Jag är en sucker för obehag och mörker, fascinationen för människans förmåga att vrida ut-och-in på vad som torde vara humant möjligt. Med det sagt uppskattar jag alla strängar som slås an på en lyra där ingen ton oavsett höjd skall förbises. Känslomänniska som jag är skrattar och gråter jag också, vid lämpliga tillfällen. Storslagna bombastiska scener, soundtracks som kickar in vid precis rätt tillfälle - eller sekvenser där vinden plötsligt vänder till det bättre, eller sämre? När adrenalinet skickar på och framkallar en tår av glädje, sorg eller payback - oberoende av vad som pryder skärmen framför mig - det är vad film handlar om för min del. När benen man lärde sig gå med sparkas undan följt av en jabb mot diafragman med andnöd som följd, det är då jag helst fyller truten med popcorn och fascineras enligt konstens alla regler.
10. När dum och dummare trimmar näshåren inför storstilat party (Dumb & Dumber)
Dum & Dummare är lite som Pulp Fiction, det går liksom inte riktigt ringa in en specifik scen - men i det här fallet är det så idiotdjävulskt jävla dumt till den grad att det blir genialiskt från start till slut. När Llloyd (Jim Carrey) och Harry (Jeff Daniels) gör sig i (o)ordning inför festligheter, då finns varken gränser för höjd eller bredd. Två karaktärer som hämtade ur facit för evolutionens ovälkomna ska styla till sig och göra storstilad entré på en fest där de kanske inte riktigt hör hemma. Det slutar givetvis med färgglada cirkusdräkter som hämtade från Buttericks. Komedi görs helt enkelt inte längre på det här viset - det är en epok som passerat vilket gör mig lite ledsen i ögat.
9. Kärnvapenstyggelser anfaller The All American Family (The Hills Have Eyes, 2006)
Alexandre Aja har en fäbless för hypervåldsamt content, och han gör det enligt mig generellt hyfsat bra. Han har dock ännu inte överträffat remaken av The Hills Have Eyes där en långdragen anfallsscen utspelas efter att familjefadern bränns på bål som undanmanöver. Därefter tuggas det kanariefåglar, mjölkproducerande tuttar sugs och magnumrevolvrar avlossas mot huvuden där musiken som pumpar får pulsen att linjera. Det är så maxat, extremt och tillhör bland det värsta jag sett (nej, jag har sett betydligt värre, men det funkar helt enkelt inte i denna lista). Jag uppskattar att remaken inte stryker någon medhårs och sätter igång ett hämndkapitel vilket för mig är blandgodis som till stor del smakar kyckling. Det är en långdragen scen, där ni kan se förlängningen här.
8. Schakalen testskjuter kanon - av och på Jack Black (The Jackal)
Snopet, var ordet. När terroristen The Jackal spelad av Bruce Willis på kontrakt stakar ut sin väg mot ett terrordåd där uppdraget är att lönnmörda den amerikanska presidentens bättre hälft vid en invigning av ett barnsjukhus - då krävs det såklart en hel del planering när man har med den ständige silverräven Richard Gere att göra. Schakalen inleder ett samarbete med Ian Lamont, en av Jack Blacks tidigare roller. Lamont är en hyvens dude, knegar på skrotupplag och jobbar gärna svart under bordet - något som skall komma att kosta honom dyrt vad det visar sig när man har med högre avlönade sidospelare att göra. Bruce Willis är iskall, hyser inga som helst känslor och agerar motpol till sina många good guy-roller och stereotyper. Att kasta tyskar från Nakatomi Plaza gjorde Bruce med ett lillfinger, vilket skapade en otippat bra gentlemannamördare när han fick chansen. Jag saknar Bruce - en legendarisk Action Man vi troligtvis inte lär se fler framträdanden ifrån.
7. Revolvern som klickar (The Mist)
Stephen King må vara synonym med skräck och spänning, men han är långt ifrån en garant när det kommer till träffsäkra berättelser. Killen kan skriva, inga som helst tvivel. Det är snarare i en handfull tolkningar för filmduken där grundmaterialet visat sig höra hemma för min del. The Shawshank Redemption, The Shining (Kubrick), Misery och The Green Mile visar var skåpet ska stå. The Mist är kanske inte en av de mer namnstarka filmadaptionerna - men det är allt annat än en parentes i sammanhanget. När Thomas Jane i desperation efter insikten att allt är förlorat laddar sin revolver och av barmhärtighet avrättar alla i sin närhet - inklusive sin son - och inser att någon femte kula mot sitt eget huvud saknas, varpå räddningen anländer? Det är en scen som dröjer sig kvar.
6. Duschscenen där ingen vinner (The Rock)
Michael Bay. Mannen som ställer frågan "Sprängkraft, eldstrider och effekt - ur vilken vinkel?" och svarar själv med ett rungande "Ja!". 1996 såg det däremot annorlunda ut - det krävdes ett helt annat mått av arbete där dåtidens CGI-effekter var dyra, få till antalet och nyttjades absolut inte på en höft. De agerade stödmedel där praktik och fysik stod i fokus. The Rock var ett action-epos som definierade 90-talet, med Nicholas Cage och Sean Connery som dubbeleggad spjutspets i en actionthriller med ett soundtrack som ekar än idag via Hans Zimmer och Harry-Gregson Williams. Scenen där Michael Biehn och storskurken Ed Harris via soldatkommunikation är professionella militärer på olika sidor av samma mynt - men där en bit betong som faller utlöser en killzone är än idag en stilbildande actionsekvens som kommit att influera speluppdrag i kioskvältande Call of Duty - ja, då när den spelserien var att räkna med, vilket kommit att ändras över tid - precis som Michael Bays förmåga att göra film.
5. Storstriden i Steven Spielbergs popkulturella käftsmäll (Ready Player One)
När allt av godo kedjar arm för att avgöra en slutstrid signerad grodor från Battletoads, Järnjätten från Disney, Chun-Li från Street Fighter, Tracer från Overwatch, Chucky från Den Onda Dockan, ninjasköldpaddorna från Turtles, Spartaner från Halo, Diablo-skelett, Spawn, Batman, exoskelett á la Gundam och ja... jag har glömt ungefär femtioelva referenser. Det här är en batalj där allt av värde i enad front slår mot fuskspelet signerat det onda konglomeratet IOI, där även DeLoreanen från Tillbaka Till Framtiden sladdar in och gör upp mot Mecha Godzilla till tonerna av Twisted Sisters We're Not Gonna Take It. Alltså hallå-hej - tillåt mig bruka en smiley: ? En gudalik ångvält av fanservice. Det här är en oändlig godispåse jag äter ur årligen och uppmärksammar nya cameos än idag - åtta år efter premiären.
Fotnot: Ready Player One-klippet i länken ovan är nedklippt för action och effekt - men jag hittade ingen bättre. Du ska naturligtvis se filmen om du inte redan gjort det. Racet i början av filmen är rent referensmaterial när Akira-motorcykeln, Big Foot, Batmobile, T-Rex från Jurassic Park, King Kong och KITT från Knight Rider med flera gör upp på en känd New York-bro.
4. Mötet mellan en kannibal och en nyutexaminerad FBI-agent (The Silence of the Lambs)
Clarice Starling spelad av Jodie Foster får sitt första fall - ett fall som skall komma att gå till historien. Vi har en seriemördare som gäckar oss med en synopsis inspirerad av Ed Gein. Fiktiva Buffalo Bill kidnappade kvinnor på löpande band där myndigheterna var handfallna - vad göra? Att som människa slutförvaras i ett djupt hål som liknar en vattenbrunn är en plats där få vill hamna och vackert vänta på att se sin hud omvandlad till galaklänning i en galnings spegelbild. Ruggigt är naturligtvis bara förnamnet. FBI-agenten Clarice skickas till ett mentalsjukhus där Hannibal Lecter sitter. Doktor Lecter var en gång psykiatriker, besitter ett hyperintellekt och är människokännare av rang - numera en finsmakare med fallenhet för kött av diskutabelt ursprung. FBI har slut på idéer och kanske, kanske kan detta inkvarterade monster vara till hjälp i utredningen och profileringen som leder fram till ett slutligt gripande? En ohelig allians inleds...
3. Keyser Söze skruvade bollen i en vinkel ingen såg komma (The Usual Suspects)
De radade upp sig, de som var misstänkta. Bryan Singers actionthriller där Keyser Söze retade oss alla med ett mord som i sig inte var särskilt uppseendeväckande, utan snarare vem som utförde det. "Hand me the keys - cocksucker, what the fuck?" - inte var det Benicio Del Toro, Gabriel Byrne eller Stephen Baldwin. Vem gjorde egentligen vad i denna underfundiga 'whodunnit'? Kevin "Verbal Kint" Spacey storspelade i rollen som haltande underdog. Och vem kunde ana, och för den delen räkna ut slutet på förhand? "The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist." - en livsläxa värd att ta med sig oavsett vem man tar rygg på.
2. En mycket god hamburgare och den enda bibelversen jag någonsin behöver (Pulp Fiction)
Att välja ut en favoritscen ur Pulp Fiction är som att räkna och samtidigt jämföra formen på fallande snöflingor utanför fönstret vid vintertid - det är svårt, för att uttrycka sig milt. Quentin Tarantinos stora genombrott från '94 efter debuten Reservoir Dogs är en renodlad citatmaskin, 10-poängare och en kronologisk vansinnesfärd med oerhört välskrivna karaktärer och stilbildande musik. Iskalla yrkesmördare varvas med nedgångna boxare, kokain-sniffande lyxhustrur som kan dansa och Vietnamveteraner med guldklockor i ändtarmen. Dialogen är lika sjuk som genialisk - rakt igenom. Men när Vincent Vega och Jules Winnfield knackar på dörren gör man bäst i att välja sina ord och ha sitt försvarstal redo.
1. De två sista dödssynderna och innehållet i lådan (Se7en)
David Fincher har än idag inte överträffat sig själv med sin oförglömliga thriller, den står på ohotad pallplats för min del. Vi följer detektiverna Mills och Somerset i jakten på en sadistisk seriemördare som går under aliaset John Doe - där morden som begås har en koppling till de sju dödssynderna. Den som håller räkningen genom filmen inser ganska snart att två av synderna återstår inför de skälvande slutminuterna: Avund och Vrede. Vad som därefter utspelas efter att mördaren regisserat spelplanen ute på vischan med en stämning som går att ta på är fullkomlig och total briljans med en förödelse som sätter punkt för alla inblandade.
Vilka filmscener har lämnat avtryck på dig?