Det finns en väldigt specifik sorts stress som bara gamla goa shoot 'em ups kan framkalla. Jag pratar inte om vuxenstress nu, typ "fan, nu höjer de räntan igen"-stress. Inte heller "Windows tvångsinstallerar uppdateringar när jag måste jobba"-stress. Nej, nu pratar jag om den sortens panik som bara uppstår när en hel tv-skärm fylls av massiva fiendeprojektiler samtidigt som en hord metalliska, flygande monster brölar elektroniskt åt en medan ens lilla rymdskepp känns ungefär lika kaxigt som en blöt servett.
DEN typen av stress, det är något helt annat. Och trots detta återkommer jag till mina kära shmup-spel, om och om igen. För shmups är lite som stark mat. Medan man spelar undrar man ibland vad det är för fel på en, varför man liksom utsätter sig för det här frivilligt. Men fem minuter senare är man tillbaka, vill ha mer igen.
Såå... Med allt detta sagt så bestämde jag mig för att den här veckan dyka ner i sex gamla rymdskjutare. Det har blivit gott om skallebank, frustration och en och annan existentiell kris medan jag funderat på vad jag gett mig in på. Men också ögonblick av fullständig eufori, medan jag kastade mig in i dödens käftar igen och igen.
Nu kör vi!
Blazing Star (1998)
Blazing Star är spelet som händer när det sitter ett gäng spelutvecklare vid ett konferensbord som hinkar i sig litervis med kaffe och plötsligt börjar skrika ut idéer till varann;
"Pelle, vad händer om bossen blir större?!"
"Vi måste ha mer explosioner. MER!"
"JAG GILLAR LASER."
"Kan vi spränga skärmen?"
Och svaret på alla dessa frågor och funderingar måste ha varit;
"Ja."
Det här spelet ser ut som någon hällt en Red Bull i en Mega Drive och sedan låtit konsolen få ett nervsammanbrott. Miljöerna är färgglada och härliga och de konstanta ljudsamplingarna skriker ut direktiv som en överförfriskad gubbe med en trasig mikrofon på Finlandsfärjan.
Självklart älskar jag det.
Blazing Star är den typen av spel som hela tiden skriker åt dig. Inte bara med charmigt söndersamplade engrish-röster, utan även visuellt. Skärmen är redan full av projektiler, laserstrålar och metallskrot... Men det räcker liksom inte! Som inte allt detta vore nog överöses man också av ihärdiga textmeddelanden om att samla fler power ups, extrabonusar och (min favorit) DANGER!-meddelandet som känns sådär lagom nödvändigt i ett spel där precis allt du ser försöker döda dig. Blazing Star är så övertänt och överhajpat på sig självt att jag redan efter några minuter börjar blinka febrilt med ögonen, likt någon som stirrat för länge rätt in i solen.
Sen kommer återigen den klassiska rösten:
"BONUS! BONUS!"
Vilket känns lagom ironiskt, när jag precis blivit slaktad av något som såg ut att vara en flygande mikrovågsugn med sugtentakler. Det bästa med Blazing Star är att det bara fortsätter vara sådär överdrivet japanskt superpeppigt även när allt går åt helvete. Vilket spel! Och vilken värld vi lever i, där det finns folk som gör såna här vansinniga grejer.
Aero Fighters (1992)
Aero Fighters-serien (även känd som Sonic Wings i Japan) känner säkert många shmup-fans till! Det här är den första delen i denna kultklassiska serie, som bäst kan beskrivas som att utvecklarna hade en plan att göra ett shmup med militärtema men så blev de distraherade av anime-serier halvvägs och lät allt urarta i en kaotisk feberdröm utan någon form av rimlighet eller återhållsamhet.
Spelaren kastas in i ett vertikalt skrollande luftkrig där man först får välja stridspilot och nationalitet. Otippat nog är Sverige representerat som ett av fyra länder (!) tillsammans med USA, Japan och Storbritannien. Den svenska gubben Kowful har så klart på sig en vikingahjälm och manövrerar vår svenska stolthet JAS 39 Gripen. Och i Storbritannien är det en viss Prins William som är piloten... De flesta av banorna utspelar sig på jorden på platser som New York (där bossen heter New Jersey), svenska fjällen och Röda torget i Moskva.
Även om det första Aero Fighters inte är riktigt lika vasst som tvåan och trean så är det ändå ett högst kompetent spel. Energin och lekfullheten, seriens signum, finns här redan i ettan och spelet levererar gott om spelglädje för alla shmup-fans. Ska man bara spela ett Aero Fighters-spel så är inte detta förstavalet, men för den som vill se vart serien började så är det absolut inget dumt köp!
Strato Fighter (1991)
Strato Fighter är inte ett lika namnkunnigt shmup som flera av de andra som är med den här veckan. Men det utstrålar den där omisskännliga "arkadhall-bakom-pizzerian"-auran som jag är så svag för. Som barn brukade min pappa ge mig en femkrona eller två att mörsa ner i Familjen Addams-flippret bakom pizzerian medan vi väntade på capricciosa, men hade jag hittat ett Strato Fighter-kabinett där hade jag antagligen svimmat av upphetsning. För det här må inte vara ett särskilt elegant eller ens en särskilt välpolerad arkadspelsupplevelse. Det är istället ett spel fyllt av märkliga designval, smått kaotiska fiendemönster och grafik som ibland mest ser ut att hållas ihop av ren vilja.
Men det har en unik charm i allt detta, en väldigt specifik tidig 90-talscharm som är omöjlig att återskapa idag. Musiken låter som att någon rafsade ihop några överblivna synthar under extrem tidspress och fienderna dyker ibland upp så plötsligt att det känns som att spelet vara improviserar sig fram medan man spelar.
Hitboxarna är... otydliga. Svårighetsgraden är kriminell. Balans? Hahaha...
Jag dör hela tiden och självförtroendet manglas i botten när jag inser att jag har samma överlevnadschanser som en brödrost i ett badkar. Men ju längre jag spelar, desto mer börjar spelets märkliga rytm att klicka. Strato Fighters största innovation är att man kan vända planet 180 grader, för att kunna skjuta fiender bakom sig. Det här skapar ibland designmässigt kreativa lösningar som faktiskt känns nytt och fräscht i en genre som annars på ytan kan se väldigt likriktad ut.
På det stora hela är Tecmos Strato Fighter en ganska kul shmup-upplevelse. Inte för att det är särskilt välgjort, men det är snarare kul och underhållande på det där sättet som gamla actionfilmer kunde vara där bilar exploderade helt utan anledning och där huvudpersonen var en enmansarmé som överlevde allt utan en skråma. Om du vill åt den känslan är Strato Fighter shmuppet för dig.
Thunder Cross II (1991)
Första Thunder Cross gick jag igenom i Seb VS Hamster #5. Tvåan är egentligen bara mer av allt det som gjorde originalet så bra. Det handlar, kort sagt, om ett Konami-spel som känns väldigt mycket Gradius utan att vara Gradius. Detta, uppblandat med ett ösigt soundtrack som för tankarna till en aggressiv söndagsmorgon där ungarna väcker en för tidigt och vill slå en på käften för att rostbrödet är slut.
Det här är riktigt intensivt och välgjort, med fiendeformationer som fyller skärmen i mönster som närmast kan liknas vid psykologisk krigföring. Uppdelat på sju lagom långa och varierade banor finns det så mycket att tycka om, här! Efter att ha spelat igenom hela Thunder Cross-serien måste jag säga att jag är lite ledsen i ögat över att den här serien är så bortglömd i Konamis spelbibliotek. Men samtidigt är det kanske inte så konstigt, heller. För medan Konamis mer välkända arkadserier som Gradius och Contra fått hundratals med releaser till hemkonsolerna så tilläts Thunder Cross-spelen falla i glömska, fastlåst på originalhårdvaran. En riktig kulturgärning av Hamster att återuppliva dessa spel till moderna format, med andra ord!
Nebulasray (1994)
Nebulasray är ett spel utvecklat av folk som precis upptäckt möjligheterna med förrenderad CGI-grafik och därefter helt tappat kontrollen över sig själva. Faktum är att det här spelet släpptes bara några månader innan Donkey Kong Country tog Super NES till nya grafiska höjder. Bossarna är maffiga och explosionerna sådär överdrivna att det känns som att hela galaxen håller på att gå i bitar runtomkring en.
Faktun är att det är väldigt imponerande. Framförallt för att Nebulasray lyckas få kaoset att kännas storslaget, snarare än slumpmässigt. Varje enskild bana är som klimaxet i en anime-film där hela budgeten gått till blinkande neon och pyroteknik.
Fiendedesignen är också helt fenomenal. Men problemet är bara att det här är ett sånt spel där man ofta överlever mer på ren desperation än skicklighet. Ofta duckar jag kulor av ren tur, medan skärmen exploderar runt omkring mig likt ett nyårsfirande i Tjernobyl. Det finns ett underliggande skönt flow i Nebulasray, men jag kände ändå inte riktigt att det levde upp till sitt smått legendariska rykte. Ibland blir ju vissa spel nästan än mer hyllade och vördade just för att de är svåra att få tag i eller för att få faktiskt har spelat dem. Det här är lite av ett sådant tillfälle, faktiskt.
Halley's Comet (1986)
Halley's Comet är ett riktigt intressant shoot 'em up, som känns väldigt imponerande för att ha släppts redan 1986. Du förstår, i det här spelet kontrollerar du ett rymdskepp som ska försvara jorden (och andra planeter) mot en utomjordisk invasion. Men det gäller inte bara att dodga fiendernas skottsalvor, nej, utan till höger på skärmen finns också en mätare som visar hur mycket skada som planeten du försvarar har tagit. För varje fiende som slipper förbi dig tar planeten skada och går mätaren upp till 100% så sprängs planeten och det blir game over - alldeles oavsett om du överlevde själv eller ej!
Så upplägget är innovativt, men samtidigt tydligt arkadigt. De första generationerna av arkadspel hade ju generellt sett en ganska enkel affärsmodell; "dö snabbare så stoppar du i fler mynt". Och Halley's Comet har förfinat den filosofin till något av en konstform. Det här är så kompromisslöst och brutalt att det nästan blir charmigt. Det är helt enkelt ett skitsvårt spel som tänker banka in skallen på dig med en rymdsten, skratta åt dig, och sedan banka lite till.
Men vet du vad? Jag hade kul ändå. För under allt detta finns den där klassiska arkadmagin, från de riktigt gamla spelen. Den där känslan av att spelet inte är byggt för att besegras på första, andra eller tionde försöket. Utan att det är byggt för att långsamt nötas ner, en bana i taget, tills spelaren nått ett zen-liknande stadie där allt liksom bara klaffar. Det räcker inte med att bara vara fokuserad här, man måste antagligen vara en gnutta galen också.
Veckans bästa arkadspel: Blazing Star
Som ett av de senare spelen i Neo Geo-eran så pressade det hårdvaran rejält. För den som verkligen vill se vad SNK:s klassiska arkadhårdvara var kapabel till så är Blazing Star en alldeles ypperlig höjdartitel som rekommenderas varmt!