Jag och LEGO har en lång historia tillsammans. Back in the days så hade jag extremt mycket LEGO, och lekte/byggde extremt mycket med det. Nu snackar vi från runt -91 kanske. På den tiden hade jag en säng smed en stor låda under (som var lika lång som sängen) fullsmockad med LEGO. Jag och kompisarna satt i timtal (detta är mitten/slutet av 90-talet) och byggde ihop gamla LEGO-set. De äldsta seten var roligast, för där hade bitar, vad man trodde i varje fall, försvunnit under åren som gått. Helt plötsligt fick man ihop ett gammalt piratnäste, och man var superglad. "Wow, denna har jag inte byggt ihop på flera år!" var en känsla som infann sig ofta. Så mycket LEGO fanns i lådan under sängen. När jag nu reflekterar över detta 30 år senare så hade man med ett uns av systematik i sitt byggande och letande i lådan kunnat bygga ihop det mesta utan större problem egentligen. Men samtidigt så är det känslan som infann sig där och då en känsla jag fortfarande bär med mig genom livet.
Mycket vatten har runnit under broarna, och det var många år sedan jag sålde allt mitt LEGO. I yngre tonåren fick jag dock ett infall och började köpa Star Wars-LEGO, men det infallet avslutades abrupt när jag började på gymnasiet - det var ju såklart inte coolt att bygga med LEGO när man var i den åldern. Denna gång sparade jag dock LEGO:t. Under 2016 fick jag ett infall på mitt lokala Maxi och köpte en TIE-fighter från LEGO-serien som släpptes i samband med Star Wars: Force Awakens, och sedan var samlandet och byggandet igång återigen och är i skrivande stund i allra högst grad aktuellt. Jag och min fru bygger mycket tillsammans och vi har exempelvis byggt både Hogwarts-slottet/-expressen (de stora varianterna) under de senaste åren.
Få saker som gör undertecknad så glad som en ny LEGO-kartong.
Denna gång fick jag möjlighet att bygga allas våran favoritrörmokaritalienare Mario på sin klassiska gokart. Mario ligger nermonterad i 17 påsar, eller 1972 bitar om man så vill. Även fast jag förstår varför LEGO har bytt från plast- till papperspåsar så kan jag inte låta bli att vara smått... besviken? Är det rätta ordet? Jag är inte arg, eftersom jag förstår bytet från plast till papper, men det har ändå tagit bort lite av magin tycker jag. En petitess i sammanhanget, påsarna ska ju bara ryckas upp och sedan slängas så de blir ju snabbt ett minne blott, men det är ändå någonting jag regerar på.
Som jag skrev ovan gällande min gamla säng med tillhörande låda så innebär LEGO för mig att man behöver leta efter bitar. Det är jag uppvuxen med. Därför är det allmänt vedertaget här hemma att man öppnar ett gäng påsar och häller LEGO:t i en mindre låda. Fyra påsar brukar vara lagom. Annars tar bygget slut så snabbt! Jag byggde ett annat set på under 200 bitar för någon månad sedan - det var så får bitar att jag blev klar extremt snabbt. Det tar bort en hel del av, i varje fall min, underhållning när det kommer till att bygga med LEGO.
Blanda ett par påsar i en låda - det är sedan gammalt.
Detta bygge är uppdelat i tre etapper skulle man kunna säga - Mario, hans kart samt stativet det står på. Så jag tycker ändå att bygget är relativt varierat. Någonstans i slutet av karten så var det en sektion som jag inte fick ihop. Det var en halv millimeter som diffade, och efter en närmare undersökning så gjorde jag upptäckten att jag hade byggt fel. Då var det bara att successivt gå igenom bild för bild bakåt i beskrivningen... detta tog säkert 30-45 minuter, för när felet väl hade hittats så skulle ju bygget sättas ihop igen. Är man ett stolpskott som undertecknad får man skylla sig själva många gånger!
När man plötsligt känner sig iakttagen.
Jag har som jag tidigare vidrört ganska mycket Star Wars-LEGO i mina hyllor. De rymdskeppens bitar går allt som oftast i grått, med svarta och vita detaljer. Mario är en färgglad prick som domineras av röda och gröna bitar, vilket har kommit att bli ett trevligt inslag i mina LEGO-hyllor.
I och med att jag blandar ihop ett gäng påsar i en mindre låda för att dels ge byggandet en lite, "utmaning", men också för att förlänga tiden på byggandet, så är det svårt att uppskatta hur lång tid det egentligen tar att bygga ihop detta set. För min del tog det lätt över tio timmar, närmare 20 timmar skulle jag gissa på. Att jag byggde fel ordentligt, som jag nämnde ovan, hände ju inte bara en gång, utan två gånger till. När jag skulle trycka fast Marios mustaschprydda anlete på hans kropp var det återigen en halv millimeter som diffade, och undertecknad fick lägga en dryg halvtimma på att genomföra en operation på italienarens huvud. Vid ett annat tillfälle upptäckte jag att jag tagit fel bit (jag hade tagit en smal tre, som jag kallar det, i stället för en smal fyra), vilket förstörde en hel del. Det hade gått att bygga ihop, men hade jag fortsatt hade jag aldrig kunnat titta på detta bygga med värdighet. Efter att ha bläddrat i manualen bra länge och irritationen började lägga sig som ett tyngdtäcke på mig så vände jag i en ren chansning på setet och tittade under stativet, och där var biten jag saknade/använt på fel ställe. Minns inte att jag byggt så mycket fel som i detta set, men ifall det handlar om att setet är svårt att bygga eller att jag tappat IQ-poäng på äldre dagar låter jag vara osagt.
Här är han, den gode Mario på sin klassiska kart.
Sammantaget var detta ett riktigt kul set att bygga. LEGO i sig är så rofyllt att det saknar motstycke, men seten varierar ju såklart i hur roliga de är att bygga. Min AT-AT var exempelvis inte jätteroliga att bygga eftersom jag fick bygga fyra (praktiskt taget) likadana ben. Super Mario på sin kart var dock riktigt kul att bygga, och som så många gånger har LEGO lyckats med att efterlikna motivet för setet på ett sanslöst bra sätt. Den här färgklicken till LEGO-bygge kommer göra sig bra hemma hos oss!