Skip to main content
Artiklar

Studio S Entertainment (del 2)

Kenny är tillbaka med sin andra del kring Studio S och deras nysläppta filmserie Video Invest. Denna gång är det fokus på italienska skräckfilmsmakare...
Kenny Nordgren 26 april 2026

När jag lämnade er senast hade jag skrivit om britten Pete Walkers som verkade inom exploitation-genren. Filmerna som låg i fokus var Tukthuset / House of Whipcord (1974) och Frightmare (1974) som båda ingick i Video Invests katalog och således var i skottgluggen i den upphaussade videovåldsdebatten i början av 80-talet. Till denna gång lovade jag italienskt, och eftersom jag är en man som håller vad jag lovar så kommer denna text fokusera på tre filmer som är signerade de båda herrarna Mario Bava och Lucio Fulci.

Originalomslagen från Video Invest-släppet under tidigt 80-tal. Briljant idé att inkludera dem också!
Födda i Italien och uppvuxna med en annan filmkultur än Hollywood-indoktrinerade, amerikanska regissörer så satte både Bava och Fulci extremt stora avtryck på italiensk skräckfilm, som i förlängningen också handlar om att de blev internationellt erkända i genren. Bava (1914-1980) är själva gudfadern när det kommer till italiensk skräckfilm - dessutom anses han vara pionjären när det kommer till giallo-genren - en genre som för den breda massan främst kanske är förknippad med Dario Argento. Giallo, som betyder gul på italienska, är en genre som skulle kunna beskrivas som filmer innehållandes våldsamma mordmysterier. Bava regisserade även A Bay of Blood (1971) som allmänt vedertaget anses vara förgrundsgestalten till den amerikanska slashergenren. Lucio Fulci (1927-1996) å sin sida går under den mer snäva benämningen "The godfather of gore", och det syns verkligen i nedanstående filmer.

Hatchet for the Honeymoon (1970)

Filmen kretsar kring John Harrington, en ung och stilig man som driver ett exklusivt modehus som satsar på brudkläder. Utåt sett är han framgångsrik, men bakom fasaden är han en seriemördare av rang. Han bär på ett djupt barndomstrauma kopplat till sin mors död, och han mördar unga brudar i hopp om att varje mord ska ge honom en ny pusselbit eller en vision som förklarar det han undrat över i hela sitt liv - vem var det som mördade hans mamma?
Hatchet for the Honeymoon är stundom en klassisk giallo, stundom en inte alls klassisk giallo. Låter det orimligt? Håller med och jag kommer förklara varför, men först behöver jag, relativt kortfattat, förklara vad giallo är för någon subgenre. Giallo betyder alltså, kort och gott, gul på italienska, och varför genren fått det namnet är för under 1920-talet släpptes billiga kriminalromaner i bokform, och dessa omslag var helt enkelt gula. Filmgenren giallo är kriminalfilmer i skräckfilmsformat. Pusseldeckare, psykologisk och stiliserad skräck är ledord för genren. Soundtracket är väldigt centralt, betydligt mer centralt än för mången amerikansk skräckfilm, och mördaren är gömd större delen av filmen och syns inte förrän i slutet. Man ser var slasherfilmen har hämtat inspiration ifrån, eller hur?

På det stora hela är Hatchet for the Honeymoon, som jag redan skrivit, en klassisk giallo. Men det som sticker ut är att Harrington ju är mördaren, något vi tittare får se redan inledningsvis. Någonting annat som sticker ut är att filmen delvis är en spökhistoria, då Harringtons fru hemsöker honom (det var han själv som mördade henne under filmens gång) och bidrar till hans sviktande psykologiska hälsa. Filmen är bra och intressant, skulle säga att den absolut håller över 50 år senare. Inte alls lika våldsam och blodig som många andra giallo-filmer, men vi får ha i åtanke att filmen är snudd på att vara en 60-talsfilm, och om man tänker efter så är det svårt att säga ett gäng filmer från det årtiondet som är våldsammare än Hatchet for the Honeymoon.

The Beyond (1981)

Handlingen tar sin början i New Orleans, Louisiana, år 1927, då en konstnär som misstänks för häxeri blir brutalt mördad av någonting som kan liknas vid en pöbel på hotellet Seven Doors. Genom detta mord öppnas en av de sju portarna till helvetet, vilket lirar extremt bra med hotellets namn, men hotellet förseglas och hemligheten begravs.
Flera decennier senare ärver den unga kvinnan Liza hotellet och börjar renovera det i hopp om att kunna öppna det på nytt. Snart börjar oförklarliga saker hända, som exempelvis makabra dödsfall på arbetar och en blind kvinna med sin schäfer till ledarhund dyker upp utan förvarning. Övernaturliga saker har börjat ske, och gränsen mellan vår värld och den andra sidan börjar suddas ut då porten är öppen under hotellet har öppnats återigen.
Lucio Fulci är en gammal favorit hos undertecknad, det är ett som är säkert. Om detta är hans kronjuvel? Mja... kanske. Eller så dyker den upp i andra släppet av Studio S - det återstår att se. Hur som helst är The Beyond är skräckrulle som på ett perfekt sätt blandar gore med en, relativt, bra story - andra sidan, eller "det onda" är alltid någonting som intresserar undertecknad. I varje fall när det görs på rätt sätt. Journalisten och författaren Fredrik Strage står för introduktionen till denna film, och han säger att slutscenen är någonting av det både vackraste och otäckaste av scener som han någonsin har sett. Jag förstår precis vad han menar.

Grafiskt våld var Lucio en expert på, och The Beyond har flera extremt utdragna och grafiska våldsscener. Jag med någon form av spindelfobi kommer genast att tänka på scenen i biblioteket när en karaktär råkar ut för en olycka och slår bakhuvudet i biblioteksgolvet, varpå det kommer en orimligt stor mängd fågelspindlar krypandes från vrårna i biblioteket. De ger sig på och attackerar karaktärens ansikte under en fem minuter lång scen där de bland annat kryper ner i hans mun. Jag förstår att The Beyond var föremål för debatt där i början av 80-talet. Det var inte bara i Sverige den var uppe för debatt - i exempelvis Storbritannien släpptes filmen inte oklippt förrän år 2001.

The New York Ripper (1982)

Filmen utspelar sig i och visar ett riktigt ruffigt och förfallet New York under tidigt 80-tal. En sadistisk seriemördare sprider skräck i staden genom att mörda kvinnor på de mest bestialiska sätt. Något annat bisarrt med mördaren är dennes signatur: han ringer upp polisen och offren och pratar med en kvackande röst som låter precis som en anka.
Poliskommissarien Fred Williams får i uppdrag att lösa fallet. Han tar hjälp av en psykolog för att försöka förstå mördarens mentalt störda psyke, men mördaren ligger hela tiden steget före och hånar polisen med sina hånfulla samtal. Jakten leder Williams genom stadens mörkaste kvarter, nattklubbar och sexshower i ett desperat försök att stoppa blodbadet innan nästa kvinna får sätta livet till.

Jag hävdar att The New York Ripper står sig än idag som är riktigt skitig, våldsam och blodig rulle. New York har aldrig sett så motbjudande ut som nu. Filmen har många extremt våldsamma och blodiga scener, och om inte det vore nog så filmen väldigt snuskig med mycket naket och många perversa sexuella anspelningar. När jag ser den 2026 så tänker jag inte bara att jag köper till 100% att denna film var föremål för videovåldsdebatten i början av 80-talet, utan jag tänker även att den fortfarande håller med dagens mått mätt.
Under mitten av 80-talet var det en styckmordsrättegång som hölls, kanske mer känd som da Costa-fallet. En läkare häktades-84, men släpptes ett par dagar senare. Ny läkare häktades -88, och då tog rättegången fart på allvar. Det visar sig nämligen att en av läkarens favoritfilmer var, hör och häpna, The New York Ripper. Andra filmer som nämns i sammanhanget är Toolbox Murders(1978) samt The House by the Cemetery (1981). Jodå, alla dessa filmer finns med i Video Invets (numera Studio S då, förstås) katalog. Enligt uppgift så visades även dessa filmer i rättssalen för skräckslagna åhörare. Att videovåldsdebatten flammar upp igen här är givetvis inget positivt ur skräckfilmssynpunkt. Dock extremt intressant och fascinerande för en person som mig som var född men inte kommer i kontakt med skräckfilm förrän mitten av 90-talet. I Storbritannien var det minst lika illa, om inte värre. Enligt uppgift ska en censurarbetare som hade som uppgift att titta igenom filmen blivit så förskräckt över det han såg så han ringde polisen, så filmexemplaren fick helt poliseskort ut ur Storbritannien. Filmen var totalförbjuden i över 20 år i landet.

En av skådespelarna i The New York Ripper var från dåvarande Tjeckoslovakien, och hon deltog i en scen där hon var helt naken och skulle ha sex (inte på riktigt givetvis) med en annan skådespelare. Detta var någonting hon fick reda på först när hon dök upp på inspelningsplatsen. Sedermera blir hon brutalt mördad genom att gå en krossad glasflaska uppkörd i underlivet. Senare i filmen så obduceras hennes kropp av en obducent samt av huvudrollsinnehavaren - denna scen blev även det ett föremål för ovannämnda styckmordsrättegång. Ännu värre så blev hon kontaktad av den tjeckoslovakiska staten som insisterade på att hon aldrig någonsin skulle göra någonting sådant här mer då hela landet står i dålig dager på grund av henne. Inte nog med att hon ställde upp i denna film, utan nu används hon som en form av bildbevis i en styckmordsrättegång i Sverige. Hon lovade dyrt och heligt att detta bara var en engångsföreteelse. Om hon höll vad hon lovade? Nej, hon syntes bland annat i Fulci-filmerna Touch of Death (1988) samt Sodoma's Ghost (1989) kort därefter.

Älskar dessa originalomslag. "Mr Harrington - brudklädesdesigner - en paranoid, galen mördare alltid omgiven av vackra kvinnor, kvinnor som vilken man som helst skulle se som sexobjekt men inte Mr. Harrington han ville se dem som lik" är en otroligt lång mening. Sådant gör mig glad.
Det som är intressant är att Video Invest lyckades släppa sina filmer där i början på 80-talet praktiskt taget oklippta. Hur det kan komma sig? Jo, vid denna tid granskade Statens biografbyrå bara filmer som gick direkt till bio, inte filmer som släpptes på det nya VHS-formatet. Eller hyr-VHS i detta fall. Video Invest var sluga och kringgick detta bekymmer. Problemen kom i efterhand, och även lagarna. 1981 antog riksdagen lagen (1981;485), dvs. "Lagen om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag". Lagen syftar inte till att man behöver göra en förhandsgranskning innan man släpper en VHS, men möjligheten att ingripa efter filmen släpps finns. Detta var givetvis någonting som satte käppar i hjulet för liknande filmer som de ovan. 1982 gick Video Invest i konkurs, och bolaget köptes upp av andra personer. Namnbyte skedde, och Video Invest bytte namn till det mycket fantasifulla namnet Video Production. Men med tanke på att problem med censur och dylikt kan dyka upp i efterhand (det gjorde det visserligen för Video Invest också, men nu fanns det ju faktiskt en lag kring detta) så valde man att själva klippa filmerna. När Video Production återutgav Video Invests katalog som var filmerna sönderklippta totalt. The Beyonds speltid hade exempelvis kortats ner från 1 timme och 27 minuter till alldeles strax över timmen.

I nästa del kommer faktiskt ovan nämnda Toolbox Murders, eller Verktygsmördaren som den så fint heter på svenska, vara en av tre huvudspelare. Dessutom kommer den innehålla lite av samtalen jag hade med Sven-Erik Olsson (även kallad SEO, vilket jag kommer kalla honom framöver).

Missa inte heller den första delen av om Studio S som du kan läsa här.

Fullständig profil 74 publicerade artiklar
Varför lita på Gamereactor
23 Utgåvor Var och en med egen redaktion och egna betyg.
1998 Publicerar sedan Oberoende ägd hela tiden.
100% Hands-on Skrivet utifrån tid med spelet, aldrig pressmaterial.
1–10 Nätverksbetyg Varje utgåvas betyg, sammanvägt och visat.