spooky Doorway, som utvecklat, har byggt omgivningen i 3D med knivskarp cel-shading och lämnat karaktärer som 2D-objekt - detta gör att varje scen skulle kunna vara en bildruta från en läcker serietidning från 60-talet. Det här är ren och skär spel-estetik-porr.
Årets mest beroendeframkallande: Megabonk
Jag recenserade Megabonk och delade ut ett relativt högt poäng med tanke på hur spelet ser ut i en jämförelse med andra spel som är uppe och nosar på samma betyg. Ångrar jag det? Absolut inte. Megabonk är verkligen spelglädje nedkokat i dess allra renaste form och sedan serverat i sniffvänlig form på ett silverfat. Så fort man får känning på Megabonk-heroin så är man fast. Fast i ett järngrepp - fast... ett trevligt sådant. Det finns betydligt värre beroenden än Megabonkoholism.
Årets mest frustrerande: Baby Steps
Missförstå mig rätt här - för jag älskade varenda travande sekund av Baby Steps. Jag njöt av hur det pumpade ut känslor ur mig, oavsett om det handlade om stimuli i belöningscentrat eller om det var ursinnig ilska efter nittonde fallet på ungefär samma ställe. Baby Steps påverkade mig på sätt jag inte är van att spel kan göra och även om det i mångt och mycket är rent självplågeri så är det självtortyr som kittlar och behagar. Att kontentan av berättelsen handlar om att utmana sig själv och växa som person skadar ju inte heller, för den delen.
Årets som inte kom ut i år: Dungeon Clawler
Jag är ju rougelite-torsk, det är sen gammalt, och ett spel jag lagt orimligt mycket tid på den senaste tiden är ett spel som kom ut förra året - nämligen Dungeon Clawler. Du vet såna där klo-maskiner som utomjordingarna i Toy Story avgudar? Spelmekaniken kretsar kring dessa och är sådär löjligt enkel och mysig att det är svårt att låta bli att spela runda efter runda i all evig framtid.
Årets mest efterlängtade: Shroom and Gloom, Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors, Slay the Spire 2, Over the Hill & Bradley the Badger
Jag har för svårt att välja. Det går inte. Så den här punkten på listan blir ett hopkokat potpurri av fem olika spel jag ser fram emot otroligt mycket. Shroom and Gloom är en FPS-deckbuilder med unik stil, Vampire Crawlers är en spinoff på otroliga Vampire Survivors, Slay the Spire 2 är... uppföljaren till Slay the Spire, såklart, Over the Hill är Art of Rally-gängets nästa spel och Bradley the Badger utannonserades nyligen på Game Awards och ser otroligt mustigt ut. Grejen är att jag hade kunnat lista tio spel jag ser fram emot lika mycket, typ, men det får räcka såhär.
Årets besvikelse: Hyper Light Breaker
Många var vi som satt spända av förväntan över att få lägga labbarna på Heart Machines nya spel. Hyper Light Drifter är ett i mångt och mycket fantastiskt spel och därför talade allt för att även Hyper Light Breaker skulle bjussa på en liknande upplevelse, rent kvalitativt sett. Men icke! Nej, tyvärr, för när Breaker släpptes i Early Access så var det i så dåligt skick att man undrade om de skämtade, som ett slags tidigt aprilskämt eller något. Nu, nästan ett år senare har de i stort sett övergett spelet och det är tydligt att de borde ha väntat med att släppa det - för även om det är en tidig utgåva, som är under utveckling, så kan man inte släppa något som känns som en pre-alpha. Mycket trist.
Årets bästa soundtrack: Keep Driving
Göteborgsbaserade YCJY Games dunkade ut ett mycket fint spel i februari i år. Post-apokalyps i underbara retropixlar med en ikonisk Volvo 240 i centrum banade vägen för en riktigt framgångsrik release - men det är inte det vi ska diskutera här, nej. Soundtracket är magiskt och fyllt med underbara indielåtar som alla hjälper till att framhäva tonen i spelet. Det skadar ju inte heller att det är den svenska musikscenen som är representerad här med bland andra Westkust, The Honeydrips och Makthaverskan. Både en och två gånger har jag slagit på soundtracket i bilen och verkligen önskat att jag hade en gammal 240 istället för en plugin-hybrid.
Årets mest underskattade: The Roottrees are Dead
Jag är en sucker för ett mysigt pusselspel och Roottrees var verkligen en perfekt kompanjon under sena kvällar och nätter framför datorskärmen. Enkel premiss där man ska hitta den rättmätige arvingen till Roottree-företaget - men detta genom att navigera ett tidigt internet i slutet av 90-talet. Sök artiklar, bläddra i gamla tidningar och hitta ledtrådar som leder dig närmare och genom alla mörka hemligheter familjen bär på för att till slut hitta svaret på gåtan; vem är den hemlige arvingen? Jag älskade verkligen det här spelet och för min del ligger det garanterat på min personliga topp fem under 2025.
Årets mysigaste: The Midnight Walk
Ännu mer Göteborg representerat på den här lilla listan och det genom MoonHoods The Midnight Walk som jag recenserade när det begav sig i maj i år och belönade med en ytterst välförtjänt åtta. Även om den tunga och någorlunda kusliga stämningen absolut är närvarande går det inte att undgå det absoluta myset spelet bjuder på genom absolut briljant estetik och fantastisk claymotion. The Midnight Walk är ett spel jag inte kommer att glömma i första taget för jag skojar inte när jag säger att det bjuder på en massa riktigt minnesvärda och gripande ögonblick. Spela det om du inte redan gjort det, för det är så pass bra och framför allt mysigt som attan.
Årets fiende: Visitors - No, I'm not a Human
Bland gigantiska drakar, monstruösa zombie-kreationer och geggiga gastar är det Trioskaz monster som toppar listan för egen del. Besökare, svåra att urskilja från vanliga människor men med den rätt betydliga skillnaden att de dödar dig om du släpper in dem genom dörren. Jo, det är premissen här - ta reda på om de som knackar på din dörr är människor eller "besökare" genom att syna dem från topp till tå. Det är verkligen stilen som gör att besökarna toppar den här kategorin - en stil som påminner en hel del om de fantastiskt bisarra titanerna från Attack on Titan fast i en rätt mycket mer skruvad och pixlad version.
Årets simulator: My Wife Threw Out My Card Collection (So I Bought A Dump To Find Them All)
Elaka, elaka fruar. Det är sånt vi gifta män allt som oftast får dras med här i livet. Nej, skämt åsido så lider jag visserligen med mannen som blivit av med sina samlarkort men mest av allt älskar jag idén som utvecklaren Pmdk23 kläckte här. Troligtvis har han inspirerats av den ökända Bitcoin-mannen och hans kamp i jakten på den förlorade hårddisken. Sure, Bitcoins för miljontals miljoner väger kanske lite tyngre rent monetärt sett men jag, som enveten samlare, förstår verkligen förlusten och varför man tar upp kampen i jakten på sin kära samling.
Årets inkrementella: Shelldiver
Shelldiver skulle ha kunnat gå hem med en vinst i en uppkommande kategori, men eftersom jag ser mig själv som oerhört diplomatisk och snäll vill jag inte favorisera utan väljer istället att låta fler gå hem med en fiktiv virtuell statyett. Hur som helst - Shelldiver är årets bästa inkrementella indie-spel där du som pensionerad sköldpadda fiskar maneter med en bubbelkanon. Det är lika mysigt som det låter.
Årets Vampire Survivors-klon: Deep Rock Galactic: Survivor
Om jag hade slängt in en kategori som hette något i stil med "Årets spinoff" så hade Deep Rock Galactic: Survivor definitivt varit en het kandidat. Spelet som fick sin fulla release i september i år efter att ha varit i Early Access i dryga året visade verkligen vart skåpet skulle stå när det kommer till att göra survivor-roguelites. Detta genom att ta tillvara av arvet från första spelet och sedan leverera en mycket välpolerad och rolig upplevelse.
Årets gambling: Cloverpit
Kasino-relaterade indies har verkligen sprutat ut ur Steams alla håligheter i en evigt strid ström sedan Balatro gick och gjorde sällan skådad succé häromåret. De flesta spel som försöker sig på att göra något liknande håller knappt godkänd kvalitet, så klart, medan en och annan titel verkligen anammar utmaningen och gör något nytt och eget av det hela. Cloverpit gör sin egna grej och gör det riktigt bra. Dra i enarmad bandit, vinn (förhoppningsvis) och betala av växande skulder till speldjävulen. Att det dessutom står en toalett i det lilla, klaustrofobiska rummet du är instängd i, som du kan göra både nummer ett och två i och bli belönad med nya perks skadar ju inte heller.
Årets toalett: Cloverpit
Jaja, diplomati hit och diplomati dit. Av ovan nämnd anledning tar Cloverpit hem två vinster.
Årets gulligull: Tiny Bookshop
Även om jag ser väldigt tuff, hård och ball ut så döljer det sig faktiskt en väldigt mjuk och känslosam kille bakom det bryska skalet. Därför parkerar jag mig gärna framför datorn eller TVn för att avnjuta något som utstrålar värme och glädje istället för kaskader av blod, avskjutna lemmar och glödande ammunition. Tiny Bookshop är ett sånt spel - och även om det inte är ett spel som lämnade mig mållös när det kommer till kvalitet så är det sådär urmysigt så att man nästan börjar gråta.
Årets frisyr: Gustaves man-bun i Expedition 33
Clair Obscur: Expedition 33 är ett mästerverk men Gustaves man-bun? Det är frisyr-ikonen vi inte visste att vi behövde - eller att vi hatade, beroende på vem du frågar. Du låser upp den tidigt i Lumiere med en festivaltoken och plötsligt ser han, Gustave, ut som en tidlös hipster i en turn-based-RPG-värld. Jag älskar kontrasten: episka bossfights med en karaktär som ser ut att ha stuckit från en yoga-retreat eller från en kopp lattekaffe på Starbucks eller Espresso House. Ren och skär "hår-porr", Gustave. Du äger looken, man-bun forever!