När Majsan började sin resa som spelnörd under tidigt 80-tal så var spelutvecklarna lite så som bambatanterna var på den tiden. Nej, jag pratar inte om storrökande kvinnor med förkläden av plast runt sina runda magar eller det hotfulla slevviftandet som försiggick på daglig basis. Nä, nu snackar vi om småsadister. Kan ni förstå att de gjorde spel som inte gick att spara? De lät oss alltså sitta där en meter framför våra små tjock-TV:s och spela i timmar och när det var läggdags så var det tack och adjö för alla framsteg du gjort och allt som fanns kvar att göra dagen efter var att börja om från början. Det var oss stackare som lipade oss till sömns med Hacke Hackspettpyjamas som Sven-Ingvars sjung om och hånade med låten "Börja om från början, börja om på nytt."
Så många ansikten som gett mig sådan frustration.
Som grädden på moset var de även snåla som få, rena smålänningarna faktiskt precis som min gamle far Jörgen med ett J som inte kan säga R utan att låta som en svårstartad moppe. Tre liv. Det var standard och allt vi fick i alla spel som lades vid våra fötter. Tre ynka liv som man betade av snabbare än man kunde säga Kalasbyxa. Känslan när man såg de små hjärtana släckas en efter en. Åh den ångesten att veta att snart var det slut, snart skulle man få se det förbannade The End-skylten. Börja om från början. Kanske var det där Emo-eran startade, ledsna nedbrutna tonåringar som helt enkelt hatade livet för att deras sparfunktion saknades och därför började bära svart och kajal. Det hela resulterade i att allt för många spel aldrig fick visa sina fina eftertexter då dygnets speltimmar var ack så få. För ta i akt att 80-talets föräldrar som varken brydde sig om att barnen åkte i bagaget utan bilbälte och att deras bolmande på Gul Blend i ansiktet på sina avkomlingar kunde vara skadligt faktiskt ville se så lite av sina barn som möjligt och därför skapades ordspråket "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder."
Tänk när man sprang igenom banor för att hinna så långt som möjligt innan läggdags.
Detta för att vi småttingar kunde vallas ut i villakvarteren för lekstunder i valfri sandlåda och låta våra föräldrar ha en skön och barnfri miljö hemma med långa telefonsamtal från bakelit luren eller så kallade symöten som egentligen bara var ett gäng kvinnor som hade varsin påse med garn i en ICA-kasse för syn skull medans det pimplades vin och knaprades på kanapéer och tjofsades smörgåstårta medans det skvallrades hej vilt. Inne fick man vara när John Polman delade ut röda varningar och risken för att deras genpool skulle flyga iväg över sundet till Danmark. Detta barndomstrauma har fört med sig en mindre smickrande spelstil som näst intill gränsar till mani för Majsans del. Jag har blivit den kroniska spararen som ständigt är rädd för att behöva spela om något, om så bara några minuter.
Klockan i Super Mario som räknade ner kunde lika gärna varit vår barndoms mat och sovklocka.
Majsan går tre steg, ser en fiender i horisonten, Sparar. Plockar upp ett nytt vapen, sparar. Fyller på full hälsa, sparar. Går in i ett sparrum, sparar, går ut och hittar en grön ört, går in i sparrummet igen och sparar igen. Jag är hon som får upp meddelandet att du har använt alla dina sparningar, vill du spara över? Så jag sparar över. Jag sparar så mycket och ofta att det är som att spela på autopilot för jag gör det utan att tänka. Ibland blir jag panikslagen att jag inte sparat på länge men när jag kollar tidsklockan på sparningen innan så har det inte gått mer än tre minuter sedan sist. Om sparningar kunde få en i Guiness Rekordbok så hade ni blickat in på en bild av mig på sidan 98 där jag stolt hade gett ett vargleende och en tumme upp. För det är skönt att slippa spela om samma sak om och om igen. Spel med autosparning eller bara checkpoints får det att knyta sig lite i mig.
Den startsida man sett mest av i alla spel under ens livstid.
Tänk om sparningen fuckas upp? Tänk om, ve och fasa, jag behöver spela om hela spelet igen som om det var 1987 och jag bar mysdräkt i pastell, sokiplast och fortfarande hade en glugg mellan framtänderna?! Jag är i vanliga fall en förespråkare att allt var bättre förr men att inte kunna spara sina framsteg var inte det minsta bättre. Vissa missbrukar alkohol, andra missbrukar sparknappen. Sen är jag också väldigt tacksam att vi passerat eran då minneskort var den nya uppfinningen. För jag saknar inte de små plastkorten som försnillat timmar av spel med bara en ynka ursäkt där det stått korrupt fil. Nästan 100 timmar av Zelda stals i från mig och jag kan ju säga att den incidenten inte gjort att den maniska spararen minskat i sin mani. Så Majsan fortsätter att spara två minuter i taget och njuter av att slippa börja om från början. Otroligt skönt att ha fått stoppa en strumpa i truten på den där Sven-Ingvar och avsluta med en ruta silvertejp. Majsan börjar precis där hon sparade, så hör sen!
Är du en flitig sparare?