Jonas Mäki fick Optimus Prime G1
Året måste ha varit 1985 eller 1986. Masters of the Universe var det bästa jag visste, men hade börjat tappa lite för mig. Jag kommer inte ihåg var jag såg honom först, om det var i leksakstidningar (som jag läste likt med samma noggrannhet som somliga läser bibeln) eller på omslaget till nummer ett av den svenska Transformers-tidningen, men det var kärlek vid första ögonkastet. En robot som kunde förvandla sig, hade starka och fina värderingar men samtidigt var en krigshjälte, samt desssutom hade ett släp innahållandes en scifi-station och en bil. Jag bönade och bad, bad och bönade - och när det slutligen blev dags för julen så fanns ett stort paket under granen. Kunde det vara så att jag hade blivit bönhörd? Döm om min glädje när det mycket riktigt var en Optimus Prime däri. Det skreks, jublades och dansades krigsdanser. Det blev starten på en livslång kärlek för Transformers, jag brukar säga att jag har tre stora idoler här i livet, och dessa är Optimus Prime, Hulk Hogan och Master Chief. Sedan dess har det blivit flera Optimus Prime-köp som jag ställt i mitt nördaltare och där står de än idag, tillsammans med den leksak jag fick för 40 år sedan och som på så många sätt definierat den jag är idag.
Johan Mackegård fick Game Boy Color
Året var 2001 och den då sexåriga Johan Mackegård hade precis avslutat sin första termin i förskolan. Livet som skolpojke var ett märligt sådant med mycket nya, konstiga, och kanske framförallt roliga intryck såsom bara den första tiden i skolan kan medföra. Mitt spelintresse var fortfarande i sin linda och hade dittills bara utövats på familjens gamla PC, men det var på väg att förändras. Under terminen hade mina ögon öppnats upp för ett märkligt fenomen som kallades Pokémon. Kanske inte monstren i sig, för de hade jag redan bekantat mig med under lördagsmorgnarna på TV4, men konceptet av att själv kunna vara tränare via små bärbara pokémonmaskiner var något fullständigt svindlande som majoriteten av årets raster hade tillägnats. Game Boy hette visst maskinen i fråga och fungerade som portal till den färgglada pokémonvärlden och varje gång det ringde ut passade jag på att ta plats bakom någon av de äldre eleverna för att bevittna deras pixliga äventyr på nära håll. Jag minns att det enda jag ville var att själv bli ett av de coola barnen med Game Boy och hur jag bönade och bad mina föräldrar om en egen pokémonmaskin. Min mammas tips var att börja försöka manifestera fram en egen konsol genom att upprepa mantrat "Jag har ett Game Boy med ett Pokémonspel i" för mig själv i de stunder då begäret var extra stort. Trots att jag inte för mitt liv kunde förstå sambandet mellan ramsan och det faktiska spelet i mina händer så följde jag rådet och hoppades på att det en dag skulle fungera. Och på ett sätt gjorde det kanske det, för kvällen den 24:e december hittade jag mycket riktigt ett lila Game Boy Colour under granen med ett tillhörande Pokémon Silver i ett avlångt paket. Lyckan var total och min allra första resa i Johto-regionen började givetvis redan samma kväll. Trots att den gamla lågstadieskolan införde ett plötsligt Game Boy-förbud så snart vårterminen började igen så var det Pokémon som samtalen på rasterna handlade om, lekarna kretsade kring Pokémon och efter skolan spelades det förstås Pokémon. Ibland pratas det om hur och när ens spelintresse börjat på allvar och för mig startade allt med Pokémon Silver den julaftonen för 24 år sedan, vilket förstås gör det till min allra bästa nördklapp.
Patrik Severin fick Nintendo 64
Nintendo 64 lanserades i Sverige 1997. Den lanserades tidigt under året, men skulle bli en julklapp samma år för mig och min yngre bror. Vi hade en Super Nintendo, men det var en konsol vi lärde oss uppskatta i slutet av sin livscykel. Jag och min bror fick dela på vår nya Nintendo 64 inledningsvis innan han fick en Playstation 1 året därpå. Några av spelen vi spelade mest av var Mario Kart, Super Mario 64, Star Wars: Shadows of the Empire, Blast Corps, och Diddy Kong Racing. Under åren som följde skulle vi spela vansinniga mängder av Goldeneye, Super Smash Bros, Ocarina of Time, Majoras Mask, Jet Force Gemini, Lylat Wars och Banjo-Kazooie. Jag kommer även ihåg nöjet av att spela F-Zero X och ett antal sportspel på konsolen. En personlig skämskudde egentligen var att jag gillade Rampage 2 Universal Tour. Detta var ingen fantastisk spelserie, men jag tyckte om titlarna i all sin enkelhet. Det var någonting nytt för mig då jag inte spelat många spel i 3D-före detta.
Jag fick också chansen att spela en del Donkey Kong hos vänner och det fantastiska Yoshi Story. Då har jag inte ens nämnt Mario Party 2 och Star Wars: Rogue Squadron. Det fanns ett ganska brett utbud av titlar till konsolen. Jag var också förtjust i Perfect Dark. Utöver detta gillade jag Pokémon Stadium rätt mycket. Det är lite fascinerande att stridsanimationerna i båda Pokémon Stadium-titlarna ser bättre ut än de vi ser i vissa av spelen idag. Jag minns också Bomberman 64, Mario Golf och Mario Tennis som höjdartitlar. Flera av spelen fick även uppföljare på konsolen innan Gamecube ersatte den. En jul några år senare fick jag även The World Is Not Enough. Även om Goldeneye är det Bond-spel som hyllas mest på konsolen tyckte jag att denna titel var vassare i vissa avseenden. Nintendo 64 var inte bara en bra konsol, det var en konsol som genuint kändes som min startpunkt i spelvärlden med tanke på att jag fick följa med från början. Jag är övertygad om att mitt spelintresse både formades och ökade tack vare denna julklapp.
Marcus Persson fick Mega Man X
Jag var en obotlig Nintendo-fanboy som liten parvel. Äventyren tog sin början i åtta bitar hos de vänner som hade tillgång till Nintendos lilla grå låda hemma. Det var också så jag först kom att bekanta mig med den blå bombaren, för även om jag skrek mig fördärvad åt det första spelet och inte minst Cutmans bana - med de små flinande helikopter-fienderna - så kunde jag inte slita mig. Det var kärlek vid första ögonkastet och romansen förstärkes sedermera med både Mega Man 2 och 3. Två mer eller mindre perfekta spel.
Men min första chans att äga ett av Mega Man-spelen själv, det kom först julen 1994, lite mer än ett år efter att jag fick min alldeles egna första konsol - Super Nintendo. Hajpen var enorm inför X, och jag måste ha läst sönder uppslagen om spelet i Super Power. Studerat varje liten suddig bild in i minsta detalj femtusen gånger om och tjatat mina stackars föräldrar halvt fördärvade om det där "Mega Man X"-spelet.
För nya spel var ju inget man fick stup i kvarten. Jul och födelsedag - det var de chanser man fick, så tacka tusan för att jag hoppades och längtade till julafton. Den törstande TV-spelsnörden med föräldrarna som egentligen ansåg att "blip-blop" fördärvade barn. Och jag kan verkligen se den där lilla julklappen framför mig än idag. Jag visste ju direkt vad det var när jag fick det i handen som absolut sista klapp (så klart). Vikten, formen, mitt hjärta skuttade och gjorde kullorbyttor på samma gång.
Trodde faktiskt inte det var sant och knappt ens så när jag slitit av julklappspappret och höll den där mintgröna kartongen i handen med Mega Man X coolt grimaserande, hoppande och skjutande. Men här kommer det nästan tragikomiska: jag fick inte spela det på julafton. Nope, det var strikt förbjudet att spela Tv-spel och istället fick jag vackert sitta och drömskt bläddra igenom manualen. Jag läste om Maverick Hunters, om Sigma, om uppgraderingar och Heart Tanks, fantiserade om Dash-förmågan, om hur det skulle kännas att klättra uppför väggar och skjuta de där uppladdade skotten.
På juldagen var det äntligen dags. Kassetten klickade på plats, startskärmen flimrade till liv på min lilla 14" TV i pojkrummet, och den där maniskt coola musiken dundrade ut ur monohögtalaren. Det var nirvana och även om jag fortfarande kämpade med att prygla bossarna, för att inte tala om Sigma - som tog mig evinnerligt lång tid att slutligen fälla - så är minnet av Mega Man X och julafton så hårt inbränt i hjärnan att inget någonsin kan komma att toppa det. Min bästa nördklapp, ever.
Conny Andersson fick The Legend of Zelda: Links Awakening
Jag tror att varenda kotte till sina föräldrars stora förtret någon gång klämt, skakat och kanske till och med "råkat" öppna lite i ett hörn på en julklapp för att försöka lista ut vad som ligger under granen. Min kära mamma började någon gång anamma olika taktiker för att försöka lura oss barn så att vi inte skulle lista ut just detta. En var att helt enkelt inte sätta på några etiketter som avslöjade vem paketet var till, en var att byta namn på de (extra lurigt) men den bästa var helt enkelt att slå in det så att det inte syntes vad det var. För, som en TV-spels älskande tok visste jag ju givetvis exakt hur stort ett spel var. Så, hade jag önskat mig något till Game Boy kunde jag med en enkel blick under trädet se ifall det fanns något sådant liggandes där. Satt det en etikett med mitt namn så var biffen liksom färdig. Avslöjad. Koden knäckt. Men när mamma började slå in julklappar så att det kamouflerades som något större/annorlunda blev det svårare. Det gjorde ju det hela extra nervöst också. För om det inte fanns något som såg ut som ett spel därunder så kanske jag inte skulle få något. Hemska tanke.
Därför blev julen 1993 just en väldigt nervös sådan. Allt jag ville ha var Links senaste äventyr till Nintendos lilla gråa bärbara maskin. Julklapparna började delas ut men inget paket såg ut eller kändes som ett Game Boy-fodral. Inget var ens i närheten av att kunna vara ett. Någonstans infann sig en känsla av att jag såklart ändå ville vara tacksam. Jag fick garanterat många andra fina saker men ja, de sakerna var ju inte de jag önskade mig som allra, allra mest. Med ett paket kvar att öppna insåg jag att tomten kanske inte hade köpt spelet till mig. Känslan av ordentlig besvikelse kröp där under den ändå aningen fejkade men ändock närvarande tacksamheten. Men som jag ju då avslöjat så hade ju mamma sina knep och jag tror just denna julen kan ha varit den första när just detta sattes i system på riktigt.
När jag öppnade min sista klapp och lade ögonen på en refill-burk för sylt så minns jag inte riktigt vad jag tänkte. Men jag fattade ju att det inte var sylt jag skulle få. Mamma hade helt enkelt lagt ner Game Boy-spelet i den avlånga och väl rengjorda plastbehållaren. Jag var lurad. Men allra mest var jag så otroligt glad. Zelda-serien hade redan då en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så, när jag senare efter avklarad julafton med familjen äntligen kunde lägga mig i sängen och spela var jag såklart världens lyckligaste pojke. Av alla julklappsminnen gällande nördiga klappar som jag har samlat på mig under åren, och de är en hel del, så återkommer jag alltid till just detta.
Joakim Sjögren fick The Lord of the Rings: The Third Age
Under början på 2000-talet utvecklades Joakim Sjögren till att bli en fullfjädrad Sagan om Ringen-nörd. Vi snackar om en sån där nörd som man idag hade hindrat sina egna barn från att umgås med i någon större utsträckning. Det var inte vackert, men passionen var monumental. För Peter Jacksons filmtrilogi hade förtrollat mig, och allt som handlade om Tolkiens magiska värld konsumerade jag som om det inte fanns en morgondag. Jag hade en plånbok, ryggsäck, kalender, t-shirt... Ja, allt med LOTR-tema, och det är ett under att jag inte blev mobbad i skolan när jag tänker efter.
En jul fick jag sedan Gamecube-versionen av The Lord of the Rings: The Third Age, och det lovet gjorde jag inget annat än att dräpa orcher och troll på löpande band. Jag spelade mestadels tillsammans med min storasyster (som också var en stor Sagan om Ringen-fantast) och vi turandes om att styra bataljerna genom att kontrollera olika karaktärer. Ser man tillbaka på spelet idag så är det såklart inte något mästerverk, men där och då var det bland det bästa jag hade spelat, och jag kommer alltid minnas den julen med extra mycket värme och glädje.
Joel Pettersson fick Xbox
Jag minns detta otroligt väl - nästan som om det vore igår. Men det var det ju inte utan det ligger betydligt långt ifrån sanningen, för här pratar vi om en tid som är så pass avlägsen att det känns lite otäckt; julafton år 2001. Det är 24 år sen och jag var elva år gammal, men det är ett sånt där minne som har etsat sig fast sig bland andra viktiga händelser som har präglat min uppväxt och därför minns jag det med en klarhet som gör att jag nästan kan spela upp det som en film i skallen.
Jag minns faktiskt inte vad jag hade önskat mig. Säkert ett par skridskor eller en cool keps - men det spelar mindre roll här, faktiskt. Det var julaftonsmorgon och morsan skulle jobba på eftermiddagen just denna jul. Det hörde inte till vanligheterna att hon inte var hemma hela dagen, så därför tror jag att hon hade dåligt samvete, vilket hon egentligen inte alls behövde ha, såklart. Men innan hon åkte kånkade hon in ett stort, tungt paket i mitt rum och sa åt mig att öppna det.
Med karakteristisk iver slet jag bort inslagspappret och en svart låda med ett grönt kryss uppenbarade sig. Ett frickin' splitter nytt Xbox med Halo: Combat Evolved och Midtown Madness 3. Jag hade ingen aning om vad det var för något jag hade framför mig där och då. Jag visste inte ens att Xbox fanns när jag satt där på golvet och gapade. Jag hade eller heller ingen aning om att Master Chief skulle prägla de kommande åren på samma sätt som James Bond och Golden Eye gjort några år tidigare. Idag vet jag att det där Xboxet verkligen sköt mitt gaming-intresse i höjden och det är jag oerhört tacksam för. Tack morsan!
Marie Liljegren fick Playstation 1
Året var 1999 och jag och min pojkvän var löjligt vuxna och köpte oss en gemensam julklapp som vi la under granen. Dock fick vi inga vuxenpoäng av andra vuxna som tyckte att man minsann inte köpte en Playstation One om man hade fyllt mer än tolv år. Men den där lilla grå manicken lockade som om den var den heliga Graalen där den stod bakom glasmontern på Toy's R Us, den kallade på oss. Men det blev inte bara en julklapp, det blev startpunkten för den jag är idag.
Efter att ha spelat sedan barnsben tog jag en paus från spelandet när tonåren knackade på dörren och presenterade pojkar och lättöl men med PS1 så tog det fart, den fick mig fast i TV-spelsträsket och fick mig att hitta vad som fick mig att slappna av. Medans andra stickade, gymmade eller sprang och shoppade så spelade jag och jag har älskat varje minut. Hade det inte varit för den där nördklappen så hade jag antagligen inte suttit här idag och skrivit om just spel.
Kenny Nordgren fick Zelda-encyklopedier
Jag har egentligen svårt att tänka ut någonting väldigt nördigt som jag fått på julafton. Det har väl att göra med att gränsen är ganska låg för min del vad som klassas som nördigt, medan andra kanske hävdar att ett tv-spel är jättenördigt.
För ett par år sedan så fick jag ett par stycken Zelda-encyklopedier av min fru. Dessa, som är tre till antalet, skulle kunna kallas för väldigt nördiga. Jag själv som älskar Zelda, Ocarina of Time och Majoras Mask är båda två av mina absoluta favoritspel, är dock inte så nördig att jag sitter och läser böcker som handlar om allt från Hyrules historia till designen på fiender, byggnader etc. De är snygga i våra hyllor, men har jag tittat i dem någon gång? Nix pix, det har jag inte. Behöver man ens titta i dem bara för att man äger dem? Nej, absolut inte. Är de nördiga? Helt klart. Skäms jag? Nej!
Martin Carlsson fick The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Jag har i alla tider, sedan barnsben, önskat mig spel i både födelsedagspresent och julklapp - även i vuxen ålder, då man enligt tradition ska önska sig saker vare sig man vill eller ej. Som fördröjt och senarelagt decemberbarn hamnar man däremot lite i en rävsax där det mesta flyter samman. Jag minns mycket väl hur jag öppnade Bonanza Bros och Sonic 2 till Sega Master System på årets bästa dag, jag såg ju och kände genom inslagningspappret att önskan slagit in. Samma sak med Comix Zone till Mega Drive och Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest till SNES - likväl som när jag slet upp det ikoniskt fyrkantiga paketet och lade mig raklång och spelade Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back på vardagsrumsparketten via 14" CRT Philips-TV när min far tapetserade om mitt pojkrum. Allihopa fina minnen. Även "LEGO CASTLE : 6082 Fire Breathing Fortress" var en hit när det begav sig för över 30 år sedan. Lego som företeelse tycks bestå av bitar som förenar de flesta...
Men om vi ska försöka koka ned detta till det bästa av det bästa i minnesbanken, där jag läste reportage efter reportage i speltidningar - må det ha varit Computer & Video Games eller SuperPLAY, tillika SVT-sända Sajber, ja då är det The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det var däremot väntat att jag skulle få spelet, då jag var högst närvarande vid disken på Hikmet i Jönköping 1998 för att säkerställa att allt gick rätt till. Spelet bokades för smått bisarra 899 svenska riksdaler, vilket innebar att man fick en brosch/pin föreställandes Hyrule Shield med ett tvärgående Master Sword i fejkad mässing - tillsammans med en affisch med svart bakgrund där Link spände sin båge.
Det rådde naturligtvis inget som helst tvivel om att jag skulle få spelet på julaftonen 1998 när spelet lanserades till Nintendo 64 den 11 december. 11 december som sagt, det var ju några dagar innan julafton. Jag kunde såklart inte hejda mig eller motstå frestelsen att provspela spelet en timme efter bokningen när det dök upp i en demokiosk på Stor & Liten i köpcentrat A6. Att väckas av fen Navi i Kokiri Village och rulla fram genom byn i jakten på träsvärdet i en minilabyrint står sig som ett minne jag aldrig glömmer. Att Ocarina of Time låg inslaget under julgranen är den absolut bästa julklappen jag någonsin öppnat och tillbringat ett jullov med.