När Serial Experiments Lain först hade premiär 1998 så framstod serien som något närmast oförklarligt. Det var inte bara frågan om en anime-serie i mängden; det här var ett slags filosofiskt experiment, lynchianskt surrealistiskt och något av en psykologisk labyrint. När jag nu återser serien för första gången sedan jag var tonåring så kan jag bara konstatera att serien var så långt före sin tid att det nästan blir larvigt. Du förstår, kära läsare, för i slutet av 90-talet när internet fortfarande var något nytt för den breda massan så lyckades serien inte bara förutse dess kulturella konsekvenser - den dissekerade vad som skulle komma att bli vår samtid med nästan kuslig precision.
Det som gör Serial Experiments Lain så tankeväckande är inte bara dess underliggande teman, utan också hur serien vägrar ge några enkla svar. Serien kräver ett aktivt deltagande från dess publik och inbjuder oss som tittare att tolka och skapa vår egen förståelse av de svårmodiga, fragmentariska och ofta obehagliga scener som utspelar sig.
Vi följer huvudpersonen Lain Iwakura, som till en början verkar vara en helt vanlig om än tillbakadragen ung tjej. Lain får ett e-postmeddelande från en klasskamrat som nyligen begått självmord, men den döda flickan hävdar att hon fortfarande existerar i The Wired - seriens version av internet. Detta är startpunkten, men ganska snart förlorar berättelsen sin traditionella struktur och förvrids till något alldeles obeskrivligt. Händelser upprepas, motsägs eller upplöses. Karaktärer verkar veta saker de inte borde veta, och identiteter skiftar. Vad som först framstår som en berättelse om teknik utvecklas till en dialog mellan serien och tittaren om vad det innebär att existera överhuvudtaget. Det blir snabbt tydligt att The Wired inte bara är ett nätverk - det är ett annat plan av medvetande. Ett plan där identiteter kan skapas, upplösas och rekonstrueras. Lain själv existerar snart i flera versioner; hon är både den blyga flickan vi lär känna i seriens inledning, men också den mer kyliga och nästan gudomlikt kraftfulla nätverksvarelsen och säkert även fler versioner däremellan.
Lain-seriens filosofiska kärna är tydligt influerad av existentialismen, där en central idé är att människan inte har en förutbestämd natur - vi skapar oss själva genom våra handlingar. Huvudpersonen är ett perfekt exempel på detta. Hon börjar som en passiv observatör till vad som händer runtom henne, för att gradvis bli en aktiv skapare av sin egen identitet. Med detta följer också Lains allt djupare sociala alienation. Ju mer hon kopplar upp sig mot The Wired, desto mer distanserad blir hon från den fysiska världen.
Den filosofiska knäckfrågan är i någon mån följande; Om vår identitet kan omformas fritt i det digitala rummet - vad är då vårt "sanna jag"?
För att fullt ut förstå serien behöver vi placera den i sitt historiska sammanhang. Under slutet av 1990-talet växte fenomenet "Heisei Internet Anxiety" fram i Japan. Det var ett slags uttryck för internetångest under det tidiga internets barndom under Heisei-eran (1989-2019) vars media fångar den kulturella oro, osäkerhet och digitala paranoia som det nya IT-betonade samhället medförde. Japan befann sig i en utdragen ekonomisk stagnation och känslan var att den snabbt framväxande digitala kulturen var en tillflyktsort - men också något skrämmande. Internet var fortfarande något nytt, främmande och mystiskt och det fanns en stark ambivalens hos många kring detta nya redskap som inom bara några decennier skulle komma att transformera våra liv till oigenkännlighet. En ambivalens, på så vis, att internet både sågs som ett verktyg för frihet och global kommunikation men också väckte en oro kring identitet, anonymitet och förmågan till verklighetsflykt.
Serial Experiments Lain fångar denna ambivalens och stannar kvar där, fast besluten att inte presentera några enkla lösningar eller ens ge någon form av avslut. Trots att The Wired kopplar samman människor speglas det också i hur karaktärerna i serien blir allt mer ensamma ju mer tid de spenderar online.
För huvudpersonen Lain blir det en fascinerande resa ner i identitetens instabilitet. Lain är, visar det sig, nämligen inte en enhetlig person - hon existerar helt fristående på flera plan samtidigt. Vi kastas mellan den "fysiska" Lain som är en blyg skolflicka. Den "kaxiga" Lain som är den vanliga Lains raka motsats, den "digitala" Lain som existerar i The Wired och den "gudomliga" Lain som är det väsen hon utvecklas till med kraft att ändra händelseförlopp och existera på flera platser samtidigt.
Det går att dra paralleller till dagens diskussioner om internetkultur och onlineidentiteter. På internet har vi, liksom Lain, möjligheten att skapa alternativa versioner av oss själva, experimentera med olika identiteter och dölja eller förstärka olika aspekter av vår personlighet. Men vad händer om alla dessa olika "jag" formar egna medvetanden och börjar konkurrera med varandra? Kan teknologi skapa gudomlighet? Är vårt medvetande beroende av kroppen? Kan ett nätverk bli en form av kollektivt medvetande?
Jag vet inte, men allt det där är intressanta frågeställningar som ställs på sin spets i den här serien.
Något annat som är en del av Serial Experiment Lains dragningskraft är dess säregna visuella stil och ljudbild. Miljöerna är ofta ödsliga och monotona och förstärker känslan av isolering. Lains hem känns inte som den inbjudande och lyckliga, trygga plats det borde vara. Det är mer av en kuliss med papperstunna familjemedlemmar, vars ihållande känsla av att något är "off" kommer att förklaras under seriens gång.
Det är återkommande bilder av kraftledningar, brus och statiska ljud som känns som hämtade ur en David Lynch-film. Faktum är att om David Lynch någonsin hade gjort en anime-serie så är jag ganska säker på att det är ungefär så här den hade sett ut. Men likheterna stannar inte vid det ytliga; Lain-serien följer även samma slags drömlogik som i Twin Peaks eller Lost Highway, snarare än en mer traditionell narrativ struktur. Händelser upprepas, motsäger varandra eller saknar bara rent allmänt tydliga förklaringar.
Detta skapar en känsla av att verkligheten själv är instabil. Och har vi inte ens verkligheten kvar att förankra oss i - vad har vi då?
En av David Lynchs styrkor är att göra det vardagliga obehagligt. Lain gör samma sak. En helt vanlig skolmiljö eller ett vardagsrum kan plötsligt upplevas hotfullt, overkligt eller bara rent allmänt laddat med existentiell ångest. Det finns ingen rim och reson i bilderna och detta skapar en blytung atmosfär att sjunka ner i som är så mycket mer effektfull än sporadiska jump scares. För den som verkligen tar till sig och faller in i Lains surrealistiska värld är det en plats full med frågetecken och obehag som lever vidare innanför pannbenet långt efter att eftertexterna rullat.
Trots att serien är över ett kvartssekel känns den nästan profetisk i sitt anslag. Idag lever vi i en värld där sociala medier formar många människors identitet. AI suddar ut gränserna mellan människa och maskin och den digitala närvaron kan ibland kännas viktigare än den fysiska. Serial Experiments Lain förutsåg detta. Det är inte en serie att konsumera i normal mening, utan snarare en serie man upplever, tolkar och sedan brottas med mentalt.
I en tid där vi lever våra liv online i allt högre utsträckning ställer Lain en fråga som blir alltmer relevant för varje dag som går; Om gränsen mellan oss och internet försvinner - vad finns då kvar av oss själva?
Det är svårt att analysera Serial Experiments Lain för det går liksom inte att "förklara" den. Istället får man bara acceptera att man flyter med i dess idévärld, följer dess böljande resonemang kring identitet, verklighet och medvetande - samtidigt som man får acceptera att vissa frågor i sann lynchiansk tradition förblir öppna. Och i en värld där vi ständigt kräver enkla svar och lösningar - helst redan igår! - så finns det något fint i det. Att våga stanna kvar i det komplexa en stund, och bara andas.